Ljusets fiender är Mörkrets vänner

I en nyutkommen bok av Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet, som heter, ”Ljusets Fiender, Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten” (2013), gör författaren upp med det kritiska tänkandets skuggsida i den svenska samhällsdebatten:

[…] Men att delar av det svenska etablissemanget relativiserar totalitära ideologier är ingenting nytt, skriver Lundberg. ”Solzjenitsyn får inte bli den enda rösten från Sovjet, ej heller får han bli en slutstation i diskussionen om socialismen”, skrev DN:s dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz 1974, i en sågning av Alexandr Solzjenitsyns Gulagarkipelagen. En uppdatering av tredje ståndpunkten som var särskilt vanlig på 1950-talet, där man vägrade välja sida mellan västvärldens liberala demokratier och Sovjetunionens kommunism. Visst, det ansågs hemskt med sovjetiska arbetsläger, men var livet verkligen så mycket bättre i USA eller Sverige? Tredje ståndpunkten finns ännu kvar i denna form. När Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater 2011 – Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt – fick frågan om vilket land som var mest demokratiskt av Kuba och USA förmådde ingen av dem ge ett rakt svar.

[…] När Ayatollah Khomeini från sin sjukbädd utfärdade en fatwa mot Salman Rushdie år 1989 slöt de flesta svenska debattörer och kulturskribenter upp bakom författaren. Yttrandefriheten och det sekulära samhället försvarades närmast mangrant. Nästan 20 år senare tecknade Lars Vilks sin rondellhund. Av vänstern – akademiker, journalister och kulturskribenter – fördömdes den nästan unisont. I dag har fatwan internaliserats på svenska universitet, kultursidor och i statliga utredningar. Tanken om en islamofobisk västvärld har slagit rot. I sin bok Ljusets fiender – Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (Timbro) visar Johan Lundberg hur ställningstaganden som Myrdals inte längre är en avvikelse, utan snarare tillhör den ideologiska mittfåran.

Är det för långt ifrån sanningen om bloggen påstår att det är människor med liknande eller rent av samma politiska temperament som också kritiserar Hanne Kjöller för hennes fullständigt omoraliska och totalt oförlåtliga faktafel i boken, ”En halv sanning är också en lögn”, istället för att prata om det boken handlar om?

Newspeak – en formatmall

Syme: It’s a beautiful thing, the destruction of words. You wouldn’t have seen the [Newspeak] Dictionary 10th edition, would you Smith? It’s that thick. [illustrates thickness with fingers] The 11th Edition will be that [narrows fingers] thick.

Winston Smith: So, The Revolution will be complete when the language is perfect?

Syme: The secret is to move from translation, to direct thought, to automatic response. No need for self-discipline. Language coming from here [the larynx], not from here [the brain]” 1984 (film)

Rätta in dig i ledet, annars…

Smutskastningen mot den svarta republikanska oberoende och framgångsrike presidentkandidaten Herman Cain är helt enkelt en amerikansk politisk skandal.

Juan Williams uttrycker stark förvåning och irritation över hur Cain behandlas. Den amerikanska vänsterns och demokratiska partiets kunskaper i ”Black American History” är väldigt grunda, om inte obefintliga, verkar det som.

Ku Klux Klan, Svarta amerikaner och demokraterna

I youtube-klippet ”Examining Black Loyalty to Democrats” ställer sig Alfonzo Rachel ett par intressanta frågor som för vissa kommer att bli en aha-upplevelse och för andra nåt att komma med en hel drös med ursäkter för.

Makten över det historiska minnet

Tyrannen Gustav Eriksson Wasa (f. 1496 – d. 1560) är de svenska Etatisternas och även de svenska moderna välfärdspolitikernas portalfigur.

Lars-Olof Larsson, universitetslektor och historieprofessor i Växjö 1970-95, kom 2002 ut med boken, Gustav Wasa – landsfader eller tyrann? (Prisma förlag, 398 s). Larsson är kännare av medeltidens och wasatidens historia. I boken vänder han upp och ner på bilden om Gustav Wasa som den goda landsfadern och riksbyggaren.

Istället träder det i Larssons bok fram en bild av en regent som utgör ett praktexempel på det slags tyranniska furste som Niccolo Machiavelli skriver om i ”Il Principe” (Fursten).

