The Nano Song

Vetenskapen tar ett kliv framåt eller uppåt, eller…?

Ljudet av pengar i ett avloppsrör

Via bloggen En kättares notiser… läser vi att utbyggnaden av vindkraften skall snabbas på och för att det skall bli praktiskt genomförbart så måste den gängse byråkratiska processen snabbas upp, vilket bland annat innebär att t.ex. PBL:s krav på detaljplan och bygglov åsidosätts. Det finns mer invändningar mot att lägga allt för många ägg i vindkraftskorgen:

Problemet med vindkraften är emellertid att den måste backas upp av reservkraft eftersom vinden är opålitlig. Den bästa reglerkraften är kraftbolagens vattenmagasin. Ju mer vindkraft som byggs, desto mer av vattenkraften måste användas som reglerkraft. Och då får vi, enligt vissa branschanalytiker, en ”vindkraftsparadox”, det vill säga att vindkraften binder upp vattenkraften vilket ställer krav på mer kärnkraft som en pålitlig energibas.

– Ny Teknik, i artikeln ”Rena rama vindkraftssnurren”

Datormodellerad klimatvetenskap jämförs med astrologi

Några japanska vetenskapsmän och forskare har gjort ett tydligt avsteg från den av FN- och övriga västerlandet hårt uppbackade hypotesen om att människan är orsak till den Globala Uppvärmningen (kan även beskrivas som: de naturliga modifieringarna och variationerna över århundradena i de komplexa lokala vädersystemen över jorden).

The Register >>>

The report by Japan Society of Energy and Resources (JSER) is astonishing rebuke to international pressure, and a vote of confidence in Japan’s native marine and astronomical research. Publicly-funded science in the West uniformly backs the hypothesis that industrial influence is primarily responsible for climate change, although fissures have appeared recently. Only one of the five top Japanese scientists commissioned here concurs with the man-made global warming hypothesis. JSER is the academic society representing scientists from the energy and resource fields, and acts as a government advisory panel. The report appeared last month but has received curiously little attention.

Om jag skall fortsätta lägga lök på lax, så meddelar vetenskapsmagasinet Nature att klimatforskarna har gjort en stor förlust i dagarna då en av deras satelliter, som skulle mäta och samla in data om CO2-sänkor och annat nyttigt klimatpropagandamaterial, kraschlandat i havet direkt efter uppskjutet.

En inte allt för avancerad gissning är att alltings bekyddare, den moderna Välfärdsstaten, och dess äganderätt till den ofantliga säcken med offentliga  medel skjuter till ännu mer pengar till sina fria forskare på området. Allt må göras för att upprätthålla skenet om att åtgärder är nödvändiga nu och visa vilka som skall sköta om det.

Animusic

Notgeld! Historien upprepar sig, kanske…

I dessa nödtider kanske det är dags att ta tag i saker och ting själv.

Den svenska kronan duger ju snart inte till nånting annat än att vi säljer ut landets tillgångar och stoppar in exportinkomsterna på konto i nåt skatteparadis. Nån ökad konsumtion för att rädda landet ur den globala ekonomins käftar lär inte hända om folk värnar om sina intjänade och hårt beskattade luftpengar.

Som en meningslös tröst i bedrövelsen så förväntas ett litet morganatiskt äktenskap få folket att vrida huvudet och tankarna åt ett annat håll för att glömma de mest akuta monetära bekymren.

Snart, efter denna furstliga förlovnings- och bröllopsyra, kanske vi istället får se till att trycka lite Notgeld, lite nödvaluta (se även: Fiat valuta) för att skapa nån slags stabilitet för oss konsumenter och arbetare, då den sturska lilla valutan SEK går mot sotdöden. Det räcker med Photoshop och en schysst fyrfärgs-skrivare numera.

notgeld

Ur Wikipedia:

[…] Den österrikiska skolans ekonomer anser tvärtom att konjunkturcykler skapas av en expansiv kreditpolitik. De menar att eftersom centralbanken skulle vara avskaffad i ett kapitalistiskt samhälle, skulle fiatpengar inte kunna uppstå och en guldmyntfot med privata valutor skulle användas. Om centralbanken inte fungerade som lender of last resort skulle fractional-reserve banking vara riskfyllt och olönsamt. Det skulle därför vara omöjligt för en bank att bedriva en kreditexpansion stor nog för att utlösa en konjunkturcykel. Enligt dessa ekonomer orsakas lågkonjunkturen inte av att tillväxten varit för hög, utan av att krediten expanderats, vilket lett till felinvesteringar. En del av tillväxten är strukturell, resten är skapad av kreditexpansionen. Om kreditexpansionen upphörde skulle även konjunkturcyklerna göra det. […]

Miljön som politiskt dragplåster

Alexander Sanchez är miljödebattör på Eudoxa och skriver klokt om det politiskt rödfärgade begreppet Försiktighetsprincipen.

