IPCC, klimatalarmister och andra drönare

Climate Depot rapporterar om en meteorolog som bryter ihop på twitter efter att ha tagit del av IPCC:s senaste nummer av Lyckoslanten (AR IV):

A weatherman breaks down in tears and considers having a vasectomy, vows NEVER to fly again due to grim UN climate report: Eric Holthaus tweeted ‘no children, happy to go extinct

 

Snälle, herr Holthaus försök även påverka dina ideologiska vänner att göra en vasektomi. Då skulle kanske min idiot-ångest lindras eller rent av botas.

I manosfären: perspektiv på feminismen (socialism)

Bloggen Captain Capitalist förklarar hur internetfenomenet Manosfären, dess värderingar och feminism (socialism) fullständigt utesluter varandra:

[…] If you look at what men stand for (the themes that are being written about in the Manosphere) they are largely traits of that of conservatives or libertarians.

Independence.
Freedom.
Self Reliance.
Production.
Wealth
Success.
Competition.
Excellence.
Integrity.
Honor.
Physical health

If you look at our presumed opposite number  (feminists or women in general) they write about/champion:

Dependence
Government assistance/reliance
Commune
Equality in opportunity AND outcomes
”Fairness”
Sameness
Preventing hurt feelings by the elimination of success
The elimination of concepts like ”best” or ”better”
Fat acceptance

Now we can debate about the details, but frankly, it cannot be any more stark and any more clear.

Men champion ideologies themed around capitalism/conservative/libertarianism/freedom/the individual

Women champion ideologies themed around socialism/democrat/dependency/commune.

But there are many insightful ramifications for this ”boiling down” of the two spheres’ ideologies.

The 51st State of The United States of America

AGREEMENT BETWEEN THE GOVERNMENT OF THE UNITED STATES OF AMERICA AND THE GOVERNMENT OF THE KINGDOM OF SWEDEN ON COOPERATION IN SCIENCE AND TECHNOLOGY FOR HOMELAND SECURITY MATTERS

Karl Marx kritiserade korporativism och Kompis-Kapitalism

Karl Marx kritik av kapitalismen beskrev inte ett system där principen om den fria marknaden råder. Det Karl Marx beskrev är det kompis-kapitalistiska och korporativistiska (fascistiska, funktionssocialistiska) system vi ser idag i alla västerländska post-representativa demokratier; ett ekonomiskt system där enbart de stora företagen som är nära kompis med regeringen och Makten handlar internationellt med varandra på sina egna fördelaktiga avtalade villkor, till förfång för alla mindre strävande företag (och konsumenter) som väljer att gå sin egen väg utan stöd av Staten och dess korporativa dusörer eller subventioner.

David Gordon på Mises Review har läst Hunter Lewis bok, ”Crony Capitalism in America, 2008-2012”:

[…] Marx had been right all along. It was just that he was describing a crony capitalist, not a free price system, and his most devoted followers set up a system in the Soviet Union that was cronyist to the core.

[…] cronyism is once more the order of the day. In the United States, we no longer live under a predominantly private market. “But taking into account companies and other organizations that are directly or indirectly controlled by the government, it becomes clear that most of the economy is in the ‘public’ sphere.

[…] Many of the new mega rich of the 1990s and 2000s got their wealth through their government connections. Or by understanding how government worked. This was especially apparent on Wall Street. … This was all the more regrettable because, in a crony capitalist system, the huge gains of the few really do come at the expense of the many

[…] Government dominance is of course bad for the economy, but it works to the benefit of a small group of the powerful. A great strength of the book is that Lewis names names: he tells us who the predators are.

[…] The allegation of imminent collapse served as an excuse for massive transfers of money to a favored few investment bankers. Lewis devotes particular attention to Goldman Sachs. “At the center of Wall Street stands Goldman Sachs, master of the crony influence game.

