Den postmoderni(s)tiska verklighetsgröten

Här är lite tung sommarläsning om postmodernism och metafysik. Passar utmärkt som läsning under rådande skandinaviska monsunförhållanden.

Det handlar alltså om de socialistiska (oftast) skruvade uppfattningarna om att inget i verkligheten är mer värt än något annat: ”Det finns ingen sanning, det finns ingen lögn, inget är bättre än något annat, inget är sämre än något annat, inget är mer rätt än något annat, inget är mer fel än något annat, o.s.v.”.

Den logiska positivismen (1), (2), står sig slätt mot denna form av ”Bullshit” som idag ger ett frikort till vilka former av stupida meningslösheter som helst inom samhällsvetenskapen och en rad andra (pseudo)vetenskapliga områden.

Peter Fallon beskriver tydligare innebörden av postmodernismen och dess konsekvenser för oss människor, världen och våra samhällen i artikeln, ”The Metaphysics of Media – The Contentious Nature of Objective Reality and the Inarguable Value of Truth”:

It is a world where everyone and everything craves affirmation of the self, where all have come to expect that affirmation as a right, and where the “authority of truth” is a threat rather than a consolation. It is a world where no single idea, no single behavior, no single point of view, is inherently “better” than any other one. What matters about any given idea, or belief, or point of view is simply its utility, not its truthfulness: what, the postmodernist asks, can this point of view do for (or to) me? How am I affirmed (or threatened) by this idea? How am I privileged or exploited? Never do you hear the postmodernist ask the question: Is this idea true or is it false? This postmodern world, at the end of the day, is a world of bullshit, and it fits nicely with Frankfurt’s descriptions of both bullshit and of the bullshitter:
It is impossible for someone to lie unless he thinks he knows the truth. Producing bullshit requires no such conviction. A person who lies is thereby responding to the truth, and he is to that extent respectful of it. When an honest man speaks, he says only what he believes to be true; and, for the liar, it is correspondingly indispensable that he considers his statements to be false. For the bullshitter, however, all bets are off: he is neither on the side of the true nor on the side of the false. His eye is not on the facts at all, as the eyes of the honest man and of the liar are, except insofar as they may be pertinent to his purpose in getting away with what he says. He does not care whether the things he says describe reality correctly. He just picks them out, or makes them up, to suit his purpose.

Rödgrön och fagert tal, betongrå och samhällskval…

Rubriken syftar på den lyckopolitik som de rödgröna försöker manipulera landets unga väljare med. Rubriken pekar även på verklighetens fortsättning för Sverige om de rödgrönt röriga i Sverige får ta hand om rorkulten.

Rubriken vill även visa vad Storbrittaniens premiärminister David Cameron verkar ha insett om Den Stora Statens Politik när han nu vill föra över mer makt till medborgarna.

Citatet är från Dick Erixons bloggartikel, ”Cameron: från stor stat till stort samhälle”, på opinionen.se:

Cameron sa att årtionden av statlig kontroll från topp-till-botten har förvandlat kapabla människor till passiva mottagare av statlig hjälp, förvandlat levande lokalsamhällen till trista, själlösa platser och förvandlat motiverad offentlig sektor till disillusionerade marionetter för myndighetsmål.