Fasciststatens aningslösa represenTanter

Kapitalism är evig revolution. För att hålla etablissemanget på plats krävs socialism

Dick Erixon analyserar Barbro Hedvalls funktionssocialistiska tankar i artikeln, ”Kommer valet verkligen handla om jobben”. Erixon påstår att hon är socialliberal. Den beteckningen är en snällare, modernare och finare politisk etikettering i tider då den centralplanerande Fascismen gör allt större framsteg just på grund av att den inte längre kallar sig Fascism. Beteckningen socialliberal är dessutom ett hån mot allt vad liberalism står för.

Bloggen menar att Hedvall bara är ett av den moderna fascismens försvarare och Centralstatens aningslösa represen[tant].

Hedvall tillhör dom som försvarar rikemanssocialismen (Fascism) och det ekonomiska centralstatsplanerandets principer, sen får hon och hennes gelikar kalla sig precis vad de vill för att det skall låta fint i den politiska marknadsföringen. De försöker inbilla sig att de är vänster-humanist-socialister som vill alla väl … bara de får lägga beslag på allas pengar först. Deras skattefinansierade välmenande ekonomiska missbruk och det privilegiesamhälle de skapat har vi väl sett resultaten av allt för länge nu. Att Sveriges statsfinanser går relativt sett bättre ekonomiskt än omvärlden tar många bedömare till intäkt för att de skall tillåtas fortsätta med sina centralplanerande galenskaper. Att medborgarnas köpkraft decimeras är av mindre betydelse för dem. Du kan ju alltid vända dig till någon av Statens alla institutioner om det krisar privatekonomiskt.

Hur som helst, de kan lura flertalet ett tag men inte alla hela tiden. Det är ändå i ord och handling såna här personer till slut avslöjar sig.

Som belägg för dessa påståenden står bland annat hennes uttalanden (Erixon inleder):

[…] Och Hedvall – som den socialliberal hon är  – vänder sig mot valfriheten och vill se mer politisk centralstyrning. Hon använder vänsterns retorik (”svårt att förstå att valfrihet skulle förutsätta vinster på Caymanöarna”) för att tala mot att medborgarna ska få göra egna val. Ja, hon menar att väljarna inte vill göra egna val (politiker har “en attityd som antyder att vi, medborgare, inte har förstått finessen att vi helt enkelt måste lära os att uppträda som kunder. Vi måste förstå att uppskatta entreprenörerna” skriver hon sarkastiskt).

På vänsterns vis ser hon mer makt till medborgarna som något negativt:

[V]alet borde handla om vilken samhällsmodell vi vill ha: vill vi vara kunder eller medborgare?

De monomana konfliktmakarnas strategier

Dick Erixon rakar återigen hem en fullpoängare i artikeln, ”Sverigedemokraternas bäste vän: Khemiri”, när han beskriver gnället från kulturelitens senaste gullgosse.

”Khemiri utmålar sig och alla med invandrarbakgrund – “mörka, icke-blonda, svarthåriga” – som svaga, stackars offer som vita svenskar ständigt trampar på, förnedrar och utsätter för ett “konstanta lågintensiva förtryck”. Vi är riktiga svin som inte erkänner hur dåliga vi svenskar är som människor. Samtidigt tycks Khemiri mena att alla med invandrarbakgrund är änglar som inte ens kan ha tillstymmelse till fördomar och förakt mot svennar.”

Det verkar som om någon är ute för att provocera och medvetet skapa motsättningar i tider där folket i samhällets botten- och mellanskikt redan känner sig pressade och utsatta och irriterade på inkompetenta ”folkvalda”. Bättre propagandist för de som kräver en stark ledare eller dito stat (tänk; folket i tyskland på 30-talet) är svår att uppbåda (socialister vurmar ju gärna för såna).

I det här sammanhanget när Sverige och invandrare och flyktingar debatteras i media kommer jag alltid att tänka på USA. Det är en märklig skillnad på folk som invandrar eller flyr/söker asyl och kommer till Sverige och folk som kommer till USA på ungefär liknande villkor.

I USA blir dom och uppfattas och känner sig som ”amerikaner” i samma sekund de satt sin fot på amerikansk mark, och dom är stolta över det och de möjligheter som nu ligger i deras framtid, de har invandrat eller flytt dit för att skaffa nytt medborgarskap och se till att få ett nytt liv … trots alla upptänkliga fel, orättvisor och eventuellt ”lågintensivt förtryck” som finns i det samhället. I USA gnäller de inte, där jobbar de på och skapar sin egen framtid (även om Obamas centralistiska vänsterpolitik numera håller på att förändra bilden av USA som möjligheternas land; han har väl Sverige som förebild?!).

I Sverige blir du aldrig svensk. Här är du alltid invandrare eller flykting i nån form, mer eller mindre. Och dom nyttjas och utnyttjas politiskt (ungefär som de arabiska flyktingarna i UNWRA:s flyktingläger) för att slå sina politiska motståndare i huvudet när helst det passar i debatten.

