Stuffed politicians, Peak CAGW and Climate Hysteria

The Further a Society Drifts From the Truth, the More It Will Hate Those Who Speaks It

– George Orwell

Alex Singleton på Adam Smith Institute i artikeln, ”Parliament goes hostile on Climate Change” refererar till David TC Davies som i tisdags sa följande om den Brittiska The Climate Change Act:

[…] Parliament’s cushy consensus over climate change is dead. In 2008, when the Climate Change Bill had its third reading in the Commons, only five MPs voted against. But with doomsday predictions failing to materialize, and the planet failing to warm, MPs are starting to get more skeptical.

Peter Lilley sa följande:

[…] The Act is not just the most expensive, impractically ambitious and uncertainly based piece of legislation that I have ever known; it is unique in being legally binding and unilateral. No other country has followed us down that route. Since we went down that route, Canada and Japan have resiled from Kyoto, and Australia has just abandoned its carbon tax. It is time we looked critically at the Act, repealed or revised it, and do not allow ourselves to be slavishly, legally bound to continue doing something that no longer accords with the evidence or goes along with what the rest of the world is doing.

En ledamot i Brittiska Parlamentet, Alan Whitehead, var som förstummad och höll däremot inte med sina parlamentskollegor:

[…] “I really do not know where to start…” “That’s cos you’ve been stuffed!” interjected Tory Philip Davies, to widespread amusement.

Fritt fall för klimatmaffian, alltså. Nu är det ett faktum. I Australien får regeringen gå på grund av allt obekräftat klimatnonsens.

I Tyskland höjs tonläget med ökad frekvens. I England lämnar råttorna det sjunkande skeppet. I EU ställer sig kritikerna på stadiga fötter och avfärdar klimathotet och först ut är naturligtvis Nigel Farage som direkt konfronterar Barosso:

Det framstår allt mer klart och tydligt att allt sedan Berlinmurens fall så har de socialistiska och kommunistiska hordernas åsiktskompost lyckats rätt väl att samordna sig och tränga in i medvetandet hos allt för många drönare och dessutom lyckats rätt bra i sina strävanden att underminera det västerländska välståndsmaskineriet, dess ekonomi, dess indutri, dess uppfinnigsrikedom, dess kreativitet, dess individualitet till allas förfång och underkastelse inför miljökollektivism och klimataltruism.

Detta har de lyckats med genom att byta den nerskitade röda aftondressen till en grön mitt under pågående festligheter i början på 1990-talet och sen byta ut vokabulären om klasskampen mot klimat- och miljökampen. Slutmålet är dock det samma, tro inget annat.

De har lyckats lura med sig en stor del av den nyreligiösa, manipulerbara, icke-kritiskt tänkande delen av befolkningen som söker livsstilar och massrörelser som myror söker sin stack och de har även lyckats manipulera, via sina lobbygrupper och NGO:er, den demokratiska parlamentarismens representanter att ge sig ut på en sällan skådad, socialistisk och statsfinasierad ekonomisk äventyrsvandring som saknar motstycke i känd politisk historia och till och med inom fiktionens värld.

Dylik skit kan nämligen ingen normalbegåvad skarvare till författare skruva ihop, så fullständigt galen och uppåt väggarna är denna centralmaktsreligiösa klimathysteri och ekonomiskt samhällsomvandlande bidragscocktail som finansierar allt med förstavelsen ”miljö-” och som en fritt fungerande marknad aldrig skulle ta i med tång ens.

När det gäller det frikostiga gödslandet med skattepengar rakt ner i alla de ”klimat- och miljöalternativa” svarta hålen verkar miljöetablissemangets principer om Försiktighetsåtgärder som bortblåsta.

Tillgången på skattepengar är nog det enda de verkar tro är en outsinlig global resurs för den uppfattningen verkar de ha tagit till sig med hull och hår … ”det är ju häftigt att betala skatt”, gu´bevars.