Så här skrev bland annat Carl- Johan Gardell om Gustav Wasa och Larssons bok i sin artikel ”Myten om den Gode Gustav Wasa” på Under Strecket i SvD, 2002:

Gustav Vasa var en tidstypisk renässansfurste, skriver Larsson. Den moderna europeiska staten skapades i början av 1500-talet av en serie brutala självhärskare som inte tvekade att tillgripa anfallskrig, mord och terror för att stärka den centrala statsmaktens ställning. Bland de mest ryktbara kan nämnas den engelske kungen Henrik VIII, som exempelvis lät fördriva eller avrätta fem av sina sex drottningar, den ryske tsaren Ivan den förskräcklige och den korrumperade påven Alexander VI Borgia. Precis som unionskungen Kristian II angrep de andra furstarna adeln i syfte att förvandla de oregerliga rovriddarna till servila hovmän och ledande funktionärer i den svällande statliga centralbyråkratin. Den svallvåg av bondeuppror, som drog fram över Europa under 1500-talets första tredjedel, hängde samman med furstarnas krav på nya skatter och dagsverken. Skattetrycket på den svenska allmogen ökade med uppskattningsvis 300 procent under Gustav Vasas regeringstid, skriver Larsson. Ett annat centralt mål för Gustav Vasa, liksom för de tidigare unionskungarna Hans och Kristian II, var att bryta den tyska hansans kommersiella dominans för att i stället gynna det egna landets städer. Kung Gustav var en typisk exponent för den florentinske författaren Niccolò Machiavellis brutala fursteideal i den berömda skriften ”Il Principe”. Människoliv, hedersord och den moraliska anständigheten fick vika för statsnyttan.

Man inser med lätthet att det inte spelar någon roll under vilken politisk eller ideologisk flagg man seglar in i maktens korridorer idag som modern politiker när man har sådana här traditioner att förvalta och åtnjuta på allmogens bekostnad.

C-J G. skriver vidare om hur grunden lades till denna svenska furstestat. Det var genom att skicka ut visitatorer runt om i landet för att anteckna och registerföra och slutligen konfiskera kyrkans donationer och en femtedel av fastighetsbeståndet:

Enbart i Skara stift konfiskerade Gustav Vasas utsända visitatorer åtminstone ett ton kyrksilver som smältes ner och lagrades i den kungliga skattkammaren. Plundringen av den katolska medeltidskyrkan lade grunden till den svenska furstestaten – och gav kungen de resurser som omgående togs i bruk för att disciplinera såväl adeln och allmogen.

Det omedelbara intrycket är att det inte är någon skillnad mot hur det går till idag. Allt är bara mer sofistikerat idag. Saken är att det är ännu värre idag. Det är ännu fler gamar kring köttgrytorna idag. De servila hovmännen i de svällande byråkratierna blir bara fler, ännu mer servila och bockar ännu djupare så att det må fortsätta regna lite av maktens manna på dem även i framtiden.

Att göra sin röst hörd idag nere i maskinrummet från denna mullrande, moderna välfärdsstats väloljade propagandamaskin, tjaa…

Jag tror jag ska gå och klona Nils Dacke, istället.

Capitalism: The Economic Utopia Never Visited

Lew Rockwell skriver om Socialismens triumf över världen, i alla fall enligt den BBC-undersökning som gjordes av 29.000 personer runt om i världen.

A new BBC poll finds that only 11 percent of people questioned around the world — and 29,000 people were asked their opinions — think that free-market capitalism is a good thing. The rest believe in more government regulation. […] One quarter of those asked said that capitalism is ”fatally flawed.” In France, 43% believe this. In Mexico, it is 38%. A majority believes that government should rob the rich to give money to poor countries.

In only one country, Turkey, did a majority say that less government is better. […] While most Europeans and Americans think it was a good thing for the Soviet Union to disintegrate, people in India, Indonesia, Ukraine, Pakistan, Russia, and Egypt mostly think it was a bad thing.

[…] And it comes as something of a shock twenty years after the collapse of socialism in Russia and Eastern Europe revealed what this system had created: backward societies with citizens who lived short and miserable lives. […] those who would despair at this poll, consider that it might have been much worse were it not for the efforts of a relative handful of intellectuals who have fought against socialist theory for more than a century. […]

Lew Rockwell undrar till och med om folk egentligen vet vad Kapitalism betyder:

What, for example, is capitalism? Do people even know? Michael Moore doesn’t know, else he wouldn’t be calling bailouts for elite, Fed-connected financial firms a form of capitalism. Many other people reduce the term capitalism to ”the system of economics in the United States.” It is no more complicated than that. This is despite the reality that the United States has a comprehensive planning apparatus in place that is directly responsible for all our current economic troubles.

