Göran Hägg rular i SVT:s morgonsoffa

Klimatfrågan blev ett debattämne i SVT:s morgonsoffa när det blev dags för nyhetspanelen. Den bestod av CAROLINE DAHLMAN, REBECKA BOHLIN och GÖRAN HÄGG.

De pratade bland annat om blåsten kring finansminister Borg och aporna som inspirerat till Skatteverkets nya organisation och den stora klimatdemonen som vi människor frammanat.

För den som inte orkar höra allt som panelen har att säga kan hoppa fram till tidsindex 07:51:~. Rebecka Bohlin anser att frågan om klimatdraken är för viktig att avfärdas. Hägg påpekar då mycket korrekt att han absolut inte avfärdar frågan utan han förhåller sig kritisk till det som sägs och prånglas ut av apologeterna i klimatkyrkan och deras underhuggare, miljötrollen.

Kristdemokraternas årskonferens?

Det här är roligt och skrämmande på samma gång. Vi har alla sett det förut i nåt sammanhang men det tål att ses om igen.

Framtidens lösning: En mindre Stat

Den 9:e februari 2006 skrev Bill Steigerwald en artikel i Frontpage Magazine på ämnet ”The Poor Aren’t Getting Poorer”.

Här slår han hål på den frekvent förekommande (men sällan förklarade) mediala käpphästen som säger att ”de fattiga blir fattigare och att de rika blir rikare”.

För att få kött på benen intervjuade han Tim KaneHeritage Foundation.

Ett av Tim Kanes specialområden rör just frågan om synen på i fall de fattiga verkligen blir fattigare över tiden eller om det istället, som det rent logiskt borde vara med den samhällsutveckling vi ser i världen, är så att de blir rikare.

Tim kane säger bland annat att det vi så ofta fär höra i media om att de fattiga sackar efter i välståndsutvecklingen eller löneutvecklingen inte är sant rent statistiskt sett:

”Critics say that the poor are falling behind. It’s a loaded phrase, because the average American would hear that as “the rich are getting richer, and the poor are getting poorer,” the old refrain – which statistically is not true.”

Samtidigt, menar Tim Kane, att den här debatten om fattigdom har glidit över till att handla om ojämlikhet, att det är en ökande klyfta när det gäller jämlikheten i samhället.

Detta speglar sig bäst i alla medias rapporter om VD-lönerna som skjuter upp och igenom taket för vad som anses vara en rimlig och anständig lön, säger Tim Kane.

Det statistiska argumentet för denna skillnad i löner är att ojämlikhet är samhällsfarlig och att det inte är förenligt med demokrati. Den påstått ökande ojämlikheten förkroppsligar sinnebilden av de gamla dogmerna om klassamhället och dess åtskillnader mellan människor. Det skvallrar om dystopi och klassmotsättningar vid horisonten.

Tim Kane menar att det hela är ett ”Chicken Little-scenario” som målas upp. Media menar att det en dag kommer att bli så stora skillnader i jämlikhet att de rika blir så distanserade från samhälsansvaret och de fattiga att de inte vill betala skatt överhuvudtaget. Så i skenet av detta blir konsekvensen att folk anammar attityden, ”Gud förbjude att vi nånsin går mot en mindre Stat”, säger Kane.

It’s what I call “income relativism.” Income relativism is where there are a group of critics who have decided they can’t win the argument over povertybecause in fact poverty is declining in America. Instead, they are left with just comparing incomes relative to another.

På frågan om de 20 procenten sämst ställda i USA idag har det sämre än motsvarande 20 procent 1980, svarar Tim Kane att, sett i dollar är de förmögnare. Men det är ett par problem med det påståendet, menar han.

Det första är att det inte är samma 20 procent av befolkningen det rör sig om idag som 1980. Det är alltid en viss kvintil i samhället som befinner sig på botten av samhället. Det spelar ingen roll om alla fått det 10% bättre så finns det alltid en grupp i den lägsta och sämst ställda kvintilen.

För det andra så är det intressanta, menar Tim Kane, att det inte är samma grupp av individer. Det är så pass stor mobilitet att majoriteten i varje kvintil har flyttat på sig. De kan ha fått ett nytt jobb, de kan ha fått det sämre, de kan ha pensionerat sig, de kan vara nyfödda som inte var med vid senaste undersökningen.

”The idea that you can take a snapshot of U.S. incomes and get an accurate perspective on relative incomes is just deeply flawed at the beginning – and it’s not a flaw that can be really remedied. It’s just not the right way to look at the world. The right way to look at the world is, “Are the poor getting poorer or is there a lack of opportunity?” And the answer to that is, “Definitively no.” We’re still a great nation of opportunity.”

Faran med det här tänkandet och fokuserandet på huruvida fattiga blir fattigare och rika blir rikare är att det ställer sig ivägen för utvecklingen, säger Tim Kane.

Han har dock en lösning på hur i alla fall amerikanerna skall kunna komma ur denna problematik kring felfokuseringen på hur välstånd skapas och välfärdsstatens ökade utgifter som han menar bara skjuts på framtiden om inget görs idag av våra politiker:

Here’s my prediction: The nations that are able to get leaner governments and lower labor protections, ironically, will grow much faster and make wealthier citizens across the board. The nations that continue to go with bloated Nanny States will slow down, they’ll lose businesses, they’ll lose investment and they are going to get in a much worse situation. We have the data now to do cross-country comparisons and see why governments fail – and they fail because they have generous Nanny States. The evidence is there. It’s whether the politicians have the courage to admit reality or not.

