”It’s a Cultural War Going On”

”I’m at war with these people and my entire goal is to destroy them, … I’m not playing for the establishment, I’m playing for the american people”.

Accuracy In Media har tittat på hur amerikanska media rapporterar och beskriver Andrew Breitbart. Det är fascinerande att se med vilken intensitet och frenesi vänsterjournalister och andra vänsterpolitiska medhjälpare spyr ut sitt hat mot den man som bäst lyckas/lyckats klä av dem all politisk förljugenhet om lyckan med den socialistiska totalstaten som planerar allt för de enskilda individerna och/eller familjen för deras egna inarbetade pengar.

De flesta vet att ju mer indignerad och upprörd någon blir av vederhäftig kritik desto mer nära sanningen om ett avslöjande av dem är du. Det är uppenbarligen någontin som oroar folket i underhållningsbranchen, alltså de omåttligt överbetalda (vänster)kändisarna och deras vänsterpolare, de subjektiva (!) journalisterna.

Underhållningsbranchen är ett kraftfullt politiskt verktyg. Det är inte konstigt att det är där det kulturella slagfältet har sin största skådeplats.

Tur är också att Internet är ett så fantastiskt, folkligt kommunikationsmedel (om man orkar sålla ut all viktig info från det övriga skräpet) som kan ge så många perspektiv på politiska konflikter där kombattanterna aspirerar på att ta makten över våra liv…och våra pengar. Det handlar sällan om att de vill ta makten för att ge oss kontrollen över våra liv men det där har ni säkert tänkt på.

The Liberal Media’s War Against Andrew Breitbart

Politisk dådkraft – mänsklighetens undergång

”The common enemy of humanity is man. In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like would fit the bill. All these dangers are caused by human intervention, and it is only through changed attitudes and behavior that they can be overcome.
The real enemy then, is humanity itself.”

———————–

Romklubben (Club of Rome), första, största och högsta miljöthink-tanken, konsulter till Förenta Nationerna

Den som svävade på målet förut om vad hela AGW- (Anthropologic Global Warming, människoorsakad global uppvärmning), klimat- och miljödebatten handlar om kan sluta med det nu.

Romklubben är misantropiska ”välgörare” bestående av högt uppsatta kapitalister, politiker och akademiker. Dom har som självpåtagen uppgift att rädda mänskligheten från sig själv. Dom anser att dom vet vad som skall och bör göras för att ”komma till rätta med problemen”, och värst av allt, dom är rådgivare till FN:s organ IPCC.

Så, är det någon som kan lägga färdigt sitt pussel nu?

De tio mest skrämmande orden i en mening

”I’m from the government and I’m here to help you”

– Ronald Reagan

Jag-har-inget-att-dölja-argumentets snäva synsätt

Vi måste lära oss att ta hänsyn till integritetens pluralistiska karaktär, dess många olika aspekter, annars kommer vi bara fortsätta prata förbi varandra och ”jag-har-inget-att-dölja-argumentet” kommer fortsätta framstå som det enda förhållningssättet för alla dom som inte orkar bry sig i frågan.

Så här skriver Daniel Solove i sammanfattningen på kompendiet, ”I´ve Got Nothing To Hide and Other Misunderstandings of Privacy”:

[…] As I have sought to demonstrate in this essay, understanding privacy as a pluralistic conception reveals that we are often talking past each other when discussing privacy issues. By focusing more specifically on the related problems under the rubric of “privacy,” we can better address each problem rather than ignore or conflate them. The nothing to hide argument speaks to some problems, but not to others. It represents a singular and narrow way of conceiving of privacy, and it wins by excluding consideration of the other problems often raised in government surveillance and data mining programs. When engaged with directly, the nothing to hide argument can ensnare, for it forces the debate to focus on its narrow understanding of privacy. But when confronted with the plurality of privacy problems implicated by government data collection and use beyond surveillance and disclosure, the nothing to hide argument, in the end, has nothing to say.

Flummig och vilseförande New Age-retorik

Så här desperat och vilseledande  informationsspridning kan ett svenskt kvasipolitiskt flumparti sprida till folk när dom ser sin makt försvinna bort mot horisonten.

