Misantroper slår fast den politiska dagordningen

Den här texten är en översättning och ett sammandrag av essän ”The Dismal Quackery Of Eco-Economics” från Sp!ked Online, skriven av Daniel Ben-Ami, 22 oktober 2004.

————————————————————————-

Han vill med denna essä visa att miljöaktivisternas åskådningar grundar sig på totalt felaktiga antaganden och att det dessutom är ytterligt tragiskt att världens ekonomiska utveckling skall kuperas och hållas i strama tyglar av dem på det sätt som görs idag när miljarder människor fortfarande svälter på vår jord.

————————————————————————-

Miljöaktivism har blivit central i det genomsnittliga betraktelsesättet på vår omgivnings alla aspekter. Den här utvecklingen är inte bara intresseväckande ur idéskapande synpunkt. En dyster syn på ekonomisk utveckling spelar en viktig roll i hämmandet av den globala ekonomiska utvecklingen och inte minst den mänskliga potentialen.

Dessa begrepp betraktades på ett helt annorlunda sätt tiden före Miljöaktivism blev central för den dominerande världsåskådningen.

Debatten om Global Uppvärmning visar på ett slående sätt hur det hela fungerar. Nästan alla accepterar att Klimatförändringen betyder att Världen måste skära ner på utsläpp av växthusgaser. Det betyder i sin tur med största säkerhet nedskärningar i den globala ekonomiska tillväxten, vilket till sist betyder att en stor del av jordens befolkning kommer att fortsätta vara fattiga och hungriga.

Det som det aldrig talas om är hur vi skall hantera Global Uppvärmning samtidigt som vi har en stark och hållbar Ekonomisk Tillväxt.

Det finns två återkommande teman i miljöaktivisternas syn på ekonomi. Först och främst är de besatta av nödvändigheten av begränsningar. De menar att strikta begränsningar måste införas på all ekonomisk aktivitet. Det är väl det tydligaste exemplet på hur man dödar mänsklig kreativitet.

Givetvis skall inte förnekas att ekonomisk aktivitet i somliga fall ger upphov till miljömässiga baksidor men samtidigt skall vi inte heller förneka att den bidrar med en uppsjö av möjliga lösningar för att åtgärda problemen.

Det andra temat har på senare tid blivit mer och mer centralt i debatten. Det förhärskande antagandet idag är att folk måste vara försiktiga när det gäller ekonomisk utveckling eftersom den kan ha skadliga och oförutsedda konsekvenser för framtiden.

Denna rädsla uttrycks ofta i olika termer av Hållbarhet. Förespråkarna av denna försiktighetsteori tenderar att se ekonomisk kreativitet som ett problem, en risk, snarare än ett positivt mänskligt attribut.

Det fundament som backar upp båda dessa teman är en misantropisk syn på människan som varelse. Miljöaktivism kan betraktas som en regelrätt motattack på Upplysningsidealet som innebär att en central del av utvecklingen består i ökad mänsklig kontroll av naturen. Miljöaktivismen å sin sida menar att människan skall acceptera sin plats som enbart en underordnad varelse till den naturliga omgivningen.

I praktiken innebär detta att människan skall förlika sig med fattigdom, sjukdomar och naturkatastrofer.

 

Finns det naturliga tillväxtbegränsningar?

En stor del av den miljöaktivistiska diskursen går ut på att det finns olika naturliga bromsar som förhindrar ekonomisk utveckling, de kan vara biofysiska, sociala eller etiska. Vissa begränsningar eller bromsar de pekar på är metaforer medan vissas andra skall uppfattas bokstavligt.

Prästen Robert Thomas Malthus (1766-1834) är på många sätt den intellektuelle gudfadern för miljöaktivisterna. Det är ganska anmärkningsvärt att teorierna från en gammal engelsk landsortspräst nu kommit tillbaka i radikal skepnad.

Det är i sin essä Essay On The Principle Of Population (1798) som han argumenterar för att jordens befolkning är dömd till massvält eftersom befolkningen oundvikligen växer fortare än tillgången på föda.