I Sverige kan de på sin höjd uppnå status som tredje-generationssvensk, vilket då skall visa ungefär hur duktiga och hur länge de och deras familjer tvingats stå ut i vårt kalla, oförsonliga, rasistiska och kulturdepraverade land.

Vad tror en sån som denne Khemiri (och hans politiska strateger) att han uppnår med sitt politiserade anti-svenska gnäll, annat än konfliktskapande? Vad tror han blir bättre med att han framställer sig som ett offer? Syftar hans anektoder och hörsägner (inget visar att det är nåt annat i artikeln) om lågintensivt förtryck i det svenska samhället till att hjälpa socialisterna till makten eftersom bidrag till alla offer i samhället och moraliska pekpinnar i morgon-TV-sofforna blir fler och större  och mer frekventa då? Eller är det så banalt att alla socialistiska humanister och statsförsörjda kulturarbetare söker uppfostra och ta ur svensken hans (latenta) rasism genom att framhålla offerstämpeln. Att demonisera en stor del av en befolkning som varandes rasister lär inte vara ett framgångsrecept för valseger 2014, det är då ett som är säkert.

För att vara författare verkar du vara en gnällspik av sällan skådad sort, endast värdigt en svensk socialist. Men du har väl lärt dig hur man marknadsför sig i Sverige om man vill ha lite dusörer och ryggklappningar från stats- och etablissemangshåll. Kanske lurar ännu ett litet författarpris runt hörnet inom kort.

Det sätt socialister bygger politisk opinion på i det här fallet är avskyvärt och ovärdigt en demokrati.

Inkompetenseskalering i välviljans namn

Dick Erixon skriver om det som allt för få röstberättigade verkar förstå och borde kräva av sina politiska representanter i artikeln, ”Staten oduglig på affärer”:

[…] Politiken ska sätta upp ramarna för ekonomin, däremot ska politikerna inte leka företagare. Politiker i stat, kommun och landsting är odugliga på affärer. Politiken lever i en sorts utopi om att tillfredsställa alla goda ändamål. Deras världsbild är helt osynkad med den verkliga världens förutsättningar.

Intellektuellt och mentalt sladdtrassel i (c)

Dick Erixon analyserar centerpartiet i sitt senaste inlägg, ”Teknikoptimism kontra miljöregleringar”.

[…] Om detta gör C-programmet ingen analys alls. Man föreslår både centralism (”verkningsfulla internationella spelregler för klimatpolitiken”) och tilltro till människorna (”höga ambitioner stärker entreprenörskap, utveckling av miljöteknik och initiativ inom civilsamhället”). Därmed erkänner programmet just den centralism man säger att C är en reaktion emot.

[…] Snacka om hyckleri! MP är bara för folkomröstning när det passar partiet, inte när det passar folket. På samma sätt är C emot centralism, utom i hjärtefrågor som miljö där man ställer sig i armkrok med V om att centralisera makten.

Kors i taket! En Folkpartist på rätt spår

Dick Erixon återger delar av Thomas Gürs intervju i Neo med folkpartiets Jan Björklund.

– Vi lider fortfarande av effekterna (sviterna? min anm.) från misskötseln av skolan sedan 1970-talet. … Det är inte instrumentella misstag utan ideologiska. Sedan har de instrumentella bristerna kommit som en följd av ideologiska vägval.

 

Sverige: landet som skruvade ner på takten

Ingen annanstans än hos Dick Erixon och ett fåtal andra klassiskt liberala politiska analytiker går det att få en korrekt bild av vad som håller på att hända med Sverige.

Det i största allmänhet politiskt inkompetenta etablissemangets gårdvarar har numera fullt upp med att mota dårarna i (sd) inne på den planhalva de trott varit deras för all framtid. Att (sd) är en konsekvens av deras generella stollepolitik kommer de aldrig att erkänna, än mindre förstå intellektuellt.

De näringslivsansvariga sitter och trollar med statistik tillsammans med LO … på nåt naturskönt hälsospa, kanske man vågar gissa? Där har den nya adeln det gott och skönt. Opposition finns ingen, de ligger till och med ner i båten numera, allt för att inte störa och röra om för mycket i debatten/-erna.

Dick gör samma analys som Björn Lindgren i Svenskt Näringsliv och säger dessutom:

Inte heller de borgerliga partierna står upp för ett gott företagsklimat, man vågar inte ta debatt om vinst och verkar inte tro på någonting annat än att slå vakt om de egna taburetterna i regeringen.

Har ett land och ett folk den regering de förtjänar eller är vi så dumma att vi tror att vi verkligen valt dessa tomtar till att styra över oss? De mutar oss ju, med våra egna pengar. Så tänk på det käre medborgare, du har inte på långa vägar den välfärd du skulle kunna ha? Men sånt ska du ju inte gå omkring och bry dig om hela dagarna, det är ju politikernas sak, eller hur?