Det är den ovederhäftiga och desperata tonen i deras budskap till förmodat vuxet folk som avslöjar deras desperation inför höstens val.

Istället för att tala om vad de vill göra i sak, konkret, för att du som medborgare (och därmed samhället i stort) skall få en högre och ännu bättre levnadsstandard och rörlighet och frihet gentemot politikeradelns allt mer inskränkade högskattepolitik, så lägger de tid på att smutskasta motståndaren.

Det är tyvärr så att de är så andefattiga och politiskt fantasilösa att de endast vill ha makten så att DOM sen kan sätta sig ner och börja nedmonteringen av DIN välfärd och istället börja bygga på den välfärd som dom anser att Den Starka Staten skall bygga upp åt oss ALLA. Men One Size Does Not Fit All. Det är tyvärr nåt som varken kvasisocialister eller andra socialister nånsin kommer att kunna få in i sina söta små huvuden.

När de väl fått makten så inbillar dom sig att dom kan sätta sig ner och börja anpassa verkligheten efter sina teorier, dogmer och jämlikhetsdekret som i grund och botten bara går ut på att bestämma åt dig vad som är bäst för dig i din vardag och hur du skall spendera dina sparade och intjänade pengar.  Ja, rent av hur du skall leva DITT liv.

För att göra allt detta måste dom ta en ännu större andel av din intjände lön. Dom anser nämligen att du inte vet hur du skall använda dina egna pengar.

Och som en travesti på Göran Perssons bevingade ord är inte heller den som är fattig, inte heller fri. Vem som helst som en gång fått börja ta ansvar för sina egna handlingar och frihetsmedel (pengar) reagerar reflexmässigt med ryggmärgen när någon annan kommer och talar om vad DU skall göra med DINA pengar.

En sak är dock säker. Jag har ingen lust att försörja x antal verklighetsfrånvända gröngölingar i riksdagen som dessutom har nära på fri förfoganderätt över allmänna skattemedel.

Förmynderiets ansikte

Dick Erixon klär av stockholmsvänstern och deras syn på vad höjda skatter har för effekt i våra plånböcker och hur det påverkar våra konsumtionsmönster.

Vänstern har en patologisk felsyn på det här med frihet det är alldeles uppenbart. Dom anser på fullaste allvar att det är dom (makten) som skall bestämma vad vi medborgare skall konsumera … i ett fritt samhälle.

Givetvis stoppar det ju inte med att bara styra konsumtionsmönster, de vill ju styra och ställa i precis allt vi gör men det är i plånboken allting tar sin början. Så pass begriper även socialister av ekonomi. Pengars värde däremot är det sämre ställt med eftersom de är så vana att slänga andras pengar omkring sig.

Vänstern verkar mer se till Maktens frihet att diktera medborgarnas handlingar in i minsta detalj. På så vis kan de ju dessutom cementera sin egen maktposition för långa tider, trots att vi har ”demokrati”… jag menar, det är dom ju så vana vid att det säkert utvecklats till traditions- och vanetänkande.

Dom är offer för och förblindade av sin egen patologiska politiska felsyn om hur man ser till medborgnas väl och ve för att istället som nu, prioritera sin egen maktpolitiska situation den närmaste mandatperioden.

Om detta må vi upplysa, utbilda och informera medborgarna.

GM – en spegelbild av USA:s färdriktning

George Reisman ger sin syn på GM, slöseriet med miljarder dollar och den generella färdriktningen på välståndsutvecklingen i landet som president Obama är satt att regera, i inlägget ”GENERAL MOTORS, RIP”:

…”What has happened to General Motors is symbolic of what is happening to the United States. The United States is being destroyed economically and culturally by irrational theories and policies. The standard of living of its people is falling. Government officials are preparing to accelerate the fall by means of the imposition of insane policies designed to curtail energy consumption and roll back the production of wealth. The American people have elected a President who has expressed regret that the Supreme Court “never entered into the issues of redistribution of wealth” because it “didn’t break free from the essential constraints that were placed by the Founding Fathers in the Constitution.” […]

På grund av Googles uppenbara inkompetens, oansvarighet och feghet så kommer Reisman att flytta sin blogg till WordPress.

