Popstjärnan som förstår grundläggande marknadsekonomi

Jack White i White Stripes prånglar ut eftertraktade, sällsynta och därmed svindyra vinylpressningar till fansen från sitt eget bolag, The Third Man Records.

White kom nämligen på den för rock- och popstjärnor så förborgade hemligheten att om du marknadsför någonting som eftertraktat och sällsynt och säljer det till artificiellt låga priser som Jack White gjorde i sin Third Man Record Store så kommer marknadsaktörerna att köpa så många exemplar de bara kan av varan och sen själva sälja exemplaren av varan (t.ex. på eBay) till det pris som marknaden är beredd att ge för vinylskivorna.

Men Jack White har tydligen kommit till insikt om Marknadsekonomi – Lektion 1A.

Om det nu är på det viset med marknadens aktörer och marknadsekonomi så tyckte White att då kan han väl själv lika gärna auktionera ut de sällsynta och dyra vinylexemplaren på eBay till det pris marknaden är beredd att betala och själv göra den vinst han så väl förtjänar.

Givetvis höjdes rösterna från de som inte förstår samspelet mellan utbud och efterfrågan på en marknad. Men Jack White försvarade sitt agerande:

We sell a Wanda Jackson split record for 10 bucks, the eBay flipper turns around and sells it for 300… If 300 is what it’s worth, then why doesn’t Third Man Records sell it for 300? If we sell them for more, the artist gets more, the flipper gets nothing. We’re not in the business of making flippers a living. We’re in the business of giving fans what they want. […] don’t be spoiled, don’t insult people who are trying to give you what you want.

Uppenbarligen finns det hopp för min egen fortsatta musikkonsumtion. Jag vill inte säga att jag har fått en ny idol, men, å andra sidan …

Den demokratiska välfärdsstatens diskreta charm

”Anti-intellectualism has been a constant thread winding its way through our political and cultural life, nurtured by the false notion that democracy means that my ignorance is just as good as your knowledge.”

— Isaac Asimov

Livets valuta … Koldioxid

Watts Up With That rapporterar om forskare från Woods Hole Oceanografiska Institut som har gjort en ny studie för att mäta kolnivåerna på olika djup i Arktiska havet.

Myten om Peak Oil

Oljan är ändlig så tillvida att man tillslut inte kan utvinna mer av den på ett ekonomiskt försvarbart och lönsamt sätt. Inser man detta och har det synsättet på Peak Oil i dagens debatt så ligger dagens alarmism i ämnet långt in i framtiden.

Många av de personer som ropar Peak Oil idag förstår inte att det begreppet bygger på i högsta grad genomsnittliga data och att det inte är några exakta och självklara siffror. I princip är Peak Oil-kalkyler baserade på siffror som inte håller för en närmare granskning.

Påståendena om Peak Oil är svaga som bäst. För att spalta upp problematiken kan vi börja med att titta på kända utvinningsbara källor. Det är inte frågan om några exakta siffror. Prospekteringsbolag avslöjar inte de källor de känner till av konkurrensskäl eftersom de prospekterar på mark och områden de inte alltid äger helt och hållet, och därför är det vanskligt att berätta vad man hittat i officiella dokument.

Det är så prospekteringsindustrin fungerar. Det är affärshemligheter helt enkelt. Alla företag värda namnet har affärshemligheter. Oljebolagen vet inte heller alltid hur mycket en känd källa kan ge. Reservoaren kan ge en viss mängd beroende på hur reservoarmaterialet är beskaffat. Vad gäller utvinningsmetoder så sker framsteg hela tiden. En teknikutveckling, alltså.

Ofta går man numera tillbaka till gamla källor och drar ut mer ur dem med ny teknik. Oljegrus, oljeskiffrer, men även cenozoiska sediment där man tidigare inte trodde det fanns olja i är är intressanta för oljeindustrin. Vad gäller framtida oljekällor och oljemängder, så kan man inte veta hur mycket som kan finnas.