Det politiska etablissemanget vill inte ha nån övergripande ekonomisk debatt eftersom de redan skapat ett fantasifoster och en myt som går ut på att medelklassens välfärd är konsekvensen av de fattigas ofärd och att jordens ”resurser” håller på att ta slut (George Reisman – A Primer On Natural Resources), klimatet rämnar om hundra år om vi inte får era skattepengar för att göra nåt åt det och miljön, ja, den är så förstörd att det ska vi bara inte tala om.

Pratar man om ohållbarhet i detta sammanhang, utan att prata, hållbar och sund ekonomi, visar man bara att man inte förstår de principiella grunderna för ekonomisk aktivitet och hur vi skapar resurser och värden i samhället och varför vi utvinner just de resurser från naturen som vi gör idag men inte gjorde igår och med all sannolikhet inte kommer att göra i morgon och varför, som en logisk slutsats av detta, en speciell resurs i naturen aldrig kan ta slut.

Men det här med resursutnyttjande och företagsmässig ekonomisk hållbarhet är en synnerligen svårtillgänglig kunskapsbit för många, särskilt de unga påläggskalvarna (programmerade robotar?)  inom den politiska miljöindustrin som passerat genom det svenska korvstoppningssystemet till utbildningsväsende.

Så därför har de styrande här i vårt fina, präktiga, lilla land bestämt sig för att slå av på takten. Ökad välfärd kan övriga världen bry sig om och tänka på tills de kommer ifatt oss och får det lika bra som oss i Sverige, sen kommer de att göra likadant … när de tittat på oss som föregått med gott exempel … Vi i landet som skruvade av på takten för miljöns och klimatets skull.

Dick Erixon igen:

De som på riktigt vill ha bättre välfärd borde stå på barrikaderna och kräva bättre företagsklimat så att vi blir bättre på att exportera och höja inkomsterna till landet. Avveckla las och liberalisera arbetsrätten. Gör det enklare att anställa och avskeda. Öka flexibiliteten. Våga öppna ekonomin för nya investeringar.

I anti-Hong Kong-landet

Dick Erixon har idag en passage i sin senaste artikel, Inbördeskriget har börjat, som beskriver precis raka motsatsen till HKSAR-modellens (med 8-10 miljoner invånare) liberala, frihetliga och enkla ekonomiska spelregler:

Det går säkert att hitta någon sorts kompromiss, eftersom det finns så många parametrar i ekonomiska regleringar att leka med. Men den linje S till sist väljer kommer att ge intryck av antingen vinstförbud eller vinstacceptans.

Jag riktigt känner hur kroppshåren dras inåt i hårsäckarna när jag läser sånt där.

Den dag socialister börjar begripa hur ekonomi, välståndsskapande och jobbskapande går till utan att trixa till och reglera sönder de enkla och få spelregler som finns på den samhällsekonomiska, välståndsskapande marknaden, den dan lär de sig spelreglerna för schack.

De måste lära sig att hålla händerna borta från kakburken. Ett ordentligt rapp skall de ha på fingrarna.

De måste få in i sina huvuden, kanske genom att fortbilda sig i lite ekonomisk historia, att länderna i dagens globala ekonomi och handel inte längre fungerar enligt de merkantilistiska uppfattningarna (1500-talet till ungefär 1750-talet) om den starka Staten som protektionist (gynna export, missgynna import) och att ekonomiska transaktioner är ett nollsummespel där det för varje ”vinnare” måste finnas en ”förlorare” vars intressen sossar måste tillvarata genom att berätta för omvärlden vad Rättvisa är för något och sen förvrida alla vedertagna koncept och enkla regelverk om hur ekonomi och handel skall bedrivas och hur välstånd för ett samhälle skapas. Tyvärr ingår inte den regleringsmaniska och fiskalt inkontinenta byråkratväldesprincipen i detta regelverk.

Så med detta sagt tycker jag sossarna bör ändra partisymbol till ett gulnat höstlöv.

Insikter mentalt blockerade för vänstern

Dick Erixon i artikeln, ”Kulturvänstern, makten och indignationsprivilegiet”:

… Och därmed kan man ju vända Lena Anderssons resonemang mot kulturvänstern: deras hat och hån mot borgerlig kritik beror på att de borgerliga budskapen trampar på mycket ömma tår hos vänstern – de gapar och skriker för att stilla samvetet, men i praktiken innebär deras samhällssyn en ekonomisk kollaps a la Grekland – som naturligtvis drabbar de mindre bemedlade hårdast. Fria marknader, tillväxt och meritokrati gynnar oss som kommer ur arbetarklass bäst. Bara där blir vi jämlika med de intellektuella i rödvinsvänstern.

Så sant som det är sagt.