[…] Whatever the explanation, Google in this case has shown itself to be incompetent, grossly irresponsible, and cowardly. It apparently does not care about the consequences of its actions or show any readiness to correct them or willingness even to hear about them. Nothing less than a public campaign is required to get its attention. This is not a good performance for a company whose motto is supposedly, “Don’t Be Evil.” What Google has done in this case is evil.

Kyoto: Economic Pain, No Climate Gain

[…] One final point on the science of climate change: I am approached by many in the media and others who ask, “What if you are wrong to doubt the dire global warming predictions? Will you be able to live with yourself for opposing the Kyoto Protocol?”

My answer is blunt. The history of the modern environmental movement is chock full of predictions of doom that never came true. We have all heard the dire predictions about the threat of overpopulation, resource scarcity, mass starvation, and the projected death of our oceans.

None of these predictions came true, yet it never stopped the doomsayers from continuing to predict a dire environmental future. The more the eco-doomsayers’ predictions fail, the more the eco-doomsayers predict. These failed predictions are just one reason I respect the serious scientists out there today debunking the latest scaremongering on climate change.

But more importantly, it is the global warming alarmists who should be asked the question — “What if they are correct about man-made catastrophic global warming?” — because they have come up with no meaningful solution to their supposed climate crisis in the two decades that they have been hyping this issue. […]

I am reminded of a question the media often asks me about how much I have received in campaign contributions from the fossil fuel industry. My unapologetic answer is ‘Not Enough,’ — especially when you consider the millions partisan environmental groups pour into political campaigns. […]

– Senator James Inhofe, Chairman, Senate Environment and Public Works Committee i A Skeptics Guide To Debunking Global Warming Alarmism, Hot & Cold Media Spin Cycle: A Challenge to Journalists who Cover Global Warming

Till lågskattezonernas försvar

Richard W. Rahn på Cato Institute reagerar på att Obama vill höja skatterna för företag och göra det dyrare att investera i USA. Det kommer att driva företagen ut ur USA. Han menar att det är precis fel väg att gå för att skapa fler arbetstillfällen och göra USA konkurrenskraftigt på den alltmer globaliserade världsmarknaden.

Hmmm, från vilket politiskt håll känns den typen av skattepolitik igen?

In Defense of Tax Havens

Indeed, to the extent tax competition between jurisdictions holds down the increase in the growth of governments, citizens of all countries experience more job opportunities and higher standards of living. And to the extent that businesses and individuals are discouraged by taxes or regulations from investing outside their own jurisdictions, they may simply choose to work and save less, period

Liberalism vs. Socialism

Apropå de tendenser till socialism som en rad konservativa skribenter i USA ser i alla nya kreativa förslag till releringar av ekonomin och alla lån/bidrag till banker och företag så vill Alan Wolfe på The New Republic likväl hävda motsatsen i artikeln ”Obama vs. Marx”.

Obama är inte socialist. Vi är inte på väg mot en ny global socialistisk era. Socialism och Liberalism är två skilda politiska arter som står i direkt konflikt med varandra avseende deras målsättningar för hur samhället skall ordnas för medborgarna. Alan Wolfe reder ut de historiska vindlingarna samtidigt som han försvarar Obamas handlingar:

[…] But all these commentators–right, left, and middle–may want to take a deep breath. We aren’t headed for an era of socialism at all, since socialism is not a natural outgrowth of liberalism. Liberalism is a political philosophy that seeks to extend personal autonomy to as many people as possible, if necessary through positive government action; socialism, by contrast, seeks as much equality as possible, even if doing so curtails individual liberty. These are differences of kind, not degree– differences that have historically placed the two philosophies in direct competition. Today, socialism is on the decline, in large part because liberalism has lately been on the rise. And, if Barack Obama’s version of liberalism succeeds, socialism will be even less popular than it already is.

[…] It is true that European societies are committed to an active role for government and that a number of their public policies, such as national health insurance, owe something to the socialist tradition. But the roots of the European welfare state are much more complex than is commonly acknowledged. European ideas about government have Christian as well as socialist origins. Two great papal encyclicals–Rerum Novarum (1891) and Quadragesimo Anno (1931)–spurred Catholic countries to adopt the idea that government should protect the rights of workers and that society has an obligation to help all.