[…] The crony capitalists have naturally enough endeavored to find an ideological justification for their control of the economy. They look down on the masses and allege that only an educated elite is fit to rule. “The implicit skepticism about voters’ ability to make disinterested and sound judgments about where the country should go is certainly nothing new. It is the theme of Plato’s Republic, … by the 20th century, the debate had subtly shifted and … the choice was now between ‘average people’ and ‘smart people,’ or, in the usual formulation, ‘experts.

Egoism kontra altruism, kollektivism och oförnuft

Den grundfråga som ligger bakom valet mellan egoism och altruism är denna: ”Är livet till för att levas eller är livet till för att offras?”

Redan 1988 föreslog Per-Olof Samuelsson att den förlovning Moderaterna trasslade in sig i med altruismen inte borde få leda till det äktenskap det sedermera gjorde. Men det är ju opportunistiska politiker och deras universitetsutbildade experter vi har att göra med, så givetvis lyssnade ingen på hans logiska förnuftsresonemang:

[…] Men moderata samlingspartiet, sådant det ser ut idag, är ett försök till äktenskap mellan dessa båda oförenliga ideologier. Ett öppet ställningstagande för egoismen skulle göra ett lyckligt fullbordande av äktenskapet omöjligt. Men detta äktenskap är under alla förhållanden dömt att bli olyckligt, och jag vill förorda ett brytande av förlovningen, ju förr dess hellre.

Min besvikelse (för att sluta cirkeln) ligger i att både Folke Schött (m) och Germund Hesslow (filosof) tillhör den ”extremt” marknadsliberala falangen inom borgerligheten. Ändå piper de med i det marknadsfientliga (och i sista hand förnufts- och livsfientliga) socialistiska (bloggens anm.) råskället mot egoismen. De borde begripa bättre.

 […] Varför är egoismen en så ”het potatis” för moderaterna (precis som för socialisterna, bloggens anm.)? Skälet är för mig tämligen uppenbart. Den syn på egoismen som jag ovan skisserat är väl förenlig med den klassiska liberalismens ideal. Jag vill gå ännu längre: denna typ av liberalism kan inte överleva utan en ”egentlig” egoism som moralisk grund. Men synen är helt oförenlig med traditionell konservatism (och nyreligiös, singulär centralallsmäktig socialism, bloggens anm.). Varför? Därför att konservatismen har starka religiösa rötter som inte låter sig dras upp – och detta innebär att den bygger på att människan avsvär sig bruket av sitt förnuft. För en sådan syn är egoismen en fara, just därför att egoismen är rationell, grundad i och lierad med förnuftet.

Socialisterna har även sin nyreligiösa, politiserade anti-materialistiska anknytning i sin politik. Så här resonerar Per-Olof Samuelsson:

[…] Ett rationellt sätt att bemöta socialdemokraternas kampanj, ”Hjärtligt trött på egoismen”, vore att   säga: ”Socialismen leder till misär; och en av orsakerna till detta, kanske den mest grundläggande orsaken, är att den vädjar till människornas osjälviskhet, m.a.o. till deras vilja att avstå från allt som skulle kunna skänka dem lycka här i livet, m.a.o. deras villighet att leva – just det! – i misär.” En sådan   motkampanj skulle kunna göra nytta. Den kan t.o.m. komprimeras i ett kort   och slagkraftigt valbudskap: ”Hjärtligt trött på uppoffringar!”

Någon sådan kampanj kommer vi inte att få se – inte på länge än. I stället väljer man att möta det onda på halva vägen – och därmed hjälpa till att göra världen trygg för parasiter och politruker.

