”Du har ingen legitimitet. Vem är du?”

Lyssna och njut alla EU-motståndare. Detta är skön musik.

Om ”klimatvetenskapen”

Det börjar höras mer och mer kritik mot IPCC:s korrumperade klimatpropåer och den ”vetenskap” som politikerna använder som grundargument mot oss medborgare och folk i övriga världen.

De gör detta för att på till synes korrekta demokratiska grunder kunna driva igenom ytterligare klimatskatter och högre avgifter på all konsumtion och alla aktiviteter i vår vardag med hänvisning till att det är till skydd för miljön och klimatet. Mindre talar de om att det även stärker deras politiska makt över oss på vår bekostnad.

Men nu, från att ha varit helt tyst i media i kritiken mot påståendena om att människan orsakar klimatförändringar på jorden, så har det nu blivit lite vanligare att läsa kritiska artiklar och höra andra röster i media om dessa påståenden.

Mediafenoment att skrämma sina läsare så där lite grann i den i övrigt mysiga medelklassvardagen är i och för sig inget nytt. Det går upp och ner i media angående det här. Det vet man om man tar del av minsta lilla tidningshistoria. Klimatundergången har i media världen över försökt skrämma oss med undergången i över hundra år.

Vi har nu varit inne i en lång alarmistisk trend i media men nu börjar denna trend avta. Detta illustreras av att bland annat Svenska Dagbladet når nya höjder i sitt systemkritiska uttryck med en kolumn av Thomas Gür som avhandlar den vetenskap som politikerna lutar sig emot i den allt omfamnande klimatfrågan.

Tonläget har börjat förändras sedan den avslöjande korrespondensen mellan olika klimatforskare på East Anglia-universitetets hackade mailserver spreds över världen.

Thomas Gür skriver i artikeln, ”Den politiserade klimatvetenskapen”:

Att ingå Faustkontrakt med politiken kan vara lockande för vetenskapen – ens ämne kommer i debattens centrum, forskningsanslagen strömmar till och som expert hamnar man i rampljuset tillsammans med andra celebriteter. Men politiken är ingen kung Midas – allt den berör förvandlas inte till guld. Snarare motsatsen. Ty när vetenskap politiseras, besmittas den av två särdrag i politiken: kortsiktighet och auktoritet genom begärt och erhållet förtroende. Risken ökar för att principerna för urval av källor, samt metoderna för att ta fram och säkerställa fakta, anpassas till vad som är politiskt gångbart eller tjänar politiska behov.

Klarsynt om det svenska tillståndet

Kommentar från signaturen ”Kjell” till artikeln, ”Razzia, del 2. Grupparbete”, på Henrik Alexanderssons blogg.

Det är intressant hur vårt samhälle går mot ett läge där normaltillståndet är att man inte kan lita på ordningsmakten och rättsväsendet. Ett läge där människor på goda grunder fruktar staten och måste förbereda sig för att försvara sig mot den.

Skälet till att det blir så här är att våra politiker saknar sinne för proportioner, inte förstår rättsstatens grunder och inte har något grepp om fundamentala rättigheter. Plus att de springer ärenden åt särintressen.

Politikerna skapar på så sätt, förmodligen omedvetet, en situation är deras egen och statens legitimitet blir ifrågasatt.

Google, integriteten och PolisStaten

Google har infört en ny tjänst liknande Twitter och Beacon (avslutad på Facebook) som heter Buzz.

Google har tyckt att det vore trevligt om hela världen får reda på vilka deras Gmail-användare korresponderar och har regelbunden kontakt med och att Google därigenom kan tjäna en slant på denna information. Din privata information.

Evgeny Morozov på Foreign Policys kolumn Net.effect har en annan uppfattning som han redogör för i artikeln, ”Wrong kind of Buzz around Google Buzz”:

[…] Yes, that’s right: without you ever touching Google Buzz’s privacy settings, the entire world may know who you correspond with (yes, including that secret lover of yours and that secret leaker at the White House). This could be an extremely uncomfortable and tragic privacy disaster for Google, potentially of the same magnitude that Beacon was toFacebook.

[…] If I were working for the Iranian or the Chinese government, I would immediately dispatch my Internet geek squads to check on Google Buzz accounts for political activists and see if they have any connections that were previously unknown to the government. They can then spend months on end drawing complex social circles on the shiny blackboards inside secret police headquarters.

Teknikerna och utvecklarna på Google har säkert en välmenade avsikt som de dock inte förstår de fulla konsekvenserna av verkar det som (det går inte att göra någon annan tolkning).