[…] Given all this, it’s no wonder that liberalism is experiencing a comeback in Europe. The revival of liberal sentiment is as much a reaction against both Christianity and feudalism as anything else.

[…] In the United States, liberalism is the alternative to which we turn when conservatism fails, just as in Europe it is what people look to when socialism sputters, Christianity no longer appeals, and the old feudal statism appears moribund. Liberalism has always been more comfortable finding its place between the extremes than mimicking either one of them.

– Alan Wolfe

¤ ¤ ¤      ¤ ¤ ¤      ¤ ¤ ¤

En irriterande känsla infinner sig dock när jag läser Alan Wolfes artikel, nämligen den att han (amerikanerna) ändå på nåt sätt inte begriper det här med Liberalism och frihet (de har tappat sina egna historiska rötter), eftersom de varken befunnit sig i den totalitära maktsfärens skugga, som Sverige, eller än mindre, som folk, i dess omedelbara och skoningslöst handfasta strupgrepp. Jänkarna ser inte och känner inte nyanserna lika tydligt och lätt som vi, historiskt förtryckta, européer.

Liknelsen blir tydligast när Vaclav Klaus ställer sig upp i EU-parlamentet och kritiserar det som han ser att EU håller på att utvecklas till. Ingen kan slå honom på fingrarna faktamässigt, allt han säger är sant eftersom han upplevt den kommunistiska statsfascismen på nära håll. Han ser nyanserna, tendenserna och likheterna med det gamla systemet. Skamset reser sig istället åhörarna upp i sina bänkar och går ut och beskyller Klaus för att i princip svära i kyrkan. Så var det med den yttrandefriheten.

Här tolereras ingen intolerans!

Centralstatens decentraliserade integrationsmani

Maciej Zaremba är den journalistiska fyrbåken i det svenska massmediala och framför allt undersökande och kritiskt granskande journalistiska mörkret. Han har nu en ny artikelserie på gång ”I väntan på Sverige”.

Ett axplock ur artikeln –  Svensk? Var god dröj:

I decennier har staten registrerat vilket kakel som Svensson har i sommarstugan samt när han onanerade för första gången. Ingen aspekt av vårt leverne har befunnits för trivial för centralbokföring. Men att de flyktingar som Sverige tar emot har ett yrke, det har samtliga myndigheter råkat missa. Det är förstås ingen slump. Det är ett mönster. Att få syn på det är ett första steg till förståelsen av integrationshaveriet. Här invänder någon att det inte är tandläkare Wigrens jobb att hitta dr Issa. Mycket riktigt. Det finns 33 personer i Kristianstad som på heltid integrerar nyanlända. De kan inte vara omedvetna om läkarbristen i Norrland.

Miljön som politiskt dragplåster

Alexander Sanchez är miljödebattör på Eudoxa och skriver klokt om det politiskt rödfärgade begreppet Försiktighetsprincipen.

Den princip som föddes i Rio-deklarationen 1992 om miljö och utveckling. I artikeln Den Reaktionära Försiktigheten berättar han hur miljörörelsen kom att införliva detta utvecklingsfientliga ord i sin politiska begreppsflora.

[…] Det är viktigt att komma ihåg att många av miljörörelsens ideologer på 70-talet hade ordentligt strikta ideal av ett decentraliserat, småskaligt och självförsörjande samhälle i tankarna, där motståndet definierades av kapitalism, sopberg, fågeldöd och allmänna utsläpp som hotade själva existensen för liv på jorden. Därför krävde man en fullständig omställning av samhället. När gröna aktivister kom att agera inom de vanliga institutionerna blev det tämligen tufft. Idéerna lyckades inte genomföra marschen genom institutionerna, just för att de handlade om att ta bort hela systemet. För att möta detta dilemma uppstod den gröna reformismen, först när man omformulerade sig så att idéerna passade in i det administrativa samtalet kunde de få genomslag. Många av den gröna reformismens idéer blev så integrerade i den politiska dagordningen att många nu uppfattar dem som neutrala och objektiva tankar. […] Från att ha varit mer av en praxis har försiktighetsprincipen kommit att framstå som ett värde i sig, i många fall som ett hinder för rationella lagbeslut inom främst miljöområdet, där drastiska appliceringar har begränsat tekniska framsteg.