Den ekonomiska bloggaren Danne Nordling gav sig för länge sen på att försöka bringa reda i, verkar det som, nåt slags eget upprättat tvådimensionellt värderings- och koordinatsystem avseende de båda oförenliga begreppen altruism och egoism. Han ger sig alltså på ett tappert men fallerat försök att på nåt sätt väva ihop dessa begrepp samtidigt som man skall vara uppmärksam på deras skillnader. Samuelsson kan bara konstatera att det hela mynnar ut i förvirrande och intrikata tankar liknande spelteori enligt det kända ”fångarnas dilemma”:

[…] Summan av kardemumman är att Nordling inte betraktar frågan ”egoism vs altruism” som en endimensionell ”antingen-eller-fråga”; den har två dimensioner, och den måste åskådliggöras med ett koordinatsystem eller en matris, där ena axeln får representera graden av rationell solidaritet, den andra graden av offervilja. För att bestämma den optimala punkten i detta koordinatsystem, eller den optimala rutan i matrisen (där optimum bestäms av kriteriet ”välståndsskapande”) tar Nordling sin tillflykt till ett välkänt spelteoretiskt resonemang: ”fångarnas dilemma”.

[…] Och detta ger oss en ledtråd till det grundläggande misstaget i Nordlings resonemang. Det är samma misstag som jag har påpekat i andra sammanhang, och det består i att alla förväntas att utan diskussion, godta tesen att egoismen är ond. Därför måste allting som är gott (samarbete mellan människor, långsiktighet, hjälpsamhet mot vänner, etc.) till varje pris definieras som ”icke-egoism” eller ”anti-egoism”. Och sedan måste t.o.m. Ayn Rand pressas in i denna anti-egoistiska mall – oavsett vad hon själv har skrivit eller sagt.

– Per-Olof Samuelsson, Nattväktaren, i artiklarna, ”Det är precis så anstötligt som det låter”, ”Naturlig och egentlig egoism”

De vanligaste och felaktiga uppfattningarna bland folk i allmänhet är väl att altruism, självuppoffring, är nån slags högre och finare form av snällhet, godhet och respekt för andras rättigheter och som endast nunnor, präster och munkar orkar leva upp till. Så är det inte, enligt Ayn Rand:

[…] Do not confuse altruism with kindness, good will or respect for the rights of others.  These are not primaries, but consequences, which, in fact, altruism makes impossible.  The irreducible primary of altruism, the basic absolute, is self-sacrifice—which means; self-immolation, self-abnegation, self-denial, self-destruction—which means: the self as a standard of evil, the selfless as a standard of the good.

[…] The basic principle of altruism is that man has no right to exist for his own sake, that service to others is the only justification of his existence, and that self-sacrifice is his highest moral duty, virtue and value.

– Ayn Rand Lexicon

[…] It is your mind that they want you to surrender—all those who preach the creed of sacrifice, whatever their tags or their motives, whether they demand it for the sake of your soul or of your body, whether they promise you another life in heaven or a full stomach on this earth.  Those who start by saying: “It is selfish to pursue your own wishes, you must sacrifice them to the wishes of others”—end up by saying: “It is selfish to uphold your convictions, you must sacrifice them to the convictions of others.”

– Ur Virtue of Selfishness av Ayn Rand

Rätt (s)orts åsikter i debatten och rätt (s)orts demokratiska beslut

[…] ”Det viktigaste för oss [d.v.s. socialdemokraterna] är inte vem som äger företagen, utan vem som bestämmer över dem.” När jag läste de där orden som Olof Palme hade uttalat, tänkte jag för mig själv – ”Precis de där orden hade Benito Mussolini kunnat ha sagt också!”

[…] De flesta svenskar gör inte det. Därför ser de inte att (s) har drag av fascismen. De flesta svenskar har bara en ”slarvig” definition av fascismen. De tänker – ”fascismen är ett dyrkande av våldet och brutaliteten”. Men den exakta definitionen av begreppet fascismen är – ”totalitär funktionssocialism”. Fascismen är funktionssocialismen när den har gått så långt att den har blivit totalitär. Essensen i det system som rådde i Italien under Mussolini och i Tyskland under Hitler, var att de privata kapitalisterna fick äga företagen i teorin, men att det var ”staten” som bestämde över företagen i praktiken (hur styrda av byråkratutövning och myndighetsregler är svenska privata företag idag?). Det var Mussolini, Hitler och deras byråkrater som bestämde vad de italienska och tyska företagen skulle producera, vem de skulle anställa, vem de skulle sälja till, vilka priser de skulle ta, vilka löner de skulle betala.

