En värld att stilla drömma om…

……………………………………….

”In a world without walls and fences, you don’t need Windows or Gates.”

………………………………………
— mars 2004 Computer Sweden

Kineserna har svaret

Dick Erixon har översatt delar av en artikel av William Pfaff i International Herald Tribune, ”Capitalism under Fire”. Där framgår bland annat att kineserna är mer positiva till kapitalism än fransmännen, fan tro’t (apropå protesterna mot lättnaderna och avregleringarna i den franska arbetslagstiftningen).

Någon som kommer ihåg 1789 års slagord. Idag verkar fransmännen se det mer som ett hot än som en politisk målsättning. Men det är klart, menar man att fattigdomen skall fördelas jämlikt och broderligt efter fritt gottfinnande av Staten så förstår man ju varför de protesterar.

Leta efter humor i den muslimska världen!?

Albert Brooks senaste film, ”Looking For Comedy In The Muslim World”, berör den fråga många i väst säkert har ställt sig någon gång: ”Hur ser komedin ut i muslimska länder och vad skrattar de åt? Har de stå-upp-komedi?” Filmens trailer visar att det är en vanlig Hollywoodrulle på ett ovanligt tema. Kritiken är utspridd över hela fältet, allt ifrån ett gäspande ”…man letar desperat efter komedi i Looking for Comedy…” och ”…helt galen film, jag älskar Albert Brooks”. Stephanie Zacharek på salon.com tycker att Albert Brooks för samman folk från alla möjliga religioner för att gemensamt brist ut i en stor gäspning.

I slutet får Brooks en fråga av två indiska (möjligen Pakistanier) män: ”Are you looking for Comedy in the muslim world? Ha ha ha ha!!!!” På filmsajten www.rottentomatoes.com finns ännu mer synpunkter på filmen att läsa:

”Though his typically clueless on-screen persona learns very little about comedy or Muslims, Brooks the filmmaker makes the underlying point that true understanding is achieved through observation and empathy.”

——–

Looking for Comedy may offend some, but compared to what you might have expected, it’s powder- puff stuff, a wan journey that discovers virtually nothing about the Muslim world or anything else, really.”

———————–

Som de repressiva diktaturstater många av de muslimska länderna är så hade Brooks givetvis problem med var han skulle filma. Därför blev Inden och Pakistan det naturliga valet. Filmen hade premiär i Dubai.

Shakespear eller Matrix IV Reality

Spookhead gör en betraktelse över EU:s bisarra bryderier över Microsofts nya operativsystem Windows Vista. Det är så sant som det är sagt, när konkurrensen på marknaden blir för besvärlig för storföretagen (IBM, Oracle, Sun, Symantec) då e de bra att ha farbror EU/Staten att snyfta ut hos. ”Staten och Kapitalet”, var det visst nån som sjöng (fast av fel anledning).

För övrigt instämmer jag i S. liknelse av EU som ett alltmer tragiskt skådespel där vi alla riskerar att dö på slutet om galenskaperna fortsätter på det här viset. När ska de självtillräckliga, kryptokommunisiska regleringsbyråkraterna i EU nånsin fatta…? Det är inte socialism via statliga stelbenta regleringar som tagit oss till det välstånd vi har skapat på dryga 150 år, sedan industrialismens (och frihandel) början. Före dess var mörker.

…………………………………

”Do you want the blue pill (free capitalism and free trade) or the red pill (statlig inkompetent inblandning i ekonomi och marknad), Neo?”

…………………………………

“Tjocka och tunna identiteter”

Sofia Nerbrand, chefredaktören för Magasinet Neo, skriver en artikel om ett besynnerligt möte hos den egyptiske ambassadören efter att hon tidigare skrivit en artikel där hon försvarat rätten att skämta med islam.

