Dumma kapitalister, socialism och fattigdom

Artikeln, ”Turning Rich Natural Resources Into Scarcity”, berättar om hur det en gång så rika Venezuela, nu har hyllor i matvarubutikerna som gapar tomma, precis som en gång i Sovjetunionen.

Den kloke socialistledaren Chavez skyller givetvis allt på kapitalisterna och företagen:

Mr. Chávez and his ministers say “companies cause shortages on purpose, holding products off the market to push up prices. This month, the government required price cuts on fruit juice, toothpaste, disposable diapers and more than a dozen other products.”

[…]

Only three years ago, the country was a coffee exporter.  Now, Venezuelans can’t find it on the shelves.  The government price is too low, driving planters and roasters to stop production and not invest in new plantings or fertilizer.

It is incredible that in this day and age, a government could be so blind, stupid, and cruel toward its own people.  It’s one thing to teach this sort of nonsense at expensive universities, but another to put it in practice and ruin people’s lives.

Datormodeller i centralmaktspolitikens tjänst

För 40 år sedan presenterades en forskarrapport för Club of Rome. Den hette Limits To Growth och ville visa på fem stora trender som var av globalt intresse 1972. Det var bland annat den accelererande industriella tillväxten, den snabba befolkningstillväxten, omfattande näringsbrist, utarmning av icke-förnyelsebara resurser och den försämrade miljön.

Datormodellen tog man givetvis till för att verkligen understyrka i vilket prekärt läge mänskligheten verkligen befann sig i. Samtidigt underströk forskarna att modellen givetvis, precis som alla andra modeller av det här slaget, inte var perfekt, att den var ofärdig och förenklad i överkant.

Artikeln The Limits of The Limits to Growth, av Ronald Bailey, tar sig en närmare titt på hur det egentligen gick med de fem undergångsprognoserna från 1972:

One of the odder features of the Limits computer model is that it basically ignores one of the most robust feedback mechanisms in the world—markets and price systems. The modelers warn against placing our faith in the technological solutions, pointing to the collapse of the whaling industry as an example. They argue that improvements in whaling technology ended up destroying that industry. They completely overlook the fact that whaling occurred in an open access commons (en oreglerad allmänning) in which everyone had incentive to kill as many whales as possible to make sure that their competitors didn’t benefit from them. Similarly, today wherever one identifies an environmental problem, one can be sure that it is occurring in the moral equivalent of an open access commons. In fact, the depletion of whales and rising price of whale oil encouraged entrepreneurs to seek new form of lighting; in this case, turning gooey crude oil into kerosene.

När organisationer som Greenpeace och hela den övriga miljö-. klimat- och naturkrismedvetna skattefinansierade eliten ignorerar den mest robusta och äldsta feedbackmekanismen – marknaden och prissättningsystemen –  i sina prognoser om hur alla icke-förnybara naturresurser skall ta slut, som i Limits To Growth från 1972, så är det inte konstigt att de kan förvrida huvudet på sina organisationers godhjärtade, men ack så naiva och manipulerbara, tonårssoldater.

[…] a recent Reason Foundation study reported [PDF] that the U.N.’s Intergovernmental Panel on Climate Change own analyses find that the scenario in which future temperatures increase the most is also the same world in which the greatest amount of wealth creation occurs. The result is that “by 2100 GDP per capita in poor countries will be double the U.S.’s 2006 level, even taking into account any negative impact of climate change.” This means more technology and wealth will be available to cope with any problems that may occur from climate change.

Vänsterexploateringen av Rättvisebegreppet

”Fairness,” an elusive idea normally exploited by spoiled children, is now the foundation of the Democratic Party’s economy policy.

[…] As for fairness, the wealthy already pay more than a fair share (the top 1 percent of income earners make 16 percent of income but pay nearly 40 percent of federal income taxes), and—notwithstanding Warren Buffett’s secretary—every category of the wealthy pays higher tax rates than the non-rich. (Let’s hope that Obama doesn’t start getting technical about ”fairness,” because the plutocrats would be in for a huge tax break.)

[…] the wealthy did not create our debt; government did. Government—this administration in particular but all of them in general—is, by nature, risk-averse and never deals with the consequences of its failed ”investments.” It is the un-entrepreneur. Really, should the head of an organization that annually spends $1.6 trillion it doesn’t have be setting the parameters for a discussion on ”fairness”?

Old Skool Democracy, Löfven tar Per-Albin Hansson åter

Dick Erixon har skrivit en knivskarp analys i artikeln, ”Socialdemokratin kommer att spricka”. Dick spekulerar kring varför Lövfén är så tyst och om den svenska socialdemokratins förestående sönderfall på grund av den radikala falangen inom partiet och dess bristande förmåga till pragmatism (denna så viktiga politiska egenskap).

Erixon menar att Lövéns mediala tystnad bara är exempel på att han förbereder sig för den kommande inre striden i partiet.

Den nye och hyllade partiledaren Stefan Löfven kommer att vara den utlösande faktorn till ett inbördeskrig som slutar i Socialdemokratins sönderfall. Inte därför att han skulle ha några sådana avsikter, naturligtvis inte. Men han personifierar den gamla, patriarkala, pragmatiska, teknik- och tillväxtvänliga arbetarrörelse som dominerade svenskt 1900-tal. […] Han är en återgång till Socialdemokratin före Olof Palmes radikalisering. En återgång till Per Albin Hansson – landsfadern och den S-ledare som mer än någon annan förstod att hålla nere skattetrycket och inte lägga för stora bördor på företagen. […] Stefan Löfven fick redan före tillträdet intern kritik. Och i nya numret av den socialdemokratiska idétidskriften Tvärdrag framgår att kraven växer i ”rörelsen” på att ifrågasätta privat äganderätt och göra demokrati till en fråga om kollektivisering och förstatliganden. […]

Ja, där ser man. Säkert inte många politiskt slöintresserade som kände till att det dväljs såna progressiva, radikala och samhällsförstörande tendenser inom det gamla ”hederliga” arbetar- och samhällsbyggarpartiet socialdemokraterna.

För att förstå sin nutid och fortfarande kunna fortsätta vara en politisk kraft i Sverige bör socialdemokratin vända sina blickar bakåt i sin egen politiska historia och hämta idéer, kraft och inspiration. De måste blicka bortom agitatorn Olof Palme och de politiska galenskaperna från 1968.

Så enkelt är det. Frihandel, globalisering, pragmatism, anpassning, förmåga att se till realiteter är de saker som gäller om man vill bygga samhället för folket, istället för att använda samhället som en socialekonomisk experimentverkstad för elitens nyckfulla samhällsteorier som sker på skattebetalarnas allt större bekostnad (de få skattebetalare som finns kvar när de härjat färdigt, vill säga).

På ett annat vis förstår man också att Löfven är ett tecken på skademinimering inom partiet, rädda det som räddas kan, slicka såren och gör det som måste göras, för annars sjunker skutan … på grund av att den seglat, alldeles för länge, helt i otakt med tiden och Folk(et)s vilja.