——————————–

Försiktighetsprincipens fokus på total riskeliminering innan nåt av ett företags produkter kan godkännas om det finns risk att det inverkar skadligt på miljön eller folkhälsan skall ställas mot ett samhälles beredskap och kompetens att faktiskt besitta förmågan till kalkylerad riskhantering. Vi får en värld som påstås vara antingen farlig eller ofarlig (företagen står givetvis i det här sammanhanget för allt som är farligt) när vi istället borde lära oss vad som är tillräckligt säkert i den istället.

För att bättre förstå vad Försiktighetsprincipen innebär är det givande att läsa Angela Logomasinis När boten är värre än soten, en rapport om kemikaliepolitiken – REACH. Det är här Försiktighetsprincipens absurditeter spricker ut i full blom.

Ett viktigt fokus för REACH är att tvinga företag att ersätta så kallade ”farliga produkter” med säkrare alternativ. […] I slutändan lider dock subsititutionstanken av allvarliga brister. Den baserar sig på den felaktiga tanken att regleringar kan framtvinga produkter från industrin som är överlägsna dem som har beskrivits som ”farliga” i lagen. Om substituten verkligen var så överlägsna hade de varit framträdande på marknaden även utan regleringarnas påbud. De påstått säkrare alternativen används inte så ofta då de har alternativkostnader till säkerheten, exempelvis att de är dyrare, av lägre kvalitet eller har en högre frekvens av produktfel. I några fall har alternativen reglerarna utvalt eller förespråkat visat sig vara farligare än produkterna de ersatte eller att riskerna med substituten var sämre studerade.

Ytterligare ett steg mot miljöfascistisk övervakningsstat

Har du fått din elmätare utbytt ännu? Oavsett om du bor i villa, bostadsrätt eller hyreslägenhet så skall nu din elförbrukning läsas av på mikroöret. Det låter väl bra tycker du, kanske?

Bered dig då på att detta är den politiskt uppsminkade framsidan av den verklighet som presenteras för dig, o du naive, blåögde medborgare. I förlängningen är det ditt avtryck som förorenande människa på jorden och av klimatet som skall mätas och beskattas, styras upp och regleras. Känner du smaken av tvångströjan?

De nya elmätarna är ytterligare en byggsten i framväxandet (medvetet eller omedvetet) av den totala (miljö)övervakningsstatens infrastruktur. Allt görs givetvis för allas bästa och för miljöns bästa (detta är sminket). Michael D. Mehta är professor i sociologi vid Winnipeg University och har givit sin syn på denna samhällets panopticering (Allseende, Panopticon Society) och övervakning av medborgarna. I detta sammanhang är även TELDOK-rapporten ”Kan Storebror hejdas” intressant läsning.

Det som inte nämns är att all den insamlade data som den här precisionsmätningen av folks elförbrukning för med sig kommer att fungera som statistiskt underlag för ambitiösa och karriärkåta politiker att ytterligare införa tekniska kontroll- och styrmekanismer för att minimera dina felaktiga livsval (under förespeglingen att dessa livsval är katastrofala för Klimatet och Miljön).

Påtryckningsmedel via skatteuttag tycker politikerna är förlegat och alldeles för trubbigt och långsamt som styrmedel. Du konsumerar och lägger ju ändå inte pengarna på det dom vill. Du uppför dig ju som en virrpanna i verkligheten anser dom. De vill ju bara hjälpa dig att hålla en rakare linje genom livet angående dina livsval. Att dina livsval antingen påtagligt fördyras och din frihet minskas bekymrar dem mindre.

Allt det här kommer ju till för att de anser att du inte är att lita på, att du inte förstår ditt eget bästa, att du inte förstår klimatets och miljöns och den här planetens bästa och därför behöver lite hjälp på traven för att göra de korrekta livsval du hade gjort om du bara hade varit lite klokare och förnuftigare.