Den princip som föddes i Rio-deklarationen 1992 om miljö och utveckling. I artikeln Den Reaktionära Försiktigheten berättar han hur miljörörelsen kom att införliva detta utvecklingsfientliga ord i sin politiska begreppsflora.

[…] Det är viktigt att komma ihåg att många av miljörörelsens ideologer på 70-talet hade ordentligt strikta ideal av ett decentraliserat, småskaligt och självförsörjande samhälle i tankarna, där motståndet definierades av kapitalism, sopberg, fågeldöd och allmänna utsläpp som hotade själva existensen för liv på jorden. Därför krävde man en fullständig omställning av samhället. När gröna aktivister kom att agera inom de vanliga institutionerna blev det tämligen tufft. Idéerna lyckades inte genomföra marschen genom institutionerna, just för att de handlade om att ta bort hela systemet. För att möta detta dilemma uppstod den gröna reformismen, först när man omformulerade sig så att idéerna passade in i det administrativa samtalet kunde de få genomslag. Många av den gröna reformismens idéer blev så integrerade i den politiska dagordningen att många nu uppfattar dem som neutrala och objektiva tankar. […] Från att ha varit mer av en praxis har försiktighetsprincipen kommit att framstå som ett värde i sig, i många fall som ett hinder för rationella lagbeslut inom främst miljöområdet, där drastiska appliceringar har begränsat tekniska framsteg.

——————————–

Försiktighetsprincipens fokus på total riskeliminering innan nåt av ett företags produkter kan godkännas om det finns risk att det inverkar skadligt på miljön eller folkhälsan skall ställas mot ett samhälles beredskap och kompetens att faktiskt besitta förmågan till kalkylerad riskhantering. Vi får en värld som påstås vara antingen farlig eller ofarlig (företagen står givetvis i det här sammanhanget för allt som är farligt) när vi istället borde lära oss vad som är tillräckligt säkert i den istället.

För att bättre förstå vad Försiktighetsprincipen innebär är det givande att läsa Angela Logomasinis När boten är värre än soten, en rapport om kemikaliepolitiken – REACH. Det är här Försiktighetsprincipens absurditeter spricker ut i full blom.

Ett viktigt fokus för REACH är att tvinga företag att ersätta så kallade ”farliga produkter” med säkrare alternativ. […] I slutändan lider dock subsititutionstanken av allvarliga brister. Den baserar sig på den felaktiga tanken att regleringar kan framtvinga produkter från industrin som är överlägsna dem som har beskrivits som ”farliga” i lagen. Om substituten verkligen var så överlägsna hade de varit framträdande på marknaden även utan regleringarnas påbud. De påstått säkrare alternativen används inte så ofta då de har alternativkostnader till säkerheten, exempelvis att de är dyrare, av lägre kvalitet eller har en högre frekvens av produktfel. I några fall har alternativen reglerarna utvalt eller förespråkat visat sig vara farligare än produkterna de ersatte eller att riskerna med substituten var sämre studerade.

När rätt bara helt enkelt är rätt och inte politik

Peter Schiff är ekonomen som förutsade den rådande ekonomiska kraschen och efterföljande krisen redan för fyra år sedan och hånades av alla ekonomiska för-stå-sig-påare och tyckare och politiker.

Nu sågar han alla regeringars agerande och fingrande i den ekonomiska politiken jäms med fotknölarna.

Det är politikerna som ställt till det här, enligt Schiff. De måste fås att förstå sin roll i det hela och träda tillbaka. Obama gör givetvis tvärtemot Schiffs råd. Höll han sina kladdiga fingrar borta i det här läget, så vore DET verkligen CHANGE.

Det är en dyster prognos Schiff gör för USA:s framtida roll i världen som dess ledande ekonomiska nation, om de fortsätter på Obamas inslagna väg att göra precis som sina politiska företrädare, nämligen att kasta friska pengar efter sjuka pengar, bara för att blidka en opinion.

Tyvärr går Schiffs varningsrop också att överföra på all annan konsensuspolitik i vår samtid. Den politik som påkallar samstämmighet och starkt enande mot de hotande farorna, både från himlen och underjorden, och som utesluter, pekar ut och fjärmar de som är kritiska till den taktfasta och uppblåsta hyllningsparaden.