De förstår tyvärr sämre varför samhällets grottväggar börjar rasa samman eftersom de inte är lika häftigt för vänster- och miljöpaddlare att ta till sig kunskapen om hur resurser skapas … av fria individer, på fria marknader utan några frihandelsavtal eller dito zoner, i länder befriade från allomfattande staters skatteglaciärer.

– h/t Klimatupplysningen i inlägget, ”Vår blogg har passerat 10 miljoner hits” och signaturen Slabadang

“A lie can travel all the way around the world while the truth is putting on its shoes.”

– Modernare uppdatering av bloggen av Samuel Clemens gamla aforism

Korporativismens nya undersåtar

Henrik Alexanderssons längre analyserande och utblickande blogposter är oftast riktigt läsvärda. Hans senaste, ”Kriget mot de egna medborgarna”, är briljant vid en jämförelse.

Ibland ställer jag den provokativa frågan om man bör reagera när de börjar inskränka friheten – eller om man skall vänta tills det är för sent. Jag börjar frukta att den frågan håller på att bli överspelad. Att det redan är för sent. Att det börjar bli dags att fundera på om det finns någon plan B.

Den stora frågan i alla tider har varit vad som är frihet. Det framstår som allt tydligare att det är helt och hållet en definitionsfråga beroende på vilka perspektiv man har på livet och samhällets styresformer som helhet och människan i synnerhet.

Den rådande definitionen är det Maktetablissemanget som ställer upp, godtyckligt, och förändrar allt eftersom de märker att de håller på att förlora sitt strypgrepp om makt- och ekonomiskt oberoende, välutbildade medborgare som skiter i vad lagen och makten stipulerar åt dem på allt fler områden.

Den som vågar eller orkar lyfta blicken ser ännu fler och större konflikter mellan folket och makten torna upp sig vid horisonten. Man behöver inte vara något samhällsanalytikst geni för att inse att den ohörsamma maktens frenetiska maktkonsolidering bort från folket som sker idag måste leda till konfrontation till slut, när vi har fått nog.

Staten är till för folket, inte tvärtom. Nu roffar Staten och dess allierade åt sig makt på bekostnad av medborgarnas frihet från dess klåfingrighet.

Festen Sverige vägrade delta i

Jens Christian Brandt har tittat på hur det rapporterades och diskuterades i Sverige den närmaste tiden efter Berlinmurens fall.

I artikeln ”Festen vi missade” visar han ur olika perspektiv, från filmklipp, radionyheter och politiska uttalanden hur denna världsomvälvande händelse uppfattades och togs emot av olika personer och mediakanaler i Sverige:

[…] Berlinmuren har varit öppen i nästan ett dygn. På kontinenten är det karneval med flygande champagnekorkar och segerdruckna DDR-medborgare som gör v-tecknet på Kurfürstendamm. Men svensk nyhetsjournalistik, känd för sin nolltolerans mot allt som är uppsluppet, jublande eller partiskt, följer sin egen dramaturgi och därför ska vi nu höra vad en säkerhetspolitisk expert från Militärhögskolan har att säga om den hotfulla situation som uppstått i Europas mitt. […] Halvt häpen, halvt chockerad utbrister reportern: ”Men det är väl ganska farligt, det? Det är ju många som funnit ett slags trygghet och ro i kalla kriget.

[…] Jag ger ordet till Jarl Alfredius: ”Statsminister Ingvar Carlsson har i dag varnat för allt för stor entusiasm.” Katarina Engberg (Östeuropaexpert): ”Det finns naturligtvis många faror.” (Aktuellt 10/11 -89)

[…] Kort sagt, det var de underbara månader då storpolitiken kapitulerade för massans beslut att ögonblickligen lägga ned kalla kriget. På östra sidan av järnridån föll regim efter regim likt dominobrickor och det enda säkra var att ingenting någonsin skulle bli sig likt igen.

Ur svensk horisont var det likväl en kris. Redan i mars -89 hade utrikesminister Sten Andersson kraftfullt varnat Nato och Warszawapakten för att begrava stridsyxan och i hemlighet arbeta på en nyordning av Europa: ”Vi kommer att reagera mot en utveckling … som kan ha skadliga effekter för vår säkerhet.”