[…] Finns det några konkreta tecken på att vi är på väg mot fascismen? För att svara på den frågan måste vi känna till vilka konkreta egenskaper fascistiska samhällen brukar ha. Ett par viktiga egenskaper är korporativismen och rasismen. Många, dock inte alla, fascistiska samhällen har historiskt kännetecknats av korporativism och/eller rasism.

[…] Korporationerna blir till hälften privata organ och till hälften politiska organ. På så sätt flätas staten samman med det privata näringslivet och med intresseorganisationerna. Känner du igen det här? Det påminner mycket om dagens Sverige, eller hur?

[…] Och hur är det då med rasismen? Tja, alla socialister är väl övertygade *motståndare* till allt som heter rasism? I teorin ja. Men jag har arbetat mera än 30 år inom industrin. Jag har snackat med massor av socialdemokratiska jobbare, mest metallarbetare. Och jag har råkat på *väldigt* många sossar som inget hellre vill än att staten ska minska invandringen. Att vilja minska invandringen är förstås inte liktydigt med att vara rasistisk. Men det ligger väldigt nära. Det är fråga om xenofobi – d.v.s. en rädsla för, eller fientlighet mot, *främmande* (jag berättade om en invandringsfientlig socialdemokratisk klubbordförande som jag kände i essän ”Varför jag hatar facket” –  http://henrik-unne.blogspot.com/2009/02/varfor-jag-hatar-facket.html ).

Det är inte konstigt att sossar vill minska invandringen. De är kollektivister. Så de är vana att tänka i termer av att – ”det är vi mot dem”.

[…] Tja, jag har en del personlig erfarenhet av graden av den där demokratin hos den svenska arbetarrörelsen. De stödjer demokratin mycket konsekvent – så länge de demokratiska besluten är just de beslut som de själva vill ha! Men sossarna blir hur intoleranta och ”odemokratiska” som helst när någon snubbe dristar sig till att motsätta sig ”arbetarrörelsens värderingar”. Jag blev själv mobbad och utfryst när jag valde att i mera än 25 år stå utanför facket (Metallindustriarbetarförbundet). Sedan, för ett par år sedan efter drygt 25 år som skubbare, fattade jag beslutet (som visade sig vara ett misstag) att gå med i facket igen. Jag resonerade att det viktigaste för mig var att bilda opinion för mina åsikter. Och jag tänkte att om jag gick med i facket skulle jag kunna få in debattinlägg i fackets tidning, Dagens Arbete. Jag ville gärna exponera några hundratusentals arbetare för mina radikala åsikter. Men jag räknade fel när jag trodde att jag skulle få delta i debatten i Dagens Arbetes spalter.

[…] De ville att fackets tidningar skulle vara fyllda med debattinlägg som förespråkade välfärdspolitik och utjämning, och som fördömde kapitalismen och borgarna. Deras debattsidor skulle tydligen inte innehålla någon debatt. Detta innebar att ledarna för fackföreningarna visade ett suveränt förakt för sina egna medlemmar. Ledarna för facket tyckte tydligen att de egna medlemmarna inte var tillräckligt myndiga för att ta ställning i politiska frågor alldeles själva. Ledarna för facket tyckte att de egna medlemmarna behövde förmyndare som ”filtrerade” de politiska åsikterna, så att medlemmarna inte kom i kontakt med några ”olämpliga” åsikter. Som t.ex. mina åsikter.