Med på detta ”informella” möte sitter också ambassadörer och charges d’affairer från fjorton muslimska länder. Det Sofia Nerbrand beskriver sedan är ungefär att likna vid ett gammaldags räfst och rättarting. Hon blir uppläxad helt enkelt. Hela situationen är absurd och det går helt utanför det diplomatiska protokollet att närma sig en journalist på detta vis, skriver Nerbrand:

”Syriens ambassadör är en av dem som tar till orda först. Han understryker på en gång att jag inte får skriva om detta ”informella” möte, som om han har rätt att tysta mig som svensk journalist. Jag hade accepterat inbjudan därför att jag var nyfiken på vad de hade att säga mig, även om det strider mot diplomatiskt protokoll att närma sig en enskild journalist på detta vis. Jag hoppades att syftet med att mötas var att vi skulle lyssna och lära av varandra, men deras förhoppning är tydligen att jag, i deras ögon, ska skriva ”rätt” nästa gång.”

Mötet fortsätter med att ambassadörerna en efter en håller personliga mer eller mindre fritt hållna anföranden om det allvarliga i att ”vi i väst” inte respekterar Islam. Nerbrand menar att de som slutligen kommer att få betala det högsta priset i Muhammedaffären varken är Arla eller Västvärlden, utan alla de miljontals människor i de länder som ”de fjorton” företräder:

”Även om jag är fullt medveten om att ambassadörerna framför mig, med några få undantag, företräder diktaturer som inte tillåter fri press och ett öppet samhälle, växer en obehaglig frustration inom mig där jag sitter på min pinnstol: Muhammedaffären handlar inte alls om bildpubliceringen, utan om en uppseglande och betydligt djupare konflikt. Flertalet av de regimer som ambassadörerna företräder har i en ohelig allians med ett imamvälde kidnappat en stor del av världens muslimer. Vi önskar nog alla ett idéutbyte och dialog, och jag letar förtvivlat efter gemensamma tanketrådar att spinna vidare kring i diskussionen, men i ambassadörens vardagsrum känns det som om jag kommer från Mars.”

Nerbrand menar också att även om de två idésystemen skaver mot varandra så kan muslimer med en demokratisk vilja endast åtnjuta frihet genom ökad handel, demokrati och mänskliga kontakter. Det är inte isolering som gäller utan modernisering. Den muslimska världen ligger nämligen redan illa till i fråga om alla frihets-, rättighets-, utbildnings- och välståndsindikatorer FN har satt upp.

Innan Sofia Nerbrand gör sig redo att lämna det tre timmar långa mötet har hon strax innan beskrivit den västliga demokratins, dess institutioners och Liberalismens akilleshäl på ett mycket insiktsfullt och intressant sätt:

”Den västliga demokratin är ett ramverk som vi själva får fylla med sakligt och existentiellt innehåll. Detta innebär fantastiska möjligheter och kombinationer – men de liberala institutionerna och sekularism ger inte svaret på livets mening. Det är sådana här ”tunna identiteter” som utgör liberalismens akilleshäl: att den ger ett fritt liv, men inte svar på vad som är meningen med livet. Liberalismen kan därför upplevas som kall och principfast, som i denna Muhammedaffär. Religion och totalitära idéer har däremot den försåtliga styrkan att de erbjuder människor svar på existentiella frågor. I krislägen, när man känner sig hotad eller i underläge, är det lätt att göra dessa ”tjocka identiteter” till de mest centrala. Just då – nu – är det som viktigast att hålla fast vid det liberala samhällets grundläggande värden.”

………………………………………
— via PJ Anders Linder

Cynism eller klarsynthet?

Eftersom jag håller med fullständigt och inte skulle kunna uttrycka det bättre själv så vill jag peka på Spookheads klarsynta och utvecklande kommentar på PJ Anders Linders fråga på SvD:s ledarblogg om var de Liberala Sossarna finns medan de fortfarande är aktiva i partiet, apropå Kjell-Olof Feldts nya post som ordförande i Sveriges Friskolors Riksförbund.

Mitt parti vet mitt bästa.

……………………………………….

”Don’t ever think you know what’s right for the other person. He might start thinking he knows what’s right for you.”

………………………………………

Paul Williams, ”Das Energi”