Nu spelar det ingen roll att du är lite dum i huvudet eftersom politikerna i den Goda Staten tar hand om den här svåröverbryggade problematiken med vår medborgerliga dumhet och oförmåga att marschera i snöräta åsiktsled…för allas bästa.

Pär Ström på Den Nya Välfärden gav sin syn på det hela i Expressen i artikeln ”Stoppa miljö-STASI”. Karl Palmås, på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet som forskar på företags roll i samhället, har en mer förlåtande och kanske mer nyanserad syn på det hela i artikeln ”Efter Storebror: Demokratiserad övevakning och kontrollsamhälle” i Fria Tidningen:

Samtidigt kan beteendemönster hos medborgare bara påfinnas om det finns en rik tillgång på rådata. Kontrollsamhället förutsätter därför existensen av ett brett lapptäcke av överlappande datakällor. Dess utveckling är alltså i symbios med intensifieringen och demokratiseringen av traditionell, panoptisk övervakning. […]

Vad är det då som gör kontrollsamhällets metodiker så attraktiva? En viktig förklaring är att de blir alltmer nödvändiga för att bibehålla ordning i en tid då medborgare rör sig fritt mellan olika panoptiska institutioner. Medborgare – och än mer de kunskaper och ‘andar’ de besitter – är inte längre låsta till en bostad, en företagsbyggnad, eller ett nationellt territorium. […]

Samtidigt kan beteendemönster hos medborgare bara påfinnas om det finns en rik tillgång på rådata. Kontrollsamhället förutsätter därför existensen av ett brett lapptäcke av överlappande datakällor. Dess utveckling är alltså i symbios med intensifieringen och demokratiseringen av traditionell, panoptisk övervakning. […]

Denna dubbla utveckling – demokratiserad panopticism plus kontrollsamhälle – följer alltså inte någon ‘masterplan’, sammansatt av konspirerande mörkermän. Det är snarare tillfälligheter som gjort att dessa två samhällstrender börjat samverka och bilda en sammanhängande logik. Samma gällde för övrigt framväxten av panoptiska organisationer, som fängelset och fabriken. […]

Samtidigt gör ju ordningsmakter sitt bästa för att positionera sig i detta framväxande samhälle. För det första har stater fortfarande bäst tillgång till information från panoptisk övervakning. För att få ett försprång i kontrollsamhället måste ordningsmakten få tillgång till så många överlappande datakällor som möjligt. Den information som skapas ur demokratiseringen av panoptisk övervakning har alltså en tendens till att ändå, när politiker spelar sina kort väl, hamna i staters händer. Ett bra exempel är det datalagringsdirektiv som Bodström drev igenom i EU-parlamentet, direkt efter terrorbombningarna i London. […]

För den som ändå känner att denna tvångströja blir för mycket, och att han/hon inte kommer att palla trycket med mindre än att sälja sin moral till djävulen, så finns det tröst i bedrövelsen.

Motkraften som sakta växer fram går ut på s.k. sousveillance (franskans ‘sous’ – under). Enligt NY Times skall ursprunget till sousveillance vara när Rodney King misshandlades brutalt av några Los Angeles-poliser och allt videofilmades av en förbipasserande medborgare.

J. Hansens f.d. chef avslöjar sig som Klimatskeptiker

Bloggen Watts Up With That? Har uppmärksammat ännu en avhoppare från det totalitära klimattåget som rusar mot katastrofens brant.

Den här gången är det ingen mindre än James Hansens tidigare chef John S. Theon, f.d. chief of the Climate Processes Research Program at NASA och även tidigare Chief of the Atmospheric Dynamics & Radiation Branch, som slänger av sig tvångströjan. Det blev väl alldeles för varmt till slut, kan man gissa.

Han uppskattar tillfället att äntligen få berätta att han anser att människan inte är orsak till den påstådda och eventuellt katastrofala förändringen av klimatet.

