De i sanning verkligen fria

……………………………………….

”They who really ”have” are they who can acquire freedom, self-confidence, and even riches without depriving others of them. They acquire all of these by developing and applying their potentialities. On the other hand, the ”have nots” are they who cannot have nothing except by depriving others of it. They can feel free only by diminishing the freedom of others, self-confident by spreading fear and dependence among others, and rich by making others poor.”

– Erich Hoffer

……………………………………….

Det saknade. Kanske det förlorade.

………………………………………..

”Where freedom is real, equality is the passion of the masses. Where equality is real, freedom is the passion of a small minority.”

Erich Hoffer

………………………………………..

Argumentet mot Fria marknaden

……………………………………….

”Underlying most arguments against the free market is a lack of belief in freedom itself”

– Milton Friedman

……………………………………….

Priset för friheten

……………………………………….

”As the state grows, one’s sense of self-ownership is destroyed, liberty is traded for ”security,” the human spirit diminishes, and the citizenry increasingly thinks and behaves like dependent children”

Eric Englund in,
”Income taxes, Obesity and Other Maladies of Nanny Statism”

……………………………………….

Känsloatleterna på frammarsch

Det är inne att känna sig kränkt idag. Det är inne att visa att man har känslor, att man reagerar känslomässigt på saker och ting som händer runt omkring i världen. Det ska visa att man är engagerad, att man bryr sig om tillståndet i världen, att man tänker på sin nästa, att man försöker vara så snäll som möjligt mot sina medmänniskor, etc. Kritik, granskning och ifrågasättande är inga honnörsord längre. Det är osnällt, det är okänsligt, det är ohänsynsfullt. Hela det här kritiska blogginlägget är grymt, kallt och fruktansvärt dumt, elakt och därmed kränkande. Ropa på kränkning idag och alla ställer sig i Giv Akt.

Känslodomänen har, märk väl, annekterats av den politiska vänsterns känsloatleter som ofta sätter det mesta de finner värt att bli kränkta av i samband med något borgerligt, gärna nåt som har med ”nedmontering” att göra eller liknande värderingar. Gärna något yttre hot att skylla på. Det skall gärna ha med kapitalismen eller globaliseringen eller frihandeln att göra också, religionen skall vi inte tala om, där befinner vi oss i Elitserien; ett ord fel så förintas du i ett rökmoln och förpassas till de fördömdas skara för tid och evighet.

Det är ett smart trick att föra in känlostormandet i politiken även om jag givetvis inte tror att det är speciellt planerat. Känslor brukar oftast vara äkta. Mina känslor angånde vänstern är väldigt äkta, så även mina kunskaper vilka jag förlitar mig mer på. Därför är det viktigt att vi som inte har för vana att ställa oss i känslofållan så fort det blåser lite snålt i samhället inte låter oss påverkas så till den grad att vi låter känsloatleter med politiska agendor styra det offentliga samtalet. Det kommer obevekligen att ställa den fortsatta samhällsutvecklingen på det ”sluttande planet”.

Vem kan gå i klinch med en som värjer sig med känslostyrda argument i en debatt eller diskussion? Den som då plötsligt hävdar att han eller hon blir kränkt i debatten dödar ju effektivt all vidare diskussion och leder istället in samtalet på områden där begrepp som yttrandefrihet tappar all sin betydelse. Då handlar det inte om diskussioner längre utan om att hålla tal för sin sak. Sånt finns det andra forum för. Det spelar det ingen roll hur många förnuftsrelaterade argument du lägger fram. Diskussionen blir personlig, subjektiv och snedvriden och kommer istället att handla om hur vi skall diskutera istället för det vi diskuterade om.

Tyvärr syns nu dessa tendenser allt tydligare i Sverige. Kvaliteten i samhällsdebatten har surnat som gammal mjölk. Förnuftsbaserade argument, logiska resonemang, verifierbara fakta har inte en chans mot den som använder sig av känslotricket. Vem har lust att i fortsättningen bli anklagad för att ha kränkt något obskyrt litet samhällssärintresse som ingen hört talas om sen Birger Jarl införde kvinnofrid.

Det här hänger även ihop med det andra politiska fenomenet som handlar om en attityd, ett kollektivt förhållningssätt, som man kan luta sig emot närhelst man känner sig intryckt i ett hörn. Det är Offermentaliteten. Det är här hela känsloregistret kan spelas ut.