[…] let’s take this further. Among the many people around the world who do not like the US empire, many believe they don’t like capitalism either. If the US economy drags the world down into recession, that is a prime example of capitalism’s failure. Even more preposterous, if you didn’t like George W. Bush, his ways, and his cronies, and Obama is something of a relief, then you don’t like capitalism and you do like socialism.

[…] Another point of view misunderstands the idea of capitalism itself. It is not about creating economic structures that benefit capital at the expense of labor or culture or religion. It is about a system that protects the rights of everyone and serves the common good. Capitalism is just the name that happened to be identified with this system (av Marx, kanske? min anm.). If you want to call freedom a banana, fine, what matters is not words but ideas.

På sätt och vis skrämmande läsning när man inser att den generella folkliga (ähum, och politiska) förvirringen och okunskapen på området är så stor om vad Marknadsekonomi och Kapitlalism betyder och är avsedda att åstadkomma för det gemnensamma bästa när den får fungera utan välvilligt vurmande politikers regleringar.

Det enda det inte råder någon förvirring kring i de folkliga lagren (ähum, och i de politiska), det är hur makten alltid har vetat hur de skall se om sitt hus. Det kanske är dags att tänka ett varv till?

All In the Name of…CO2

Bloggen The Climate Scam pekar på en artikel i The Economist, ”Fewer feet, smaller footprint”, som tar upp de rödgrönas lösningar på det dom anser vara nutida springande och starkt akuta problem, nämligen överbefolkning (!) och utsläpp av CO2 (klimatkatastrof).

Forskaren Thomas Wire menar att för att komma åt den globala uppvärmningen är den familjeplanering han föreslår fem gånger effektivare än de vanliga åtgärderna de rödgröna basunerar ut via sina mediamegafoner.

Mr Wire points out that if all women who wanted contraception were provided with it, it would prevent the release of 34 billion tonnes of carbon dioxide between 2010 and 2050.

Visst. Det stannar säkert vid att bara dela ut kondomer och andra preventivmedel. Behöver läsarna påminnas om historia som verkar upprepa sig? Behöver läsarna påminnas om Gunnar och Alva Myrdal? Behöver läsarna påminnas om socialistiska befolkningsteorier?

Skapa bara ett tillräckligt stort yttre hot där det krävs åtgärder NU och som ALLA måste samlas kring eftersom det är akut. Det räcker för att alla locka fram de mest avskyvärda tänkarna och forskarna och de mest maktgalna och skrupellösa politikerna.

Jag höll på att glömma att det även lockar fram den rätta färgen på vissa journalister:

Given the myriad of other reasons to limit human fertility […], your correspondent (alltså artikelförf. min anm.) cannot help but commend the report to mandarins meeting in Bangkok on September 28th to discuss the forthcoming United Nations Climate Change Conference in Copenhagen.

”Alla vänsterpartier borde lägga ner”

Erixon slår huvudet på spiken i sitt inlägg där han refererar till den franske författaren Bernard Henri Levy som sablar ner det franska socialistpartiet (som han själv röstade på!).

Målet om goda villkor för alla har ur ett historiskt perspektiv uppnåtts. Egentligen borde alla vänsterpartier lägga ner. Borgerliga politiker har fortfarande en uppgift i att trimma systemen, göra dem effektivare och — framför allt — ge tillbaka människor den makt och frihet de förlorat. Men sedan borde politiken som sådan skruvas ner, på samma sätt som statskyrkan och prästerna fått lämna strålkastarljuset.

Tja, vad ska man säga? Bättre än så kan det liksom inte uttryckas. Visionärt så det förslår.

The End Of onyanserad vänsterpropaganda? Tyvärr inte

Den globala Vänstern pumpar ut sitt ständiga budskap om de egentliga orsakerna till allt elände världen över.

Ni kan alla nynna refrängen, just det, det är Kapitalismen det är frågan om…nu igen.

Nu påstås det helt uppåt väggarna tokiga saker om att det är Kapitalismen/imperialismen (och dess inneboende förtryckarmekanismer, hahaha) som är ENDA orsaken till fattigdomen i världen. Har ni hört den förut?

Palestinasjalsvänstern har nu ännu en ”convenient thruth-film” att samlas kring och nicka instämande åt varandra inför i de knarrande kulturbiograffåtöljerna, nämligen filmen ”The End Of Poverty”.