I appreciate the opportunity to add my name to those who disagree that global warming is man made,” Theon wrote to the Minority Office at the Environment and Public Works Committee on January 15, 2009. “I was, in effect, Hansen’s supervisor because I had to justify his funding, allocate his resources, and evaluate his results […]

[…] Hansen was never muzzled even though he violated NASA’s official agency position on climate forecasting (i.e., we did not know enough to forecast climate change or mankind’s effect on it). Hansen thus embarrassed NASA by coming out with his claims of global warming in 1988 in his testimony before Congress

För nytillkomna i klimatdebatten så är James Hansen NASAs chefsklimatolog (nä, inte kosmetolog, klimatolog. Fast vid närmare eftertanke, så…) på GISS (Goddard Institute for Space Studies) och den man som först började yra om klimatet och en stundande katastrof 1988 i  USAs Kongress. Han är även den vars klimatdata det oftast citeras från och refereras till i gammelmedia. Ja, ni vet de där tidningarna och journalisterna som totalt tappat bort sitt updrag om att granska, kritisera och ifrågasätta Maktens (VälfärdStaten) skenbara särintressedemokrati i Sverige.

Det är någonting speciellt med alla dessa f.d. chefer och pensionerade forskare och vetenskapare. De har en förmåga att låta tunga löpa fritt och säga som det är och det dom VERKLIGEN anser, tycker och tänker EFTER de slutat sina forskarkarriärer.

Tänk även på att det endast behövs en enda person som har rätt när det gäller vetenskap och forskning. Därför är det intressant att ta del av denna U.S. Senate Minority Report.

Några minnesvärda citat ur kommentarerna:

Greg F

C’mon now, we all know James Hansen is a top of the line scientist without a politically motivated bone in his body.

Not entirely accurate, he does have one bone that is politically motivated. Unfortunately it is his jaw bone.

***************************

bucko36

“Fresh Air” seems to be “leaking” from inside the NASAs “hot air” balloon! It’s about time.

***************************

Robert Wood

Psi:

there are many very important sub-grid scale processes that the models either replicate poorly or completely omit…” Can someone explain what this means?

What is meant is that the models are useless.

****************************

George M

Unfortunately, this is another sterling example of NASA’a dysfunctionality; boss fails to discipline underling. Probably to keep the funds rolling in. Sad, isn’t it? Maybe the oil companies should buy NASA. See how that sits with the greenies.

****************************

David Ermer

Unfortunately this will make absolutely no difference in the ’scientific’/political debate. It will be ignored and I predict this guy will be characterized as having senile dementia or some such.

****************************

Craig M.

This will not get nearly as much media coverage as “Climate change irreversible for 1000 years”, “Obama gets a new dog” or “Britney Spears goes to the washroom”

****************************

Å när han har levat, å när han har levat, …

Bloggen EU-referendum uppmärksammar en artikel av Christopher Booker angående de senaste ansträngningarna från klimatprästerskapet.

Medeltidsauktoritet styr och fakta ignoreras

The Renaissance began when the absolute authority of the church and ancient texts was overthrown. Science then evolved as our most reliable method for acquiring knowledge, free of superstition and political authority. Suppose you wanted to know whether big cannonballs or small cannonballs fell faster. In medieval times you argued theoretically with what could be gleaned from the Bible, the works of Aristotle, or maybe a Papal announcement. In the Renaissance you ignored the authorities and simply dropped cannon balls from a tower and observed what happened – this was science, where empirical evidence trumps theory.

Så skriver den välmeriterade forskaren David Evans i artikeln ”The ETS: Completely Unnecessary” (ETS – Emission Trading Scheme).

Han menar att många investerat sitt åsiktskapital i AGW-teorin (AGW – Antropogenic Global Warming) och verkar helt bortse från att det i huvudsak är staten i alla länder som sponsrar denna typ av politiserad forskning. Det finns alltså en politisk avsikt (vinst för politikerbranchen) med att föra fram teorin om att människans utsläpp av CO2 är skadlig för klimatet så till den grad att det leder till katastrof OM inget görs NU (bråttom, bråttom, bråttom, alltså).

Evans menar att AGW-anhängarna är känslomässiga,  medeltida och okunniga i sitt sätt att tänka och resonera vad gäller forskningen och dess metoder och de verkliga implikationerna av det dom står för.