I matematiska termer menade Malthus att befolkningen växer geometriskt medans jordbruksproduktionen växer aritmetiskt. Malthus synsätt ledde den engelske 1800-tals historikern Thomas Carlyle att utnämna Ekonomi till Den Dystra Vetenskapen.

Lyckligtvis har Malthus förutsägelser visat sig vara totalt uppåt väggarna felaktiga. Även om svält idag fortfarande existerar så tillhör den lyckligtvis undantagen och det oftast på grund av social otillräcklighet snarare än oförmåga att producera föda.

Enkelt uttryckt så är lösningen mer utbredd ekonomisk tillväxt hos de fattigaste i världen.

Det är bara under de senaste årtiondena som Malthus bryderier angående de naturliga begränsningarna haft en så bred och vida spridd skara tillbedjare.

Fram till inte allt för länge sedan uppskattades industrialismens landvinningar på ett helt annat sätt och ekonomisk tillväxt gav upphov mer till hopp än ångest.

Det var på 60-talet en ny sorts intellektuella började göra sig märkbara och dom var influerade av…just det, Malthus. Det är nu uppfattningen om restriktioner på mänsklig ekonomisk aktivitet börja ta fart.

Det är en kombination av faktorer som hjälper till att förklara populariseringen av Miljöaktivisternas Världsåskådning. På 70-talet började deras synsätt få sin populära utbredning. Det dök upp böcker som Romklubbens, The Limits Of Growth (1972), E. F. Schumachers, Small Is Beautiful (1973).

Oljekrisen 1973 som följde på det arab-israeliska kriget var det första stora avbrottet och dippen i världsekonomin sedan andra världskrigets slut. Här uppstod även fokuseringen på naturresursernas sårbarhet. Rent generellt kan sägas att social pessimism började få ett allt starkare fäste i flera av västvärldens länder.

Det var även nu miljöaktivisterna började argumentera för att Staten/samhället/vi måste lägga oss till med nya syn- och förhållningssätt på vår omvärld så att vi i grund och botten ser till att för alltid kupera ekonomisk aktivitet. (De internationella Eko-terroristerna, med den numera avhoppade Greenpeace-grundaren Paul Watson, för kampen på ett mer handfast sätt än deras lakejer i politiken, min anm.)

Kenneth Boulding, en av amerikas mer prominenta ekonomer på 1900-talet talade om begreppet och metaforen ”Spaceship Earth” för att ge uttryck för vårt behov av begränsningar på ekonomin. Det är inte förvånande att han använder sig av en rymdmetafor eftersom han verkade och skrev på 60-talet.

Men istället för att referera till den obegränsade horisonten som i, t. ex. Gene Roddenberrys Star Trek, ville Boulding ge uttryck för en jord som höll på att förlora sina tillgångar. Detta menade Boulding, skulle ses i kontrast till den föregående erans Cowboy-ekonomi då inga som helst brister på resurser fanns.

Andra har mer bokstavligt velat framhålla synen på sin världsåskådning. Romklunbbens The Limits Of Growth (1972) menade på fullt allvar att allt guld skulle ta slut om nio år, kvicksilver om 13 år, naturgas om 22 år, olja om 20, silver och zink om 13 respektive 8 år.

Givetvis menar hyllningskören av denna rapport än idag att den huvudsakliga inriktningen och andemeningen i rapporten är riktig även om vissa (!) antaganden var felaktiga.

Andra miljöaktivisters förutsägelser som har visat sig vara totalt felaktiga så här i efterhand och som det givetvis talas tyst om är Paul Ehrlichs, Biologiprofessor vid Stanford Universitetet, förutsägelser som menade i sin bok, The Population Bomb (1968), ”Det stora slaget om att föda mänskligheten är över. På 70- och 80-talet kommer hundratals miljoner människor att svälta ihjäl oavsett vilka åtgärdsprogram vi hoppar på i dagsläget”.

Andra miljöaktivister undviker klokt nog att göra precisa förutsägelser om verkligheten. Ett annat populärt synsätt var/är att den ekonomiska tillväxten är begränsad till hur mycket energi det finns i världen. Det var ekonomen Nicholas Georgescu-Roegen som på 70-talet gav upphov till denna tes.

