The 51st State of The United States of America

AGREEMENT BETWEEN THE GOVERNMENT OF THE UNITED STATES OF AMERICA AND THE GOVERNMENT OF THE KINGDOM OF SWEDEN ON COOPERATION IN SCIENCE AND TECHNOLOGY FOR HOMELAND SECURITY MATTERS

We the people, Jesus and Corporate Caesar

Signaturen, William Andrew kommenterar Jon Rappoports artikel, ”Would the US Government let Jesus cure cancer”:

[…] Jesus suggested giving to Caesar what belongs to Caesar and attending with care what truly belongs to us. Our modern corporate Caesar has stated its intent to own and control every scrap of existence, including land, sea, air and space; the bodies, cells, and genes of all life; the brains, minds, and whatever soul remains of human beings, along with what informational and technological capital they can produce. What then remains unrendered of our lives?

Avarten: Regleringsdemokratin

Regulatory Democracy:

[…] In a fully developed regulatory democracy, power has passed entirely from citizens into the hands of a shadowy elite that runs the country via mercantilism, by pulling the regulatory levers of government for its own benefit. The more regulations there are, the more actual control this elite has. Finally, citizens are entirely bound by regulation; their every action controlled by an unelected bureaucracy and their lives tightly ruled by what they can and cannot do. Their estates are stripped by taxes; their children come under the mind control of public schools; their sons and daughters, having matriculated, join the military for lack of better employment and are sent overseas to pursue foreign wars; their professional venues are controlled by the options offered to them by regulatory democracy – and these venues often reinforce the worst and most petty aspects of the degenerating society itself.

Old Skool Democracy, Löfven tar Per-Albin Hansson åter

Dick Erixon har skrivit en knivskarp analys i artikeln, ”Socialdemokratin kommer att spricka”. Dick spekulerar kring varför Lövfén är så tyst och om den svenska socialdemokratins förestående sönderfall på grund av den radikala falangen inom partiet och dess bristande förmåga till pragmatism (denna så viktiga politiska egenskap).

Erixon menar att Lövéns mediala tystnad bara är exempel på att han förbereder sig för den kommande inre striden i partiet.

Den nye och hyllade partiledaren Stefan Löfven kommer att vara den utlösande faktorn till ett inbördeskrig som slutar i Socialdemokratins sönderfall. Inte därför att han skulle ha några sådana avsikter, naturligtvis inte. Men han personifierar den gamla, patriarkala, pragmatiska, teknik- och tillväxtvänliga arbetarrörelse som dominerade svenskt 1900-tal. […] Han är en återgång till Socialdemokratin före Olof Palmes radikalisering. En återgång till Per Albin Hansson – landsfadern och den S-ledare som mer än någon annan förstod att hålla nere skattetrycket och inte lägga för stora bördor på företagen. […] Stefan Löfven fick redan före tillträdet intern kritik. Och i nya numret av den socialdemokratiska idétidskriften Tvärdrag framgår att kraven växer i ”rörelsen” på att ifrågasätta privat äganderätt och göra demokrati till en fråga om kollektivisering och förstatliganden. […]

Ja, där ser man. Säkert inte många politiskt slöintresserade som kände till att det dväljs såna progressiva, radikala och samhällsförstörande tendenser inom det gamla ”hederliga” arbetar- och samhällsbyggarpartiet socialdemokraterna.

För att förstå sin nutid och fortfarande kunna fortsätta vara en politisk kraft i Sverige bör socialdemokratin vända sina blickar bakåt i sin egen politiska historia och hämta idéer, kraft och inspiration. De måste blicka bortom agitatorn Olof Palme och de politiska galenskaperna från 1968.

Så enkelt är det. Frihandel, globalisering, pragmatism, anpassning, förmåga att se till realiteter är de saker som gäller om man vill bygga samhället för folket, istället för att använda samhället som en socialekonomisk experimentverkstad för elitens nyckfulla samhällsteorier som sker på skattebetalarnas allt större bekostnad (de få skattebetalare som finns kvar när de härjat färdigt, vill säga).

På ett annat vis förstår man också att Löfven är ett tecken på skademinimering inom partiet, rädda det som räddas kan, slicka såren och gör det som måste göras, för annars sjunker skutan … på grund av att den seglat, alldeles för länge, helt i otakt med tiden och Folk(et)s vilja.

