Lätt att hitta jobb + lätt att hitta bidrag = en Stat på dekis

Allt fler pikanta kryddkorn av välfärdsdistribuerande ekonomisk socialism äter upp den amerikanska drömmen och arbetsmoralen.

Det framgår tydligt när man läser John Stossels artikel, It´s Easier To Get Welfare Than To Work, om hur lätt det är att hitta jobb och hur lätt det är att få försörjningsstöd om man vill ha det istället.

När vi gör en utblick i socialstaten har vi å ena sidan de styvmoderligt behandlade småföretagen, vi har storföretagen, vi har koncernerna och vi har de globala konglomeraten och alla dessas anställda. Å andra sidan har vi de bidragsförsörjda och arbetslösa i samhället och mellan dem står centralmaktens enorma regleringsekonomiska, välfärdsdistribuerande byråkratvälde och inte klarar av ett enda jävla dugg utan istället förstör alla ekonomiskt välståndsskapande koncept enbart för sitt eget väl.

Denna centralstat har samtidigt fräckheten att skylla marknadens krafter och företagen och kapitalismen för det elände som sen uppstår och att dessa 1 procentare därför bör betala sin moraliskt rättmätiga del i skatter till samma stat. Det är fanimig så man vill spy.

Om ingen begär en samhällsekonomisk vaccinering av de västerländska socialistekonomierna snart … så, watch out Greece, here we come!

America now has 47 federal jobs programs. They fail. Yet politicians want more. They always want more.

Det är inte utan att man känner att ett passande citat från en kille som varit med förr är på sin plats:

”Those who can make you believe absurdities can make you commit atrocities.”
– Voltaire

Och dom som inte vill lära får väl skolfröken ta ett ordentligt tag i örat på:

Vargens makt över Rödluvans verklighetsförståelse

Det enda säkra man kan säga om oss/dom som älskar frihet när man ser sig om i världen är att vi/de gjort ett dåligt jobb för att få gemene man att förstå sig på ekonomi.

Med det principmässiga yttrandet inleder John Stossel sin artikel Greed is Good – The Pursuit of Self-Interest Benefits Everyone.

Den ofärdiga tanken och den intellektuella ryggmärgsreflexen hos de flesta oskolade är att hur kan karln påstå nåt så befängt som att girighet (self-interest) är något bra som gynnar alla?

Stossel förklarar:

Greed is a constant. Did you ever turn down a raise? We need a free market because it restrains greed. Laws against theft and fraud help, but competition does more.

What could be more humane? Nothing has done more than markets to lift people out of the mud and misery of primitive life.

But progressive blogger Sally Kohn argues: ”We all have a little greed in us. The question is, what values do we hold alongside greed as a society … so that we operate for the better good of everyone?”

What values? My vision of the ”better good” may be different from hers. I don’t want government to decide for me.

”Property rights constrain self-interest,” libertarian economist Donald Boudreaux pointed out. ”We’re all self-interested. We care more about ourselves, our family and our loved ones than we care about strangers. … The problem with government is that it is the institution that best allows people to grab more than what they deserve.

Idag har alla begrepp förvridits till oigenkännbarhet. Joseph Sobran säger så här om Statens roll i våra liv idag:

”Need’ now means wanting someone else’s money. ‘Greed’ means wanting to keep your own. ‘Compassion’ is when a politician arranges the transfer”.

Men hur gör vi med de fattiga då? Och Staten/regeringsmakten behövs ju för att säkerställa jämlikheten på samma sätt som föräldrar behövs för att fördela sockerkakan bland familjemedlemmarna? Verkligheten är ju den att vi har begränsat med resurser, eller hur?

Stossel svarar:

But we don’t have fixed resources! Thanks to economic liberalization, 7 billion people on earth live better than ever. Poverty decreases. That should prove we don’t have fixed resources.

Skämta med socialistmoralen, det går an …

Hur är det ordspråket lyder, nu igen? ”Av berusade och småbarn får man alltid höra sanningen”.

I anti-Hong Kong-landet

Dick Erixon har idag en passage i sin senaste artikel, Inbördeskriget har börjat, som beskriver precis raka motsatsen till HKSAR-modellens (med 8-10 miljoner invånare) liberala, frihetliga och enkla ekonomiska spelregler:

Det går säkert att hitta någon sorts kompromiss, eftersom det finns så många parametrar i ekonomiska regleringar att leka med. Men den linje S till sist väljer kommer att ge intryck av antingen vinstförbud eller vinstacceptans.

Jag riktigt känner hur kroppshåren dras inåt i hårsäckarna när jag läser sånt där.

Den dag socialister börjar begripa hur ekonomi, välståndsskapande och jobbskapande går till utan att trixa till och reglera sönder de enkla och få spelregler som finns på den samhällsekonomiska, välståndsskapande marknaden, den dan lär de sig spelreglerna för schack.

De måste lära sig att hålla händerna borta från kakburken. Ett ordentligt rapp skall de ha på fingrarna.