Med denna artikel i färskt minne och vetskapen om hur våra politiker fungerar och brukar agera kanske det är bäst att börja bygga skyddsrum eller ge sig in i skyddsrumsbranchen. Då har man ju i alla fall garderat sig.

Att Sverige blir nåt föregångsland i att sätta Staten på hårdbantning är väl inte att hoppas på?

 

 

 

Robocop. En EU-vision.

Pär Ström skriver i sitt senaste nyhetsbrev ”Big Brother Bulletin” om ett EU-finansierat projekt (URUSUbiquitous Networking Robotics in Urban Settings).

Det är forskare från Technical University of Catalonia som tittar på möjligheterna att ta fram robotar som bland annat skall agera poliser i de europeiska städernas citykärnor.

En av anledningarna är att det blir allt fler äldre människor i de stora städernas citykärnor.

Samtidigt har våra EU-politiker bestämt att de skall göra områden i städerna bilfria vilket leder till ett annat problem, nämligen hur servicetransporter in till stadens centrala delar skall kunna hanteras. Detta (tillskapade) problem har politikerna betämt sig för att satsa eu-medborgarnas pengar på.

Därför har idéerna om ett nätverk av delvis människor men även datoriserade mekaniska robotar, sensorer och kommunikationsutrustning i citykärnaorna vuxit fram för att kunna övervaka de boende och hantera servicetransporterna.

Allt detta görs givetvis för att förbättra allas vår livskvalitet.

Hydropolis Undersea Resort

Det här är bara för fräckt. Ett undervattenshotell på närmare 100.000 kvadratmeter, 20 meter under havsytan. Det byggs givetvis i Dubai i Förenade Arabemiraten.

Det är Borgerna som fängslat honom

HAX inlägg om den fängslade egyptiske bloggaren Abdelkarim Nabil Soliman väckte min nyfikenhet och precis i inledningen stod det klart för mig…det är de jävla Borgerna som fängslat killen. Resistance is futile, …my ass, it is!

Det står: ”Kareem is being held in Borg El-Arab prison, which is on the highway between Alexandria and Cairo. He is in a solitary confinement cell …”.

Kareem, du har mitt stöd. Jag skall skriva en rad till dig.

Biståndet och Sanningen

Dagens GT har en intressant och rättfram debattartikel på sidan 4 av Pär Krause och Fredrik Segerfäldt.

Där hävdar de helt utan omsvep att det svenska biståndet är en självtillräcklig industri som kommit att enbart finnas till för sin egen skull.

Sedan 1950 har den rika världen spenderat 16 biljoner (SEK) med huvudsakligen bleka resultat, hävdar Krause och Segerfäldt.

De som vill fortsätta denna miljardrullning har därför en bevisbörda, enligt artikelförfattarna:

”Svenska skattebetalare lägger i år omkring 30 miljarder på bistånd. Målet är att spendera en viss mängd pengar, inte att hjälpa fattiga människor.”

De skriver vidare att det är framgångsrik propaganda för hundratals miljoner som upprätthåller stödet för biståndet, trots dålig uppföljning och effektivitet.

Krause och Segerfäldt (hädanefter K&S) menar också att det är en sluten värld som dessa människor arbetar i:

”De börjar ofta på en enskild organiosation […], arbetar sedan på SIDA resten av yrkeslivet […] eller går vidare till ett konslutföretag eller en internationell organisation. De präglas och formas i en tillsluten miljö full av myter och missuppfattningar”.

Det är skarpa ord och inga godnatt-sagor minsann. De fortsätter i samma stil rätt igenom artikeln. Nästa anhalt är en representant för denna biståndsindustri, Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg.

Forsberg hävdar, enligt K&S, att det finns nationalekonomisk forskning som visar att bistånd leder till ekonomisk utveckling. Det påståendet är inte sant, säger K&S. De menar att det finns en lång rad studier som kommer till motsatt resultat.

Forskare på ansedda Kiel-Institutet hävdar i en studie från 2006 att:

”The controversy on weather foreign aid promotes economic growth in developing countries is far from resolved”.

Ytterligare skopor ovett slevas ut i riktning mot de forskare som låter sig påverkas allt för mycket av sin uppdragsgivare. K&S menar att Mark McGillivrays studie som Forsberg bland annat hänvisar till är delfinansierad av Sida och United Nations University (!?) … vars syfte är att vara språkrör åt FN:s politik.

Hoppla, hoppla! Vågar man gissa att det möjligen kan fungera på liknande sätt när Jordiska Väktarrådet i FN (obs! ironi) skall piska in de rätta uppfattningarna om klimatet och vår miljö också? (Någon som tycker det blev väldigt mörkt helt plötsligt?) Nåväl.

Forsberg är också en sådan person som undviker debatt i frågan om biståndets vara eller icke vara genom att förutse dess händelseförlopp när han, enligt K&S säger, att de som vill debattera med honom inte har för avsikt att förbättra biståndets inriktning.

Jo, tack! Det gäller att välja sina strider om man vill vinna kriget. Hur som helst. K&S tar upp en mycket intressant fråga i precis rätt tid.

Hoppas bara att andra personer i detta skattefinansierade industrikomplex inte är lika hariga som Forsberg utan kan ta en förutsättningslös debatt om hur vi i västvärlden verkligen vill hjälpa fattigt folk och vilka metoder som är bäst.

Många av oss vet redan svaret. Tyvärr är vi inte tillräckligt många (eller för tystlåtna) för att kunna driva den politiken på ett verkningsfullt sätt och på en tillräckligt hög internationell nivå.

Men det är ju klart, har du att kämpa mot myter, skattefinansierad propaganda och allsköns missuppfattningar, ja, då jobbar du i ständig uppförsbacke.