Korporativismens nya undersåtar

Henrik Alexanderssons längre analyserande och utblickande blogposter är oftast riktigt läsvärda. Hans senaste, ”Kriget mot de egna medborgarna”, är briljant vid en jämförelse.

Ibland ställer jag den provokativa frågan om man bör reagera när de börjar inskränka friheten – eller om man skall vänta tills det är för sent. Jag börjar frukta att den frågan håller på att bli överspelad. Att det redan är för sent. Att det börjar bli dags att fundera på om det finns någon plan B.

Den stora frågan i alla tider har varit vad som är frihet. Det framstår som allt tydligare att det är helt och hållet en definitionsfråga beroende på vilka perspektiv man har på livet och samhällets styresformer som helhet och människan i synnerhet.

Den rådande definitionen är det Maktetablissemanget som ställer upp, godtyckligt, och förändrar allt eftersom de märker att de håller på att förlora sitt strypgrepp om makt- och ekonomiskt oberoende, välutbildade medborgare som skiter i vad lagen och makten stipulerar åt dem på allt fler områden.

Den som vågar eller orkar lyfta blicken ser ännu fler och större konflikter mellan folket och makten torna upp sig vid horisonten. Man behöver inte vara något samhällsanalytikst geni för att inse att den ohörsamma maktens frenetiska maktkonsolidering bort från folket som sker idag måste leda till konfrontation till slut, när vi har fått nog.

Staten är till för folket, inte tvärtom. Nu roffar Staten och dess allierade åt sig makt på bekostnad av medborgarnas frihet från dess klåfingrighet.

Om demokrati

The democracy will cease to exist when you take away from those who are willing to work and give to those who would not.

– Thomas Jefferson

I buken på besten där folkligheten saknas

Kevin D. Willamson rapporterar från Zuccotti Park i New York, i artikeln, ”Follow The Red Flag”. Enligt honom kommer det konservativa mediadrevet inte ens i närheten i sin beskrivning av vad hela OWS-protesterna rör sig om.

Konservativa media beskriver ofta det hela som att det är folkliga protester som socialister och kommunister i vanlig ordning parasiterar på.

Williamson menar att det är värre än så, mycket värre.

Almost every organization present at OWS is explicitly communist or socialist. Almost every piece of literature being handed out is explicitly communist or socialist. I don’t mean half, and I don’t mean the overwhelming majority — I mean almost all of it. […] almost every organized enterprise and piece of printed material I have encountered has been socialist or communist. It’s been a long time since I saw anybody peddling books by Lenin.

Att President Obama uttrycker sympati för OWS är kanske inte så konstigt med tanke på hans track record vad gäller kompisar från förr, ”Rejecting Obama´s Radical Friends”.

If Obama’s relationship with Ayers, however tangential, exposes Obama as a radical himself, or at least as a man with terrible judgment, he shares that radicalism or terrible judgment with a comically respectable list of Chicagoans and others–including Republicans and conservatives–who have embraced Ayers and Dohrn as good company, good citizens, even experts on children’s issues. Northwestern created a ”family justice” center for Dohrn to run. Ayers is a ”distinguished professor” at the University of Illinois. […] In 1995 the Trib reported on a party at their home to celebrate a new progressive website, designed by the person who designed President Bill Clinton’s website. The designer said, ”There is a lot of room for different ideas in progressive politics, and we’re proud to be associated with Bernardine Dohrn and Bill Ayers.” Hillary, over to you.

Det kan vara så att vattennivån nu börjar anta kritiska nivåer för Obama och att det är därför folk flyr från hans administration. Ingen amerikansk president har varit så ofta i TV och i media som Obama (istället för att sköta och styra landet), det är nästan som om han redan börjat kampanja. Folk är måna om sina CV, tydligen. Redan för ett år sedan pratades det: Even America’s liberal elites concede that Obama’s Presidency is crumbling. De svenska utrikeskorrarna är inte så bra, för att uttrycka det snällt, på att belysa den här sidanav det nuvarande amerikanska presidentskapet.

Det går kanske att förminska betydelsen av att ett lands president, och historiskt sett, det demokratiska partiet har frotterats på olika sätt med dylika distingerade personer, det beror givietvis på vars och ens politiska preferenser och politiska perspektiv.