Information vill vara fri och prasselpressens död?

Den prasslande pressen har länge gnällt, gnytt och åmat sig för att de inte kan ta betalt för sina webupplagor på Internet, vilket bland annat visas här.

Nya rön gör dock gällande (obs! skämt) att det inte är nåt konstigt med det. Det är svårt att ta betalt för dussinnyheter i dagens flyktiga och snabbt föränderliga värld (den publicistiska) överhuvudtaget.

Dan Costa på PC MAG har sin förklaring till varför den kostnadsbaserade modell av nyhetsförmdling som många publicister lockas att införa på sina nätupplagor är dömd att misslyckas:

1. Nyheter har ingen livslängd. Den genomsnitliga nyhetsstoryn är färsk knappt ett dygn och i många fall till och med irrelevant inom några minuter.

2. Digitalt innehåll är en handelsvara. Kvalitativt rapporterande tar tid och kräver expertis men tyvärr är det inte värt nåt eftersom det finns så mycket av det. Så fort nyheten släppts har den distribuerats över hela internat inom några minuter. Att låsa in nyheten bakom en betalmur försenar den och den kommer att läsas av färre personer och lämnas utanför debatten.

3. Digital distribution är gratis. Den digitala distributionen är en välsignelse för media. Det kostar lika mycket att nå 100 personer som att nå 1000 personer eller rent av hela världen.

4. Betalat innehåll kan inte delas. Förr var distributionskedjan enkel. Stora lastbilar, och mindre, körde omkring och levererade högar med döda-träd-produkter. Så fungerar det inte längre. Journalister publicerar direkt till nätet utan tryckpressar, distributörer eller papper. Läsarna konumerar dessa digitala bits och gör utdrag, kopierar, vidarebefordrar, bloggar (!), Diggar, Buzzar, IM:ar och Twittrar.

Dan Costa menar att allt har ställts på huvudet idag om hur det tidigare fungerade i relationen mellan läsarna och journlisterna. Alla har fått nya roller.

Läsarna i synnerhet är inte bara konsumenter av nyheter. Vi är i allt större utsträckning brukare och användare av nyheter och vi använder det till att underbygga våra argument i diskussioner med andra eftersom vi är mediadistributörer, vi också, numera.

Så vad ska då alla gråtande och gnällande publicister göra, frågar Dan Costa? De får vända sig till reklamen eftersom de inte kan ta betalt för en sak som finns fri i överfflöd på nätet. De kan däremot ta betalt för vår uppmärksamhet som blir knappare och svårtillgängligare för varje dag som går.

Fritt tillgängligt innehåll är det pris du betalar för läsarnas tid och uppmärksamhet, säger Dan Costa. För mainstream-media är en betalmodell för att nå break-even och för att få läsarnas uppmärksamhet en stängd dörr, helt enkelt. De kommer att stå ensamma på den andra sidan av den dörren, avslutar han.

… och apropå Reisman då, …

nazi-com

Ekonomen George Reisman tystas av Google

Yttrandefrihetens fiender har svårt att verka i sina mörka hålor i dessa den folkliga masskommunikationens (internet) tidevarv. De blir snabbt uthängda och avslöjade av de som förtrycks (i det moderna västerländska samhällets rättsstater) för sina (obekväma, kritiska) åsikters skull.

Vissa prussiluskor tycker inte om den här formen av spontana, folkliga sociala nätverk som är så oerhört diversifierat och mångsidigt att de blir alldeles yra i huvudet när de företar sig sina futila försök att censurera, styra och kontrollera nätet.

Ett tydligt exempel på detta är Googles försök att tysta den ytterst vederhäftige och ypperligt gode Österrike-ekonomen George Reisman för hans samhällskritik, i synnerhet avseende de ekonomiska aspekterna. På Capitalism.net bekräftar Reisman att det inte gick att uppdatera det inlägg han tänkte göra den fjärde maj.

Google har tvingats använda sig av något så fint som spam-robotar och nu påstår alltså google i sitt svar till Reisman att hans blogg identifierats som en spam-blogg. Det är inte mycket till spam -robotar om det har tagit dem tre och ett halvt år att definiera den som en sådan. Det är rent ut sagt skamligt av Google. Reisman noterar:

NOTE TO READERS: I was unable to post this entry on my regular blog, because has labeled my blog as ”spam.” It’s declared, ”Your blog is marked as spam. Blogger’s spam-prevention robots have detected that your blog has characteristics of a spam blog. (What’s a spam blog?) Since you’re an actual person reading this, your blog is probably not a spam blog. Automated spam detection is inherently fuzzy, and we sincerely apologize for this false positive. We received your unlock request on May 2, 2009. On behalf of the robots, we apologize for locking your non-spam blog. Please be patient while we take a look at your blog and verify that it is not spam.”

Apparently they have decided that it is spam.

Reismans kritik är alltid skarp, vass och oerhört ”spot on”, alltid träffsäker och alltid på tvärs med det amerikanska, alltmer social(demokratiska)istlika, etablissemangets ageranden. Detta är ju givetvis en irriterande vagel i ögat på de påstått klarsynta styrande i alla etablissemangets maktskikt.

Dessa maktskikt försöker ju ständigt föra ut sitt budskap via sina mediala bundsförvanter i gammelmedia om att de minsann har koll på läget och vet vilka åtgärder som är de bästa för ALLA, … (inte minst för dom själva).

Vi behöver förändring för landets och folkets väl

Historikern Gunnar Wetterberg skickar en bredsida mot utformningen på och arbetssätten i den svenska riksdagen i artikeln, ”Färglösa ledamöter förlamar riksdagen”. Wetterberg skriver:

Jag tror att proportionaliteten bär en stor del av ansvaret, men det brukar inte vara lätt att få riksdagen att reformera sig själv. Varje gång valmetoden kommit på tal har närsynta partitaktiker omedelbart räknat på utfallet för egen del. När enkammarriksdagens storlek skulle fastställas tog man till en rejäl siffra för att så många som möjligt av de gamla kamrarnas medlemmar skulle kunna överleva väljarnas dom.

De förändringar som behöver göras menar Wetterberg är följande:

Tydligare koppling mellan väljare och valda!

Färre ledamöter!

Koncentrera utskotten!

Grilla regeringen!

Jag kan riktigt se hur alla de, vars omedelbara tillvaro och verklighet, som kan tänkas bli berörda av dessa förändringar skruvar på sig av obehag och olust.

Känslan infinner sig att folkets och landets väl och ve på nåt sätt kommer att sättas i andra hand om den rådande arbetsordningens företrädare skall sättas att såga av väl valda grenar i den yviga, spretiga och framför allt oerhört kostsamma riksdagsbuskens arbetsformer.

Ett mer globaliserat (och svävande) sätt att uttrycka det hela på är att utropa: We Need Change!