Denna teori togs till heders igen av Altvater, Daly, Rifkin och uttrycktes i vetenskapliga termer som en konsekvens av termodynamikens andra lag, som säger att entropin (oordningen) i ett slutet system ökar över tiden.

Detta är visserligen helt korrekt med bara två allvarliga skönhetsfel och det är att miljöaktivisterna grovt underskattar tillgången på energi på jorden och att jorden inte är ett slutet system. Jorden tillförs mängder med energi från solen varje dag.

Så även denna teori om energins otillgänglighet som en hämsko på ekonomisk aktivitet brister i sin vetenskapliga trovärdighet.

Den allvarligaste synen kring begreppet Begränsade Resurser är den som dillar om Naturligt Kapital. Dessa förespråkare menar att man skall se naturresurser som Kapital eller som de menar, rikedomar och inte som på det traditionella ekonomiska synsättet, ett sätt att generera inkomster.

Detta synsätt ger en del perversa konsekvenser om man ger det en funderare. Det skulle innebära att det i princip folktomma Alaska med sina enorma naturresurser skulle vara rikare än hela det industrialiserade USA.

Med denna teori som utgångspunkt för sitt ekonomiska tänkande kan mycket väl Antarktis vara bland världens rikaste. Före Alaska och USA.

Värdet på en natutillgång kan inte bedömas oberoende från allt det mänskliga arbete som lagts ner för att komma åt det. Bauxit och Uran har inget värde i ett primitivt samhälle där de inte kan användas. Däremot i en ekonomi där man producerar aluminium och driver kärnkraftverk blir de en värdefull tillgång och resurs.

Ytterligare ett annat sätt att beskriva begränsningar är att utveckla mätmetoder som t.ex. ”carrying capacity” (~Lastförmåga, ~förmåga att orka bära, är det bästa jag kommer på för stunden).

Denna teoris innebörd står att finna i boken A Dictionary of Biology, och definieras enligt följande: ”Den största mängd till antal av en speciell art som kan försörjas obegränsat i en given omgivning utan att skada miljön”, eller nåt i den stilen. Men detta är en tautologi (fras eller yttrande där en och samma sak i onödan nämn två gånger).

Jordens bärbarhet i förhållande till människorna är dess produktivitet dividerad med en persons grundläggande behov. Men jordens produktiva kapacitet har ökat enormt allt eftersom världen har blivit allt mer ekonomiskt skickligare och effektivare. Därför är Lastförmågan inte någon fixerad eller fastställd mängd utan som mest ett påstående om ett förhållande vid en given tidpunkt.

Antagandet att oljan håller på att ta slut kan illustrera detta. Helt matematiskt sant är det att om det endast finns en given mängd olja som en växande ekonomi förbrukar så kommer den en gång att ta slut. Det sorgliga är att detta antagande helt ignorerar de många vägar och sätt som vi kan tackla detta problem på.

Kortsiktigt kan detta innebära upptäckten av nya oljefält eller att vi utnyttjar existerande fält effektivare. I det mellanlånga perspektivet kanske vi kommer på nya sätt att utvinna olja, t.ex. ur de enorma reserver som finns i oljesand. På lång sikt kommer säkert nya energiformer att utnyttjas som vi idag inte ens kan föreställa oss.

Sheik Yamani, oljeminister i SaudiArabien, har en gång sagt att Stenåldern inte slutade för att tillgången på stenar tog slut i världen och att Oljeåldern kommer att se sitt slut långt före tillgången på olja har tagit slut i världen.

Det alla dessa exempel vill påvisa hos miljöaktivisternas synsätt angående människan och världen är att det finns en underliggande misstro mot det inneboende mänskliga geniet och vad det kan åstadkomma.

Miljöaktivisterna tenderar att överföra nivån på dagens tekniska know-how och kompetens till framtiden. Givet detta faktum till trots så har mänskligheten historiskt sett visat sig förmögen att anpassa och utveckla sin kunskaper över tiden.

