Liberalt förnuft, tacksamhet och samförstånd

Dick Erixon skriver i artikeln, ”Khemiri visar fundamental otacksamhet”, om Jasenko Selimovics kommentar i DN till Khemiris tendentiösa artikel om sin situation i rasistlandet Sverige härförleden.

[…] Du och jag ser olika på det här landet. Men jag ber dig, gå inte dit. Så bygger man inte ett mångkulturellt land.

Du väljer att se: detta land är full av smygrasister. Jag väljer att se: ett vänligare, varmare land. Som gav både mig och mina landsmän, en ny chans, lät oss överleva. Vi fick leva lite på övertid. Vad mer kan jag begära? Förutom att man själv arbetar för att även andra ska få det?

Du säger: jag, vi, är ständigt diskriminerade. Jag säger: jag förstår din upplevelse. Men det är inte hela berättelsen om detta land. Inte heller den enda.

[…] Om vi lever i ett så pass rasistiskt land, som du beskriver, då är du och jag, min vän, bara ett alibi som tjänar för att gömma den existerande rasismen. Tidigare såg jag oss som två som har förtjänat sin position. Men nu, i din kropp, insåg jag att det är omöjligt. Du var plötsligt en medelmåttig författare som kompenserar genom att skriva om ”invandrarämnen”. Och jag var en nolla. Nichts. Folkpartiets invandraralibi. Om rasism är överallt, min vän, då måste också vi två vara del av den.

[…] Då, när jag lämnade dig, började jag misstänka att du, Sveland, och många andra väljer att tolka världen så att den bekräftar er världsbild. […] Det finns miljontals möjliga svar. Vi vet inte vilket som är det sanna. Men du //väljer// att tolka det som rasism. På samma sätt som Sveland //väljer// att tolka att Josefssons syfte är att ”få utlopp för sina aggressioner”. Kanske. Men //vi vet inte//. Vi //väljer// och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.