[…] Oron är tydligast på ledarsidorna: ”Riskerar vi igen att hamna i osäkerhet och spänningstillstånd …?” (DN 22/8 -89). Detta ansvarskännande ”vi” är i det ögonblicket förmodligen universums ensammaste varelse. Resten av världen är en berusad myrstack där irrationella själar springer fram och tillbaka, oåtkomliga för alla förnuftsresonemang och utan en tanke på konsekvenserna. Det är bara ”vi”, de neutrala, som fortfarande förfogar över en intakt ordningskänsla.

[…] På ledarredaktionerna hamras det på tangenterna som om det gällde att föreslå Oslo det djärvaste av allt, nämligen att förära ett stycke betong årets fredspris: ”Vid en kylig analys har dock många iakttagare funnit sig nödgade att dra slutsatsen att muren, detta fysiska hinder för flyende, bidrog till att stabilisera läget.” (DN 12/9 -89). Det är tveksamt om Honecker kunde ha sagt det bättre.

[…] Gemensamt för nästan all rapportering om 80-talets DDR är att den genomsyras av två dubiösa element – utelämnanden och relativisering. Ett nyckeldokument i sammanhanget är skriften ”Honeckers DDR”, utgiven 1987 av Utrikespolitiska institutet och författad av journalisten Arne Järtelius.

Den belyser huvudsakligen fenomenet ”konsumtionssocialism”. Vi får veta att reallönerna ofta är högre än i Västtyskland och att de beryktade köerna uteslutande ringlar sig fram genom Polen. Dödsskjutningarna vid muren nämns inte. Inte heller förekomsten av Stasi eller den tradition av ”Sippenhaft” som DDR övertog från Tredje riket och som gick ut på att staten har rätt att bestraffa även anhöriga till förmenta ”brottslingar”.

[…] Den 30 januari 1986 publicerar DN ett reportage om en östtysk som flytt till Västberlin. Rubriken säger allt: ”Avhopparens upptäckt: Folk talar inte med varandra”. Det handlar alltså om en man som snabbt kommit till insikt att friheten finns någon annanstans – och inte bland butikerna på Kurfürstendamm. Vackra, melodramatiska mollackord. Bäst att vi får höra fortsättningen också: ”Vad hände med Ronald Klotzers drömmar? Han har slutat längta efter att rusa fram i fri fart på en motorcykel. Promenaderna längs Kurfürstendamm blir alltmera sällsynta. Friheten att resa har han hittills aldrig utnyttjat, och han funderar länge över frågan om han egentligen alls har fått större frihet i väst.

[…] Oförmågan att glädjas är ändå ofattbar och nästan monstruös. Vi går tillbaka till Aktuellts studio den 10 november 1989. Alfredius har radat upp kännarna bredvid sig. Inga östeuropéer, givetvis inte, inte heller någon borgerlig politiker (under perioden 8-12 november är de bannlysta från Berlinbevakningen), men väl the usual suspects. Katarina Engberg. Jörn Donner. Dieter Strand. De ser alla ut att komma från sin egen begravning.

Alfredius frågar: ”Dieter Strand, har du nånsin förbannat muren?” Aftonbladets välkände reporter ser då tankfull ut och säger att det retat honom när ”svenska tjejer” vid gränsen tvingats visa sina handväskor. Men det han egentligen har på hjärtat är något annat. Trots att det är ”ett halvt historiskt ögonblick” önskar han formulera ett ”försvar” för muren.

Vid dessa ord nickar de andra i studion gillande.

Ja, det är minst sagt avskyvärt att läsa om hur det var. Det är knappt jag kommer ihåg det längre. Man inser med lätthet att det bor en alldeles för stor kvasihumanistisk socialist och stel Preussare i en allt för stor del av svenskarna.