Variablerna är allt för osäkra för att kunna göra kvalificerade bedömningar, helt enkelt. På grund av allt det ovan nämnda kommer därför oljan aldrig att ta slut helt någonsin, trots att den är ändlig, rent faktamässigt och intellektuellt begreppsmässigt.

Den kommer bli olönsam att utvinna på lång sikt. Oljan kommer bli dyrare. Till slut så dyr att man absolut inte kan använda den som bränsle utan bara till diverse plastprodukter. Men då kommer också snart den paradoxala marknadsekonomiska effekten att träda in som gör att den kommer att tappa rejält i värde, om utbud och efterfrågan tillåts råda på en fri och förståndigt reglerad marknad, vill säga.

Men detta kommer troligtvis aldrig du eller jag att få uppleva under vår livstid. Flertalet, om inte alla, världens länder har då hunnit ersätta oljan som bränsle i stora delar av sina nationers industriella infrastrukturer vid det laget.

Om man får föreslå att vi bortser från Peak Oil ett litet tag så vill jag bara nämna att vi har betydligt värre ekonomiska hot som tornar upp sig vid den världsekonomiska horisonten än oljebrist. Olja kan ersättas i många fall. Det är värre med en del andra ämnen.

I en inte allt för avlägsen framtid kommer världen att uppleva brist på många industriellt viktiga metaller. Nickel, koppar och guld, bara för att nämna några. Detta beror inte på att malmkällorna nått sin topp (Peak Copper, eller nåt liknande), utan för att efterfrågan ökar mer än tillväxten. Här finns inga ersättningsalternativ på samma sätt som för oljan.

Ser man Peak Oil-alarmismen och hela energidebatten ur det här marknadsmässiga perspektivet förstår man med lätthet att det är politiska och anti-kapitalistiska NGO:er som styr och påverkar mycket av det politiker står upp och mumlar en massa diffusa paroller om. Man förstår även att dessa NGO:er påverkar vad, hur och hur mycket media skriver och rapporterar om detta för att hålla oss läsare på en angenämnt lätt stressad och oroad nivå inför vårt västerländska levnadssätt.

Så därför, vad ni än gör, kära läsare, ta inte mediabilden om tillståndet om någonting till intäkt för hur världen ser ut, var alltid kritisk, var alltid skeptisk, ta reda på fakta själv om du är osäker.

Bakom den förenklande slöjan som media breder ut över oss medborgare så är världens beskaffenhet oerhört mycket mer nyanserad än den statiska bild de förmedlar till oss.

The Oracle In London – Boris Johnson

Londons borgmästare, Boris Johnson bryter igenom tankepolisens generella istäcke och släpper sina innersta tankars alla förtöjningar i dagens The Telegraph i artikeln, ”Europe is driving full-tilt, foot on the pedal, into a brick wall”,  när han skriver om tillståndet för Grekland, valutan Euro och EU-politikernas tomma, socialistinfluerade floskler om hur det är politikerna som skall skapa ”Tillväxt och Jobb” om vi bara får ”ännu mer EU”, istället för att prata om villkoren för företagen och arbetstagarna, som ju är ddom som verkligen skapar nya jobbtillfällen.

Som situationen är nu i EU, menar Boris Johnson, är det de nordliga högproduktiva länderna i europa som försörjer de lågproduktiva sydliga länderna. En idealsituation för socialister, helt enkelt. Då kan de verkligen ställa länder, folk och grupper emot varandra och exploatera dessa skapade konflikter fullt ut och styra ner ALLA länder i den jämställda fattigdoms- och regleringssörjan.

[…] Come with me through the streets of Athens, not far from Syntagma Square, and your mind will reel with the horrified realisation that history is not a one-way ratchet, that human progress is not guaranteed, and that a proud country can be reduced – by years of torture and bullying – to a state verging on total political, economic and moral collapse.

[…] Unemployment is rising by the day, and among young people it now stands at a shameful 54 per cent. Yup, folks – those are the results of an EU plan to produce “growth and jobs”. It was called the euro, and it has been a catastrophe for Greece and pretty bad (with one notable exception) for the rest of the continent.