Antingen beror detta på att de inte förstår bättre och bara hasplar ur sig saker för att andra de anser sig lita på säger så eller för att de ärligen vill rulla tillbaka samhällsutvecklingen så som vi känner den tillbaka till tiden för Renässansen och Upplysningsidealens uppkomst.

Läs även en annan (bättre) sammanfattning på bloggen En Kättares Notiser…

En ny Grön Aristokrati

Ben Pile skriver om den nya Gröna Aristokratin  i The Register.

Aristocrats once were referred to as ‘the nobility’, or ‘nobs’. These days we prefer decisions to be made democratically – the idea being that we can judge for ourselves which ideas serve our interests, thank you very much, ma’am.

But in recent years, politicians have sought legitimacy for their positions from outside of the democratic process. A new aristocracy is emerging from the emptiness of UK politics – and it’s considerably more virtuous than thou.

Pile förklarar utförligare i sin artikel ”The New Green Aristocracy (They don’t work for you)” att politikerna idag söker ny legitimitet utanför den demokratiska processen hos dessa klimat- och miljöalarmerande Grönokrater som i sin tur hämtar och backar upp sina argument för sin politik med vacklande vetenskap och dubiösa forskningsresultat.

Politikerna återger i och med detta allmänhetens cyniska inställning till politiker med sin egen cyniska inställning till politiken, menar Ben Pile.

Pile säger vidare att de är mer angelägna om att framhålla sina egna högre stående dygder och etiska grunder än att förklara konsekvenserna och potentialen i deras politiska idéer.

Contrary to many a green claim, science has been unable to provide unambiguous advice from which climate change policies can be formulated. Hence Labour, the Tories, the Lib-Dems, the Greens, and various activists, have all made different policies, and argued that the others will lead us inevitably to environmental catastrophe.

[…] Perhaps it could still be claimed that society is more vulnerable to climate than was previously understood. But, again, this is not “science”. It’s a speculative claim about the extent to which the direction of society is determined by climatic conditions – and exactly the kind of soft judgement which Turner admits.

[…] The purpose of the climate change bill is not to save us from catastrophe, but to set the scene for a new climate change aristocracy to rule over us in its own interests.

Om Socialliberaler

Mattias Svensson skriver i Frihetsjournalen om socialliberaler. De är absolut inga sanna liberaler, de är socialister och teknokrater först och främst.

De anser nämligen att den enskildes mångskiftande krav på frihet bör, för att inte säga måste, alltid dras, malas och dissekeras i något politiskt utskott med nåt namn med folklig täckmantel för att utröna huruvida den kan tillstyrkas eller avslås:

[…] Visst kan man som liberal, i jakten på politiska majoriteter eller i vissa sakfrågor, hamna på samma sida som socialliberaler av alla slag. Liksom man kan med konservativa och socialdemokrater. Ja, till och med nackskottskommunister som Lars Ohly kan emellanåt – låt vara av bristande intresse och aldrig av princip – landa i slutsatsen att vissa kulturella och sociala friheter kan få anstå i väntan på revolutionen och det planekonomiska samhället (där staten ändå genom ekonomin tar kontrollen över varje vardagsbeslut). Detta förtar dock inte att socialliberalismen som ideologi, liksom konservatism, kommunism och socialdemokrati, är väsensskild från liberalismen.

Liberalen har ingen anledning att bland ideologiska motståndare positivt särbehandla socialliberaler. Resultatet av socialliberalismen är inte att friheten bevaras, om än i något urvattnad form, utan att någon makthavare i varje enskilt fall har att överpröva din frihet för att se om du har rätt till den, eller om de behagar inskränka den för att tillgodose andra mål. Socialliberalismen föder förmynderi, överhetsvurm och teknokrati, och företrädare som i sin pompösa ”pragmatism” tror sig stå över rätt och principer och vara klippta, skurna och pålästa nog för att diktera hur andra lever sina liv i stort och smått. Om socialism är att få stryk av klassens flåbuse för att styrka ger makt, så är socialliberalism att mästras av klassens ordningsman. Måhända fysiskt skonsammare, men inte sällan värre för självkänslan. Och långt från laissez-faire.