I Google Buzz är funktionen som sprider din korrespondens till hela världen i defaultläge. Den går att avaktivera. Dock tycker man väl att de kloka på Google borde tänkt lite till och istället haft funktionen som tillval, men då skulle ju ingen använda den. Det som förvånar mig är att dom vet det och ändå väljer att genomföra idén.

Så, Google, gör om och gör rätt. Kanske rent av, ta bort.

|

Mer om Google Buzz hos PC Mag: ”Google Buzz’s Embarrassment of Opportunities” och ”Google Buzz: More Social Clutter or Less?” Uppdatering 18/2, ytterligare artikel i PC Mag om Google Buzz av Lance Ulanoff, ”Google Buzz, A Social Step Too Far”.

… In one fell swoop, Google blurred the line between public and private in such a way that no one seemed to know which way was up—or what was private versus personal. It’s created a fair amount of ambivalence toward Google’s latest creation.

Det är illa ställt…

… med samhällsjournalistiken i det föränderliga Sverige.

Det är illa ställt med journalistkåren som aldrig lyckas förklara och beskriva förändringarna så att folk förstår och i den förståelsen kan känna sig trygga och mindre rädda för de förändringar landet står inför.

Det är illa ställt med journalistiken och den totala mediabevakningen kring dessa skeenden när den enda korrekta, insiktsfulla, nyanserade samtida verklighetsbeskrivningen av Sverige sker på en blogg som heter ”I hjärtat rebell”.

Det är sorgligt ställt med den svenska nyhetsrapporteringen och den djupare samhällsbeskrivningen när media diskuterar mediahanteringsstrategier av nya politiska partiuppkomlingar istället för att diskutera orsakerna till det växande folkliga missnöjet och varför de gamla partierna inte attraherar väljarna längre med sin antedeluvianska, mossbelupna politik.

Det är eländig journalistik och bristande journalistisk intellektuell förmåga när nya partier hellre svartmålas för kriminalitet istället för att stöta och blöta deras argument, så som man bör göra i en trygg, folklig demokrati med yttrandefrihet och där det finns en folkrepresentation värd namnet.

Selimovich demonterar mångkulturalismens överideologi

I dagens GP skriver Jasenko Selimovic (FP) klokt om ideologiseringen av mångkulturalismen i artikeln, ”Mångkulturalism som politisk ideologi är farligt”.

Selimovic menar att ideologiseringen av mångkulturen innebar en demontering (i sann progressiv vänsteranda, min anm.) av det universella upplysningsbegreppet om att vi alla är lika till att vi alla har rätt att vara olika.

Selimovic förklarar för de osäkra och tveksamma inför det politiskt inkorrekta han ger uttryck för. Han säger att han inte ogillar att leva i ett mångkulturellt samhälle men att han ogillar mångkulturalism som politisk ideologi:

”…jag ogillar mångkulturalism som politisk ideologi eftersom den prioriterar grupprättigheter. På så sätt förvandlas etniska och religiösa grupper till isolerade öar där separatism och skillnader mot majoriteten uppmuntras, i stället för gemenskap med den.

Här delas alltså ut en kraftig bredsida till den sorts nationellt politiskt ledarskap som för att få medborgarnas förtroende (vissa medborgare) spelar på den nationella söndringens och splittringens tangenter och hellre ser till röstetal från de grupper de själva marginaliserar och definierar i politiskt syfte.

Gruppen har inte större rättigheter än individen i en modern rättsstat. Inför Lagen är det meningen att vi alla skall vara lika, oavsett vilken grupp vi tillhör. Oavsett vilket religiöst gäng vi tillhör.

Den minsta gemensamma nämnaren i samhället är du och jag, han och hon och att vi alla skall leva där tillsammans på lika villkor.

Din grupp (vilken förening, sammanslutning, sekt det än må vara) har ingen större rättighet från eller till någonting än vad jag har som enskild individ.

Så var det då fastställt

Eftersom inkomsterna är så jämnt fördelade, särskilt efter skatt, kan nästan ingen ackumulera ett kapital genom arbete. Sambandet mellan inkomst och förmögenhet har i stort sett helt kopplats ur i Sverige.

Så säger Robert Gidehag, vd för Skattebetalarnas förening, Helena Olsson, nationalekonom, och Nils Bohlin, filosofie doktor i nationalekonomi, på DN Debatt, till E24 Näringsliv i artikeln, ”Omöjligt att jobba sig till rikedom i Sverige”.