Thomas Cowen på libertarianska Reason Magazine sågar givetvis filmen jäms med fotknölarna med formuleringar som den här:

In this movie, the causes of poverty are oppression and oppression alone. There is no recognition that poverty is the natural or default state of mankind and that a special set of conditions must come together for wealth to be produced. There is no discussion of what this formula for wealth might be. There is no recognition that the wealth of the West lies upon any foundations other than those of theft, exploitation and the oppression of literal or virtual colonies.

Det naturliga tillståndet för människan har alltid varit fattigdom, säger Cowen. Det är liksom själva utgångsläget…innan folk och medborgare börjar upprätta de viktigaste basala samhällsfunktionerna.

Filmen erkänner givetvis inget annat än stöld och sofistikerad kriminalitet och exploaterande kolonisering som orsaken till Västvärldens välstånd. De alldeles speciella förutsättningarna som måste till för att påbörja skapandet av välstånd för alla struntar givetvis filmen att berätta om.

Filmen hävdar istället, enligt Cowen, att förtryck och inget annat än förtryck och imperialism är orsaken till fattigdomen överallt där den sticker upp sitt tryne.

De glömmer helt nyanserna i denna fråga. Förtryck är ofta en beståndsdel…men det är definitivt inte hela och långt ifrån den enda orsaken och förlösande sanningen.

Men att tro att vänstern nånsin skall kunna nyansera sig i sin monomana envishet om kapitalismens negativa egenskaper är lika sannolikt som att de kommer att överge sitt vittomsjungna och bejublade begrepp ”frihetlig socialism”. En riktigt skön omskrivning för Lyckoriket Utopia.

Är det inte även olika perverterade former av denna sorts socialism vi ser på så många av världens fattigaste ställen?

Uppdatering 090424: Spekulativa dokumentärer i stil med ”Confessions of an Economic Hitman” (som sänds idag på SVT1) ligger oxå i stil med vänsterns mytbild om USA som ett imperium (i den klassiska betydelsen), byggt på den skoninglösa och moraliskt befriade kapitalismen. Nog för att man kan tro att den korporativistiska staten gör precis som den själv vill för att gynna sin egen fortsatta makt, men när spekulationerna och vagheterna hopar sig för mycket blir jag misstänksam. Det finns liksom inget kött på benen.

Men utan bättre bevisning än dom vaga ”sanningar” som John Perkins framför i filmen blir det inget annat än fria spekulationer. Det framförs ingen hard-core bevisning. Filmen framstår bara som ett hopklipp av passande kommentarer och diverse bekräftande citatduschar rätt igenom för att bevisa grundtesen, där man till slut anar att med en sån berättarteknik så kan en politisk dokumentär ”bevisa” vad som helst.

That many Americans are learning of the EHMs’ nefarious acts through Perkins’ book is undoubtedly a good thing. But the actual content of Perkins’ admissions proves distressingly thin. It turns out that, in the 25 years since he retired, EHMs have ceased to exist as such. […]

Then there are his New Age leanings. Toward the end of the book, Perkins writes about his current nonprofit work with indigenous people in places like Ecuador. In a bizarre turn, he delves into a type of essentialism that, thankfully, has been long banished from university anthropology departments. He recounts “The Prophecy of the Condor and the Eagle,” predicting a time in which “the condor people of the Amazon,” with their “intuitive and mystical” sensibilities, will learn to live in peace with the “rational and material” Eagle. […]

– Mark Engler, In These Times, 20 mars, 2005

Kyoto: Economic Pain, No Climate Gain

[…] One final point on the science of climate change: I am approached by many in the media and others who ask, “What if you are wrong to doubt the dire global warming predictions? Will you be able to live with yourself for opposing the Kyoto Protocol?”

My answer is blunt. The history of the modern environmental movement is chock full of predictions of doom that never came true. We have all heard the dire predictions about the threat of overpopulation, resource scarcity, mass starvation, and the projected death of our oceans.

None of these predictions came true, yet it never stopped the doomsayers from continuing to predict a dire environmental future. The more the eco-doomsayers’ predictions fail, the more the eco-doomsayers predict. These failed predictions are just one reason I respect the serious scientists out there today debunking the latest scaremongering on climate change.