[…] The euro has turned out to be a doomsday machine, a destroyer of jobs, a killer of growth, because it entrenches and exacerbates the fundamental and historic inability of some countries to compete with Germany in making high-quality goods with low-unit labour costs. Unable to devalue their way back into the game, these countries are forced to watch industry wilt under German imports, as the euro serves as a giant trebuchet to fire swish German saloon cars and machine tools across the rest of Europe.

[…] Germany is almost alone in recording economic growth in the first part of 2012; Germany is doing well from the euro; and so the theory is that Germany should pay to keep the whole racket going by bailing out the improvident and the uncompetitive, just as London and the South East subsidise the rest of the UK.

[…] Europe now has the lowest growth of any region in the world. We have already wasted years in trying to control this sickness in the euro, and we are saving the cancer and killing the patient.

[…] We have lost countless jobs by kidding ourselves that the answer to the crisis might be “more Europe”. And all for what? To salvage the prestige of the European Project, and to spare the egos of those who were wrong and muddle-headed enough to campaign for the euro.

Det är dags att göra som medborgarna i DDR angående det socialistiska egoprojektet EU och enhetsvalutan euro … [fortsättning lär följa] …

The Bono Syndrome

James Delingpole berättar om en journalist, Lucy Bannerman, på The Times som haft en pratstund med Bob Geldof om hans u-landshjälp, hans skatter och inkomster. Det blev tydligen mer snack kring det förstnämnda och absolut inget snack om det sistnämnda.

Hennes frågor om Geldofs skattemoral gjorde till slut att deras samtal mynnade ut i en sur och åt journalisten pekfingerviftande Bob Geldof och ilskna utrop om hur vågar hon föreläsa för Sir Bob Geldof om moral i ekonomiska spörsmål:

He explodes with rage. “I pay all my taxes. My time? Is that not a tax?

Delingpole svarar:

[…] Geldof seems to have fallen victim here to The Bono syndrome: the delusion that his saintly outreach work among the world’s poor and oppressed somehow renders him beyond the realm of ordinary mortals.

So, for example, when you or I slave away at our jobs, the time we spend at work is just time.

But when Geldof expends his own time it’s so valuable it magically transubstantiates into a form of taxation. Give us a break, Bob.

Geldof believes that our government should give more of it (ekonomiskt bistånd. min anm.). But since our government has no money of its own […] what he’s actually saying is that he thinks that we poor bloody taxpayers should give more of our money to the third world. Those of us unfortunate enough not to have non-dom status, that would be.

[…] when it comes to the issue of our money, that is not your affair, but our affair. It is not for rock stars to urge our government to squander it on schemes to help struggling Indians to buy more fighter jets or African dictators to buy more ebony and platinum statues of themselves modelled on Julius Caesar because most of us who have read anything about the subject happen to be aware that it is a complete ****ing waste of time.

Trade, good. Free markets, good.

Aid, bad. Tax, bad.

Economics 101 over. Now shut up and leave us alone.

Bloggen Tax Research UK, säger följande:

Actually Bob, lots of us would like to lecture you on your tax morals if you don’t pay in full what somebody else living in the UK might owe. I stress we don’t know whether you do or not, but you had the option of saying you do and got angry instead, which makes me think you’ve got something to get angry about.

Chomsky, Encore!

Den svenska (extrem)vänsterns egen lilla amerikahatande poster boy måste ha fått morgongröten spetsad med nåt vitaliserande.

Noam Chomsky är verkligen på krigsstigen mot demokraterna och deras högste förändringsorganisatör och hans administration. Nu hävdar Chomsky att Obamaadministrationen helt enkelt mördar sina kritiker, till skillnad mot Bushadministrationen som bara torterade och fick sina motståndare att försvinna.

Med historie- och nutidsskildrare som Noam Chomsky i dagens smått kaotiska informationsflöde, av både höger- och vänsterpropaganda, behöver världen sannerligen inte bara en väl fungerande undersökande och objektiv journalistkår.

Jag tror dessutom att vi informationskonsumenter bör förse oss med ett välutvecklat bullshitfilter.

Det är inte mycket som passerar gränsvärdena för vad som klassas som respekt för läsarna idag.