Ur dessa aktivisters synpunkt är människan inget annat än en enorm konsument av begränsade resurser i sitt sökande efter meningen med livet. Det dom förbiser är människans enorma förmågor som producent (människan är skapare, kreatör, tillverkare, byggare. Vi förstör inte jorden, vi kultiverar den, min anm.). Människan är förmögen att använda förnuft och genialitet för att ta sig över, runt och under de mest upptänkliga hinder – hinder som för dessa aktivister ter sig som oöverkomliga.

Sanktionerad foglighetsdrog: Klimatångest

Det går snart inte en dag utan en alarmerande klimatrelaterad domedagsrubrik på löpsedlar, ledarsidor, Ettan (förstasidan, omslagsidan på en tidning) eller dito artiklar i tidningarna.

Den här drogen kallas klimatångest och den pumpas ut i lagom doser via media så att serotoninåterupptagningen ökar över tiden för att därmed uppnå lämplig demokratisk foglighet på folkflertalet.

Det är inga svårigheter att göra Philip K. Dick-liknande paralleller med den sofistikerat tillbakadragna Staten som via vittförgrenade övervakningstentakler känner till alla tänkbara medel för hur makten får sin vilja igenom…så att det framstår som helt OK.

Hur det än må vara med den saken så kanske uttalanden av denna kaliber kan nyansera alla klimatvarningar (åtminstone ang. Arktis) som skall valla dig, medborgare, i rätt riktning och få dig att skämmas för hur du lever:

————————————————

…”The reason there is open water at the North Pole is because the ice cap is not, as some people might think, a stable, unchanging sheet of ice. Far from it, says Rothrock.

ROTHROCK: ”It’s a big ocean up there at the North Pole. It has floating sea ice covering it, which is typically about ten feet thick. It’s not like an ice sheet or glacier on land, which is the situation at the South Pole. Sea ice is pretty mobile stuff. It moves around. It cracks. It breaks. It piles up. It’s always on the go.”

…”POLYAKOV: I would be very careful with forecasts. But available data suggests that we are very close to the situation when everything will go to a cold climate regime, with thicker ice, colder air temperature, higher atmospheric pressures and colder water in the ocean.”

…”For the moment, many scientists believe that natural cycles are exerting a more powerful influence on the Arctic’s ice cover than are the impacts of global warming. But, says Johnson, scientists shouldn’t let their guard down.”

————————————————-

Så låter det inte allt för ofta i etablissemangsmedia, eller hur? Den mediala dramaturgin är synnerligen lämplig att valla medborgare och politiker med.

Lite fulspel genom att inte visa hela bilden, de stora sammanhangen, anser detta etablissemang inte vara ett demokratiproblem. Det handlar nämligen om att snärja och ge dig/oss dåligt samvete hela vägen från födseln tills vi skakar hand med Sankte Per.

Det mesta som vaskas fram i moderniteter, utveckling och framsteg inom vetenskaperna, och tillväxt inom näringslivet i det industrialiserade väst kan gröngölingarna med sin inverterade logik relatera till någon slags nedbrytande effekt på den sååå oerhört känsliga naturen och tillika känsliga människan.

Sedan är det naturligtvis bra för dessa politiska intressen om den natur vi förstört ligger så långt bort som möjligt från civilisationen. Det gör det svårt för dig och mig att bekräfta eller verifiera, att syna på nära håll med egna medborgerliga ögon.

Lite klimathistorisk esoterika är att runt senmedeltiden då vi hade den så kallade Lilla Istiden, då hade präster i alpländerna ett fett extraknäck med att läsa böner och besvärjelser, ja näst intill exorcism, mot de framväxande glaciärerna.

Detta kan ges ytterligare en kontrast då det nyss framlagts teorier av en schweizisk klimatolog, Ulrich Joerin, att det för ca. 7000 år sedan inte fanns några glaciärer i alperna.

Så därför, medborgare, sluta läsa Aftonpladdret och Excessen och övriga prasselmedia och sluta lyssna på alla politiskt uppbundna alarmister som enbart har sitt eget kortsiktiga, politiska bästa för ögonen. På den punkten är det enbart sunt om vi icke gör oss några föreställningar.