But more importantly, it is the global warming alarmists who should be asked the question — “What if they are correct about man-made catastrophic global warming?” — because they have come up with no meaningful solution to their supposed climate crisis in the two decades that they have been hyping this issue. […]

I am reminded of a question the media often asks me about how much I have received in campaign contributions from the fossil fuel industry. My unapologetic answer is ‘Not Enough,’ — especially when you consider the millions partisan environmental groups pour into political campaigns. […]

– Senator James Inhofe, Chairman, Senate Environment and Public Works Committee i A Skeptics Guide To Debunking Global Warming Alarmism, Hot & Cold Media Spin Cycle: A Challenge to Journalists who Cover Global Warming

En riktigt cool alarmist

På 70-talet var det alarmistiska tongångar i en helt annan riktning. Då skulle världen gå under på grund av att det skulle bli kallare och att maten för världens befolkning skulle ta slut. Det var läge att hamstra och bunkra upp inför nästa snöfall.

Nu är det ju inte helt osannolikt, det Peter Gwynne skrev i sin artikel i Newsweek 1975, att jorden kan gå mot kyldöden. Det har jorden gjort otaliga gånger tidigare i sin existens.

Det är snarare vi människor som dör av kyla och svält om vi inte så snällt tar och flyttar på oss, för den framvällande snö- och ismassan, till varmare och behagligare breddgrader.

Redaktören på Newsweek kallar artikeln för ”den enskilt mest citerade ensides-artikeln i vårt magasins historia”.

Detta anser de AGW-troende vara klimatförnekarnas enda lilla halmstrå att klänga fast vid när vi skall visa på hur fel en/flera forskare OCH inte minst journalister kan ha i kontroversiella samhällsomdanande forskarämnen som finansieras med statliga medel och där politiker flitigt nyttjar prematura forskningsresultat för att skörda opinionspoäng.

Gwynne säger till och med att:

It was at the time an accurate representation of what was going on in the field. It was an accurate representation of what climatologists believed, and what was actually happening.

Inte ens ett sånt citat kan övertyga ambitiösa klimatkatastrofsproselyter (nyligen konverterade) och dito akolyter (prästens medhjälpare). Connelly på AGW-sajten Realclimate fokuserar givetvis sin kritik på att artikeln var en droppe i havet som ingen tog notis om. Det är sant. Dock, undviker han att nämna det Gwynne talar om i citatet ovan.

Vi skall ha klart för oss att forskarna var inte lika medvetna då som nu om hur de kunde utnyttja media för att spinna igång intresset för sina omogna forskningsresultat (NGO:ers och lobbygruppers påtryckningar var inte lika omfattande på den tiden) och därmed springa förbi mindre ambitiösa kollegor och därmed hamna först i kön kring guldkalven, alltså vilka som skall få åtnjuta de största slevarna av de statliga forskarpengarna och all medial uppmärksamhet och eventuell berömmelse.

Det har alltså gått från att vara forskaroro om global nedkylning till att nu vara politiker- och forskaroro kring global uppvärmning.

Omsvängningen bland forskarna på området skall alltså ha skett på grund av alla satelliter som numera finns i omloppsbana och som mäter alla upptänkliga saker och förändringar i vår atmosfär och som samlar in dessa data som forskarna sedan bearbetar (hmmmm?) och stoppar in i sina fina datorprogram som lydigt talar om för dem att ”Alarm, Alarm, global uppvärming förestående, katastrof om 100 år, vidta åtgärder, vidta åtgärder, genast”.

Sämre ursäkt för sin maktutövning kan ju en politiker få.

Alla klagar på vädret, det är bara vänstern som lagstiftar om det.

—– —– —–

Läs vidare om ”Varför klimatmodellering inte är klimatvetenskap”.

Keynes hade jublat

From 1811 to 1815, banks multiplied like mushrooms on a dung heap, lending out credit they didn’t have as if it were manna from heaven. Where actual money in bank vaults had decreased by 9.4% during that period, paper bank notes and deposits, all with claims on that money, had increased by 87.2%. Keynes himself would have been proud.

– C. J. Maloney på Mises.org i artikeln ”1819: Americas First Housing Bubble”

Maloney kommer bland annat fram till en enkel slutsats, nämligen den att kongressledamot Barny Frank pratar i nattmössan när han babblar på om att den här finanskrisen är ett nytt fenomen.

Visst känns alla alarmistiska utrop och katastrofskall i media och i politiken om än det ena och än det andra som rätt små och lätthanterliga när man får lite perspektiv, genom att t.ex. ta historia till hjälp och läsa på, i det här fallet ekonomisk historia.