– Henrik Unné om socialdemokraterna i artikel på Newsmill (2010-09-04, Uppdaterad: 2011-11-02)

Stuffed politicians, Peak CAGW and Climate Hysteria

The Further a Society Drifts From the Truth, the More It Will Hate Those Who Speaks It

– George Orwell

Alex Singleton på Adam Smith Institute i artikeln, ”Parliament goes hostile on Climate Change” refererar till David TC Davies som i tisdags sa följande om den Brittiska The Climate Change Act:

[…] Parliament’s cushy consensus over climate change is dead. In 2008, when the Climate Change Bill had its third reading in the Commons, only five MPs voted against. But with doomsday predictions failing to materialize, and the planet failing to warm, MPs are starting to get more skeptical.

Peter Lilley sa följande:

[…] The Act is not just the most expensive, impractically ambitious and uncertainly based piece of legislation that I have ever known; it is unique in being legally binding and unilateral. No other country has followed us down that route. Since we went down that route, Canada and Japan have resiled from Kyoto, and Australia has just abandoned its carbon tax. It is time we looked critically at the Act, repealed or revised it, and do not allow ourselves to be slavishly, legally bound to continue doing something that no longer accords with the evidence or goes along with what the rest of the world is doing.

En ledamot i Brittiska Parlamentet, Alan Whitehead, var som förstummad och höll däremot inte med sina parlamentskollegor:

[…] “I really do not know where to start…” “That’s cos you’ve been stuffed!” interjected Tory Philip Davies, to widespread amusement.

Fritt fall för klimatmaffian, alltså. Nu är det ett faktum. I Australien får regeringen gå på grund av allt obekräftat klimatnonsens.

I Tyskland höjs tonläget med ökad frekvens. I England lämnar råttorna det sjunkande skeppet. I EU ställer sig kritikerna på stadiga fötter och avfärdar klimathotet och först ut är naturligtvis Nigel Farage som direkt konfronterar Barosso:

Det framstår allt mer klart och tydligt att allt sedan Berlinmurens fall så har de socialistiska och kommunistiska hordernas åsiktskompost lyckats rätt väl att samordna sig och tränga in i medvetandet hos allt för många drönare och dessutom lyckats rätt bra i sina strävanden att underminera det västerländska välståndsmaskineriet, dess ekonomi, dess indutri, dess uppfinnigsrikedom, dess kreativitet, dess individualitet till allas förfång och underkastelse inför miljökollektivism och klimataltruism.

Detta har de lyckats med genom att byta den nerskitade röda aftondressen till en grön mitt under pågående festligheter i början på 1990-talet och sen byta ut vokabulären om klasskampen mot klimat- och miljökampen. Slutmålet är dock det samma, tro inget annat.

De har lyckats lura med sig en stor del av den nyreligiösa, manipulerbara, icke-kritiskt tänkande delen av befolkningen som söker livsstilar och massrörelser som myror söker sin stack och de har även lyckats manipulera, via sina lobbygrupper och NGO:er, den demokratiska parlamentarismens representanter att ge sig ut på en sällan skådad, socialistisk och statsfinasierad ekonomisk äventyrsvandring som saknar motstycke i känd politisk historia och till och med inom fiktionens värld.

Dylik skit kan nämligen ingen normalbegåvad skarvare till författare skruva ihop, så fullständigt galen och uppåt väggarna är denna centralmaktsreligiösa klimathysteri och ekonomiskt samhällsomvandlande bidragscocktail som finansierar allt med förstavelsen ”miljö-” och som en fritt fungerande marknad aldrig skulle ta i med tång ens.

När det gäller det frikostiga gödslandet med skattepengar rakt ner i alla de ”klimat- och miljöalternativa” svarta hålen verkar miljöetablissemangets principer om Försiktighetsåtgärder som bortblåsta.

Tillgången på skattepengar är nog det enda de verkar tro är en outsinlig global resurs för den uppfattningen verkar de ha tagit till sig med hull och hår … ”det är ju häftigt att betala skatt”, gu´bevars.