De måste få in i sina huvuden, kanske genom att fortbilda sig i lite ekonomisk historia, att länderna i dagens globala ekonomi och handel inte längre fungerar enligt de merkantilistiska uppfattningarna (1500-talet till ungefär 1750-talet) om den starka Staten som protektionist (gynna export, missgynna import) och att ekonomiska transaktioner är ett nollsummespel där det för varje ”vinnare” måste finnas en ”förlorare” vars intressen sossar måste tillvarata genom att berätta för omvärlden vad Rättvisa är för något och sen förvrida alla vedertagna koncept och enkla regelverk om hur ekonomi och handel skall bedrivas och hur välstånd för ett samhälle skapas. Tyvärr ingår inte den regleringsmaniska och fiskalt inkontinenta byråkratväldesprincipen i detta regelverk.

Så med detta sagt tycker jag sossarna bör ändra partisymbol till ett gulnat höstlöv.

Hong Kong-modellen under hot

Y C Richard Wong har ett klarsynt perspektiv på Hong Kongs ekonomiska historia. Han sitter även på första parkett och kan bevittna hur en aldrig förr skådad och mer framgångsrik ekonomisk modell håller på att luckras upp av allt mer regleringar och anta en alltmer svulstig och omfattande flora av byråkratvälde.

Han berättar att den rådande administrationen visar tecken på att ha allt svårare att stå emot trycket från de grupper som vill intervenera i ekonomin genom regleringar:

What is not so widely recognized is that fewer regulations also leads to a smaller public sector and a more efficient economy.

First, regulations have to be enforced and this would imply a larger public bureaucracy and possibly a busier judiciary.

Second, regulations that are adopted tend to be political compromises between various interest groups. None of the affected parties are fully satisfied with the outcome and often continue to lobby for further regulatory changes. Additional time, effort and resources are inevitably spent on amending and modifying the initial regulations.

Third, adopted regulations, no matter how well conceived, or how thorough the public consultation, inevitably suffer unforeseen third party effects. In other words, parties who have no direct interest may well be affected unintentionally. Further mitigating measures are therefore introduced to correct the unforeseen consequences. This process can continue ad infinitum. Regulations therefore beget regulations. The public bureaucracy expands.

Regulations are essentially another way of redistributing resources within society without resorting to the taxation-spending-deficit financing mechanism. They are rules that force one person pay another directly thus avoiding indirect resource transfers through government.

[…]

Hong Kong today is becoming a more regulated economy and is indirectly growing its government. The administration has proven unable to resist the lobbying for more intervention through regulation. Its attention has been focused on resisting attempts to increased taxes and spending, and avoiding deficits, but not the proliferation of regulations, the growing burden of which will inevitably reduce the flexibility of Hong Kong’s legendary open market.

[…]

Hong Kong’s political system is showing signs of a government divided against itself. This bodes ill for the future of our economy. Citizens on the Mainland sometimes misunderstand this as the incompetence of our civil servants and sometimes mistake it as a failure of our system of government. Hong Kong’s democracy advocates blame the problem on a half-baked democractic system. But I am not sure anyone has the correct answer. The problem is a diffcult one and we face an enormous challenge in understanding our predicament and overcoming it.

En läxa att lära för EU kanske? Skillnaden ligger dock i det omvända för EU:s del; de gör istället allt för att upprättahålla sin ineffektiva socialistiska centralstyrning. Hong Kong kan istället vara på det sluttande planet mot att glida ner i käftarna och offras, i demokratins namn, på det offentliga byråkratiska ekonomiska spenderingsaltaret á la EU:s modell.

För en liten ekonomisk region av HKSAR:s typ får man förmodligen anta att det finns nån slags naturlag eller kritisk övre gräns kring när ett framgångsrikt välståndsprojekt, fritt styrt och fungerande enligt de grundläggande marknadsmässiga reglerna, styrt av lagen och med minimal administrativ politisk [byråkratisk] inblandning blir för stort.

Det måste finnas nån slags tröskel i fysisk utbredning (New Territories?) som överskrids och sen skickar signaler till välståndets och överflödets byråkratgamar och parasiter vilka sen bildar parti och börjar blåsa i regleringstrumpeterna och kräva sin lön och att någon annan skall börja betala för deras medlemmars särintressen för att genomdriva och upprätthålla regleringarna.

Denna avundsjukans hindrande och omdistribuerande styresform har sina försvarare och de menar att Hong Kong är ett flagrant exempel på hur illa det kan gå för en stad/region ur alla [mänskliga] aspekter då flertalet invånare väljer att minimera politikens inverkan i sina liv.

Good Luck, Hong Kong!

EU och VälfärdsStatens ekonomiska modell fungerar inte

I klippet nedan lägger Hayekinstitutets Barbara Kolm ut texten om vad som är fel med EU:s ekonomiska modell och konceptet med centralstyrning.

De fyra friheterna är OK, säger hon, men resten … alla vet att en storlek inte passar alla och att en frihetligt reglerad marknad med starka inslag av konkurrens och minimal centralstyrning är den bästa distributören av välfärd.

Bloggens anmärkning är att någon borde ta Hong Kong som ett lysande exempel på hur det kan gå om man släpper relingen kring de socialistinfluerade ekonomiska lösningarna eftersom all historisk fakta pekar på att det är ett dåligt byggt och därmed sjunkande skepp.

Hong Kong’s ability to maintain its free-market system and its No. 1 ranking is testimony to its people’s desire to expand their opportunities by adhering to an open trading system, low taxes, sound money, minimal government regulation, and the rule of law. The key lesson from Hong Kong’s “small government, big market” model of development is that economic freedom is the best path toward sustainable development, understood as increasing the range of choices open to people.