Liberalism vs. Socialism

Apropå de tendenser till socialism som en rad konservativa skribenter i USA ser i alla nya kreativa förslag till releringar av ekonomin och alla lån/bidrag till banker och företag så vill Alan Wolfe på The New Republic likväl hävda motsatsen i artikeln ”Obama vs. Marx”.

Obama är inte socialist. Vi är inte på väg mot en ny global socialistisk era. Socialism och Liberalism är två skilda politiska arter som står i direkt konflikt med varandra avseende deras målsättningar för hur samhället skall ordnas för medborgarna. Alan Wolfe reder ut de historiska vindlingarna samtidigt som han försvarar Obamas handlingar:

[…] But all these commentators–right, left, and middle–may want to take a deep breath. We aren’t headed for an era of socialism at all, since socialism is not a natural outgrowth of liberalism. Liberalism is a political philosophy that seeks to extend personal autonomy to as many people as possible, if necessary through positive government action; socialism, by contrast, seeks as much equality as possible, even if doing so curtails individual liberty. These are differences of kind, not degree– differences that have historically placed the two philosophies in direct competition. Today, socialism is on the decline, in large part because liberalism has lately been on the rise. And, if Barack Obama’s version of liberalism succeeds, socialism will be even less popular than it already is.

[…] It is true that European societies are committed to an active role for government and that a number of their public policies, such as national health insurance, owe something to the socialist tradition. But the roots of the European welfare state are much more complex than is commonly acknowledged. European ideas about government have Christian as well as socialist origins. Two great papal encyclicals–Rerum Novarum (1891) and Quadragesimo Anno (1931)–spurred Catholic countries to adopt the idea that government should protect the rights of workers and that society has an obligation to help all.

[…] Given all this, it’s no wonder that liberalism is experiencing a comeback in Europe. The revival of liberal sentiment is as much a reaction against both Christianity and feudalism as anything else.

[…] In the United States, liberalism is the alternative to which we turn when conservatism fails, just as in Europe it is what people look to when socialism sputters, Christianity no longer appeals, and the old feudal statism appears moribund. Liberalism has always been more comfortable finding its place between the extremes than mimicking either one of them.

– Alan Wolfe

¤ ¤ ¤      ¤ ¤ ¤      ¤ ¤ ¤

En irriterande känsla infinner sig dock när jag läser Alan Wolfes artikel, nämligen den att han (amerikanerna) ändå på nåt sätt inte begriper det här med Liberalism och frihet (de har tappat sina egna historiska rötter), eftersom de varken befunnit sig i den totalitära maktsfärens skugga, som Sverige, eller än mindre, som folk, i dess omedelbara och skoningslöst handfasta strupgrepp. Jänkarna ser inte och känner inte nyanserna lika tydligt och lätt som vi, historiskt förtryckta, européer.

Liknelsen blir tydligast när Vaclav Klaus ställer sig upp i EU-parlamentet och kritiserar det som han ser att EU håller på att utvecklas till. Ingen kan slå honom på fingrarna faktamässigt, allt han säger är sant eftersom han upplevt den kommunistiska statsfascismen på nära håll. Han ser nyanserna, tendenserna och likheterna med det gamla systemet. Skamset reser sig istället åhörarna upp i sina bänkar och går ut och beskyller Klaus för att i princip svära i kyrkan. Så var det med den yttrandefriheten.

Här tolereras ingen intolerans!

Miljön som politiskt dragplåster

Alexander Sanchez är miljödebattör på Eudoxa och skriver klokt om det politiskt rödfärgade begreppet Försiktighetsprincipen.

Den princip som föddes i Rio-deklarationen 1992 om miljö och utveckling. I artikeln Den Reaktionära Försiktigheten berättar han hur miljörörelsen kom att införliva detta utvecklingsfientliga ord i sin politiska begreppsflora.

[…] Det är viktigt att komma ihåg att många av miljörörelsens ideologer på 70-talet hade ordentligt strikta ideal av ett decentraliserat, småskaligt och självförsörjande samhälle i tankarna, där motståndet definierades av kapitalism, sopberg, fågeldöd och allmänna utsläpp som hotade själva existensen för liv på jorden. Därför krävde man en fullständig omställning av samhället. När gröna aktivister kom att agera inom de vanliga institutionerna blev det tämligen tufft. Idéerna lyckades inte genomföra marschen genom institutionerna, just för att de handlade om att ta bort hela systemet. För att möta detta dilemma uppstod den gröna reformismen, först när man omformulerade sig så att idéerna passade in i det administrativa samtalet kunde de få genomslag. Många av den gröna reformismens idéer blev så integrerade i den politiska dagordningen att många nu uppfattar dem som neutrala och objektiva tankar. […] Från att ha varit mer av en praxis har försiktighetsprincipen kommit att framstå som ett värde i sig, i många fall som ett hinder för rationella lagbeslut inom främst miljöområdet, där drastiska appliceringar har begränsat tekniska framsteg.