De förstår tyvärr sämre varför samhällets grottväggar börjar rasa samman eftersom de inte är lika häftigt för vänster- och miljöpaddlare att ta till sig kunskapen om hur resurser skapas … av fria individer, på fria marknader utan några frihandelsavtal eller dito zoner, i länder befriade från allomfattande staters skatteglaciärer.

– h/t Klimatupplysningen i inlägget, ”Vår blogg har passerat 10 miljoner hits” och signaturen Slabadang

“A lie can travel all the way around the world while the truth is putting on its shoes.”

– Modernare uppdatering av bloggen av Samuel Clemens gamla aforism

Det finns bara en sorts rättighet

[…] Entitlements are not rights. Rights mean you have a right to your life and you have a right to your liberty. I, in a way, don’t like to use terms [like] gay rights, women’s rights, minority rights, religious rights. There’s only one type of right, it’s your right to your liberty. It’s caused divisiveness when we see people in groups because, for too long, we punished groups, so the answer then was let’s relieve them by giving them affirmative action. I think both are wrong. If you think in terms of individuals and protect every single individual, no, they’re not entitled. One group isn’t entitled to take something from somebody else. There’s a lot of good intention to help poor people. But guess who gets the entitlements in Washington? The big guys get them, the rich people. They run the entitlement system, the military industrial complex, the banking system.

– Ron Paul, ”Entitlements are not rights; only big guys get entitlements”

Syntes: fredspristagaren Obama, Global Money Power, Saudi-Arabien, Al-Qaida och WWIII

När de demokratiska krigshökarna slår på trummorna är det tyst med kritiken i svenska och internationella maktkontrollerade välfärdsstatsmedia. Jämförelserna med Bush och Irak-kriget existerar inte.

De politiska idoldyrkarna ute i stugorna och på bloggarna har tagit semester och läser Kalle Anka på nya äventyr för sina barnaskaror på dagis istället för att skriva insändare på Newsmill mot krigshetsarna. Det är lämpligt tyst när fredspristagaren som representerar Guds demokratiska Rike på Jorden är på blixtvisit i den skandinaviska, kontrollmaniska ankdammen.

Det är tur att det finns andra röster att lyssna på i Internetreformationens tidsålder:

Är det dags att göra med Nobels Fredspris som med prisutdelningen till Årets Svensk … om nu det kollektiva minnet tillåter en dylik återblick?

Den nya miljöreligionen drar till sig livsstilsmänniskorna

[…] klimatalarmismen har blivit en religion. I tidigare, historiska exempel på politiserad forskning – exempelvis Eugeniken och Lysenkos pseudovetenskap – så har avvecklingen av vetenskapsbubblorna ifråga helt enkel skett genom olika politiska händelser (Hitlertysklands diskreditering och Stalins fall, respektive). Men han tror att klimathysterin är värre, inte bara därför att en del forskare och byråkrater är ekonomiskt och karriärmässigt beroende av den, utan därför att dess religiösa drag har fått så många bland allmänheten att bygga sin identitet på den. Att leva ”klimatsmart”, att spara på energi, att skrika på politiker osv. är en livsstil som knappast låter sig förändras genom några snabba omorganiseringar och budgetmässiga nedskärningar. Väldigt många människor, långt utanför forskarnas led, är helt enkelt känslomässigt bundna vid teorin.

[…] Men en sådan avveckling kommer, förr eller senare. Under tiden så har tyvärr mycken forskning varit bortkastad. Lindzen formulerar det bra: ”science becomes  a source of authority rather than a mode of inquiry (vetenskapen blir en källa för auktoritet snarare än för kunskapsinhämtning)”. Vidare, hundratals miljarder euros har lagts på meningslösa energisatsningar. Och ytterligare hundratals miljarder kommer att slängas ut på tomma symbolhandlingar utan att det vare sig skyddar vår miljö eller ger oss någon bättre framtid.

– Ingemar Nordin, på klimatupplysningen i artikeln, ”IPCC och Järntriangeln”