Det är härifrån man kan sända signaler till sin ställföreträdare Staten som ju lovat att ta hand om oss, men som aldrig säger ett ord om varför förutsättningarna för att just hamna i offrets situation aldrig avskaffas. Det klarsynta (cyniska) påståendet är att fenomenet istället permanentas av politiska orsaker. Vem lyssnar på vänsterns samhällslösningar om genomsnittssvensken skulle tillåtas göra en ”klassresa” i den liberala välståndsökningens tecken? Det räcker egentligen bara att vi idag skulle komma upp på den fattigaste Amerikanens välståndsnivå, tror jag.

Och det är som vore det skrivet i sten, det har sagt av andra före mig i andra formuleringar men det tål icke desto mindre att sägas igen; och det är att de medborgare som inte ges friheten eller tillåts utrymmet i vardagslivet att förlita sig på sina egna förmågor, som inte uppmuntras till det av en minimal stat, enskilt eller i sammanslutningar av alla de mest skiftande slag som fria människor kan komma på, de människorna har sagt adjö till självkänslan, den moraliska rättvisan och friheten och istället bjudit in osäkerheten, tvekan och nej-sägandet till matbordet där endast ljummen bespisningsmat slevas ut i jämlika portioner.

Mannen som inte ville bli kung

George Washinton var mannen som grundade den Amerikanska Republiken. Han ledde den revolutionära Armén mot det Brittiska Imperiet. Han tjänstgjorde som den Första Presidenten och sist och absolut inte minst, han avsade sig makten.

Washington gjorde idéerna om Amerikas grundande verkliga. Han förkroppsligade de liberala värderingarna och han förverkligade dem genom revolutionen, konstitutionen, sitt framgångsrika presidentskap och det faktum att han avsade sig makten till slut.

Att lämna den makt man nyss erövrat tillhör inte vanligheterna hos de herrar som kommit så långt, om man kan sin historia. Finns en uppsjö exempel, Cesar, Cromwell, Napoleon, Lenin, för att nu nämna några. De behöll makten livet ut eller tills de blev störtade av vapenmakt själva.

Enligt historikerna var Washington en man som var mån om sitt rykte och jobbade därför hela livet på att utveckla och förbättra sin karaktär.

Genom att läsa de gamla grekiska filosoferna och de romerska statsmännen utvecklade GW en förståelse för karaktärer och då speciellt de egenskaper som var lämpliga för en gentleman i en republik av fria medborgare.

Vilka värderingar uttryckte då Washington? Han var bonde, affärsman och hade ett gott öga till marknadens effekt och inverkan på samhällsbygget. Och precis som det anstod en man under Upplysningen var han speciellt intresserad av den vetenskapliga delen av jordbrukandet.

Han skrev fler brev om hur han skötte sitt jordbruk Mount Vernon än han skrev om sitt regeringsarbete. En författare vid namn Garry Willis kallade Washington ”en virtuos på att avsäga sig makt”. Han avsade sig makten två gånger, den första då han sa upp sig från sitt militära uppdrag efter revolutionen och den andra gången då han mot slutet av sin andra presidentperiod avstod enträgna erbjudanden och bönfallanden om att söka för en tredje period.
Genom detta handlande satte han en norm för presidenterna de närmaste 100 åren tills Roosevelts makthunger bröt trenden.

Washington hade ju en motståndare på andra sidan vattnet, i den gamla världen, nämligen Kung George III och det finns en skröna om hur Kungen och hans amerikanske porträttmålare, Benjamin West, samtalade om George Washington när Kung George frågar vad Washington ska göra när han nu vunnit oberoende. West svarar: ”De säger att han skall återvända till sin farm”. Kungen svarar: ”Om han gör det, är han den störste mannen i världen”.

…………………………………………………………..

I Sverige har makthavarna inga direkta lantställen att återvända till för att göra lika storstilade reträtter efter någon revolution. Istället köper de sina lantställen och flyr tillbaka efter ren å skär trötthet efter ett alldeles för långt maktinnehav.

Robin Hood-politik

”Ta från de rika och ge till de fattiga”. En gammal princip, förmodligen lämplig för sin tid då den uppstod men som idag kommit att upphöjas till politisk doktrin, syftet är vällovligt men konsekvenserna lömska.

Är det ett schysst och ärligt förhållningssätt mot de ”svaga” egentligen. Att hjälpa är väl en sak men att hålla de behövande i fållan för alltid, att göra politik av det hela? Borde inte de fattiga hjälpas till att komma ur sin fattigdom och få bli ”förmögna” på eget arbete för att få möjlighet att ge till sig själva. Har inte denna politik skapat en samhällsgrupp nödvändig för denna politiks egen skull?

Vad var det Konfucius sa?

”Människokärlek är moralens väsen, människokunskap är klokhetens väsen”