——————————–

Försiktighetsprincipens fokus på total riskeliminering innan nåt av ett företags produkter kan godkännas om det finns risk att det inverkar skadligt på miljön eller folkhälsan skall ställas mot ett samhälles beredskap och kompetens att faktiskt besitta förmågan till kalkylerad riskhantering. Vi får en värld som påstås vara antingen farlig eller ofarlig (företagen står givetvis i det här sammanhanget för allt som är farligt) när vi istället borde lära oss vad som är tillräckligt säkert i den istället.

För att bättre förstå vad Försiktighetsprincipen innebär är det givande att läsa Angela Logomasinis När boten är värre än soten, en rapport om kemikaliepolitiken – REACH. Det är här Försiktighetsprincipens absurditeter spricker ut i full blom.

Ett viktigt fokus för REACH är att tvinga företag att ersätta så kallade ”farliga produkter” med säkrare alternativ. […] I slutändan lider dock subsititutionstanken av allvarliga brister. Den baserar sig på den felaktiga tanken att regleringar kan framtvinga produkter från industrin som är överlägsna dem som har beskrivits som ”farliga” i lagen. Om substituten verkligen var så överlägsna hade de varit framträdande på marknaden även utan regleringarnas påbud. De påstått säkrare alternativen används inte så ofta då de har alternativkostnader till säkerheten, exempelvis att de är dyrare, av lägre kvalitet eller har en högre frekvens av produktfel. I några fall har alternativen reglerarna utvalt eller förespråkat visat sig vara farligare än produkterna de ersatte eller att riskerna med substituten var sämre studerade.

När rätt bara helt enkelt är rätt och inte politik

Peter Schiff är ekonomen som förutsade den rådande ekonomiska kraschen och efterföljande krisen redan för fyra år sedan och hånades av alla ekonomiska för-stå-sig-påare och tyckare och politiker.

Nu sågar han alla regeringars agerande och fingrande i den ekonomiska politiken jäms med fotknölarna.

Det är politikerna som ställt till det här, enligt Schiff. De måste fås att förstå sin roll i det hela och träda tillbaka. Obama gör givetvis tvärtemot Schiffs råd. Höll han sina kladdiga fingrar borta i det här läget, så vore DET verkligen CHANGE.

Det är en dyster prognos Schiff gör för USA:s framtida roll i världen som dess ledande ekonomiska nation, om de fortsätter på Obamas inslagna väg att göra precis som sina politiska företrädare, nämligen att kasta friska pengar efter sjuka pengar, bara för att blidka en opinion.

Tyvärr går Schiffs varningsrop också att överföra på all annan konsensuspolitik i vår samtid. Den politik som påkallar samstämmighet och starkt enande mot de hotande farorna, både från himlen och underjorden, och som utesluter, pekar ut och fjärmar de som är kritiska till den taktfasta och uppblåsta hyllningsparaden.

Geo-engineering i sann Sovjetanda

Det senaste påfundet i klimatkatastrofskretsar är att finna på tekniska lösningar för att gå in och laborera i jordens intrikata atmosfär för att KYLA NER JORDEN (gränserna för grönokratins galenskaper finner snart sina historiska paralleller).

I detta känsliga system vill nu forskare (och politiker) gå in å börja styra om under förevändningen att det måste göras NÅT NU, eftersom dessa människor är helt målstyrda på att den Globala Uppvärmningen (klimatets naturliga förändring) ÄR orsakad av människan (den politiska piskan och berättigandet) OCH att det därmed leder till en katastrof…om inget görs.

[…] There are many other problems. For example, they assume differences in the amount of iron are unnatural as are the variations in the number of phytoplankton. This false thinking is driven by the false assumption that change and variability are not natural in nature. […]

I en artikel på Environmental Research Web, säger John Latham på National Center for Atmospheric Research i Boulder :

The geoengineering community believes the chance of achieving the necessary reductions in CO2 to avert likely catastrophe are virtually zero, so it is necessary and responsible to examine alternative ways of stabilizing global temperature. […]

The trouble with the geoengineering at the moment, say the UEA researchers, is the lack of quantitative framework for evaluating projects. What’s more, they suggest that the enthusiasm of certain proponents has created a skewed view, where a handful of schemes are surrounded by bold but unsubstantiated claims.