Det är ungefär som att våra avskärmade makthavare och etablissemanget bekymrat sitter o kliar sig i huvudet och muttrar när de läser världsnyheterna: ”Här måste det till en korrekt analys av läget innan vi kan låta folket förlusta sig,…humpff,…

Det är något unket, nattståndet och kallt otrevligt över den svenska socialistinspirerade undfallenheten och osäkerheten om huruvida det är något bra att Kalla Krigets terrorbalans nu äntligen är över. Man får verkligen en liten vink om vad etablissemanget är för typer när det verkligen hettar till…för deras del, alltså.

Är det neutraliteten som gjort oss till såna stela, inställsamma fåntrattar att vi inte längre vet att vara glada och skratta tillsammans med hela Europa när Friheten står mitt framför näsan på oss och skrattar och ler och dansar och bara vill krama om oss.

Frågan är dock om inte EU ändå är på väg att bli ett DDR eller Sovjet 2.0. Ingen inbillar sig väl att alla personer med Makt och idéer i det forna Sovjetunionen och deras lydstater försvann likt vattenånga i tomma intet. De försvann in i nya maktorganisationer och institutioner i ”det fria väst” (sanning med modifikation. Finns mycket kvar att jobba på), där de nu smider vidare på sina planer, om än i andra former och i mindre skala.

Priset för fortsatt hopp om Frihet för europas folk och övriga världen var att öppna Pandoras box, DDR, för då skulle resten av skiten falla samman, det visste man. Men det var bara Folket som var beredda att göra det, inte deras förtryckare eller deras så kallade parlamentariska representanter (eller förmyndare, om man så vill).

Ekonomen George Reisman tystas av Google

Yttrandefrihetens fiender har svårt att verka i sina mörka hålor i dessa den folkliga masskommunikationens (internet) tidevarv. De blir snabbt uthängda och avslöjade av de som förtrycks (i det moderna västerländska samhällets rättsstater) för sina (obekväma, kritiska) åsikters skull.

Vissa prussiluskor tycker inte om den här formen av spontana, folkliga sociala nätverk som är så oerhört diversifierat och mångsidigt att de blir alldeles yra i huvudet när de företar sig sina futila försök att censurera, styra och kontrollera nätet.

Ett tydligt exempel på detta är Googles försök att tysta den ytterst vederhäftige och ypperligt gode Österrike-ekonomen George Reisman för hans samhällskritik, i synnerhet avseende de ekonomiska aspekterna. På Capitalism.net bekräftar Reisman att det inte gick att uppdatera det inlägg han tänkte göra den fjärde maj.

Google har tvingats använda sig av något så fint som spam-robotar och nu påstår alltså google i sitt svar till Reisman att hans blogg identifierats som en spam-blogg. Det är inte mycket till spam -robotar om det har tagit dem tre och ett halvt år att definiera den som en sådan. Det är rent ut sagt skamligt av Google. Reisman noterar:

NOTE TO READERS: I was unable to post this entry on my regular blog, because has labeled my blog as ”spam.” It’s declared, ”Your blog is marked as spam. Blogger’s spam-prevention robots have detected that your blog has characteristics of a spam blog. (What’s a spam blog?) Since you’re an actual person reading this, your blog is probably not a spam blog. Automated spam detection is inherently fuzzy, and we sincerely apologize for this false positive. We received your unlock request on May 2, 2009. On behalf of the robots, we apologize for locking your non-spam blog. Please be patient while we take a look at your blog and verify that it is not spam.”

Apparently they have decided that it is spam.

Reismans kritik är alltid skarp, vass och oerhört ”spot on”, alltid träffsäker och alltid på tvärs med det amerikanska, alltmer social(demokratiska)istlika, etablissemangets ageranden. Detta är ju givetvis en irriterande vagel i ögat på de påstått klarsynta styrande i alla etablissemangets maktskikt.

Dessa maktskikt försöker ju ständigt föra ut sitt budskap via sina mediala bundsförvanter i gammelmedia om att de minsann har koll på läget och vet vilka åtgärder som är de bästa för ALLA, … (inte minst för dom själva).