Varför har fokus kommit att läggas på att stabilisera jordens temperatur? Den fluktuerar ju naturligt över decennierna, århundradena och millenierna? Är det någon som funderat kring faran med dessa geotekniska experiment och de olika klimatreglerande tekniska systemens konsekvenser OM de inte fungerar som det är tänkt i praktiken?  Om deras datormodeller inte går att föra över till verkligheten. Då kanske det verkligen blir läge att snacka om katastrof à la bästa Hollywoodscenario, ”The Day The Climate Engine Went Heywire”.

I det förra århundradet, då det fanns en teknokratisk förtryckarStat som kallades Sovjetunionen. Där, och då, i just denna stat fanns det inga hinder för vad man kunde åstadkomma med tekniken. Himlen är bokstavligen ‘the limit’.

Stora bevattningsprojekt sattes till exempel igång på 60-talet) för att vända de stora sibiriska flodernas lopp (Amur Darya, Syr Darya och Ob) för att odla upp öknen och framställa ris, meloner och sädesslag och framför allt det ”vita guldet” (bomull). Det var ju bara överflödigt eller dåligt utnyttjat vatten som rann ut i det insignifikanta ishavet i norr. Det kunde användas bättre genom att bevattna öknen. (Hur påverkar det isbildningen i ishavet i våra dagar?)

De flesta känner idag till att den en gång så mäktiga Aralsjön fick betala det högsta priset. Idag finns den inte kvar.

Andra liknande historiska geo-ingenjörsprojekt ägde ju rum under det tidiga kalla kriget, då både USA och Sovjet laborerade och experimenterade kring Climatological Warfare.

An even more gargantuan proposal aimed directly at climate. Around 1956, Soviet engineers began to speculate that they might be able to throw a dam across the Bering Strait and pump water from the Arctic Ocean into the Pacific. This would draw warm water up from the Atlantic. Their aim was to eliminate the ice pack, make the Arctic Ocean navigable, and warm up Siberia.

– Spencer Weart, i artikeln ”Climate Modification Schemes

Vad var det jag hörde någon säga? Försiktighetsåtgärder? Ja, jo, men det gäller bara när de neoliberala och neokonservativa krafterna bedriver sin miljö- och klimatförstörande egoistiska utveckling mot det DOM kallar välfärd och välstånd och utveckling för sig och sina kapital-imperialistiska intressen.

Vi Grönokrater och socialliberaler däremot vet ju vad som är bäst för ALLA.

Dissekering av Medialögnen om Israels Försvarskrig

Bloggen FiM (Fred i Mellanöstern) håller koll på och skriver informativt och avslöjande om den anti-semitism som smyger sig in i den svenska samhällskroppen via media, gatudemonstrationer och bloggar och andra frigående galningar med uppenbara Mao och Stalin-komplex.

Det senaste och mest flagranta i den förment objektiva mediarapporteringen är den historieskrivning som finns att läsa i SvD:s artikel ”Mellanösternkonflikten år för år” som även kan sägas hänger ihop med följande kartor över delar av det ursprungliga Engelska Protektoratet Palestina som tilldelades som eget självständigt land till judarna av FN 1948.

After the second Jewish revolt under Bar Cochba (A.D. 132-135) it is said the Roman emperor Hadrian renamed the land of Israel and Judea as Palastina (‘Palestine’) after the ancient enemies of the Jews – the Philistines. Because of his hatred of the Jews, it was meant to be an insult to dishonor them and remove their history. Hadrian built Aelia Capitolina, in the area of the destroyed Temple and dedicated it to Jupiter-Zeus demonstrating the supremacy of the Roman deities in Judea. He then forbid the Jews from entering.

För den som vill förkovra sig i konfliktens historiska grundorsaker (som du aldrig får läsa om i media) och hur namnet och landet Palestina har uppstått finns mer att läsa på A TIME TO SPEAK i artikeln ”The History and Meaning of Palestine and Palestinian”.

Dessa historiska förklaringar är inte ihopsvarvade tillrättalagda falsarier, det är historiska fakta, lätt kontrollerbara för den som orkar.

Vad beskrivningen om den här konflikten istället handlar om är att den är ett bräckjärn för så mycket annat som socialister tycker är skit med den här världen och stora delar av den mänsklighet som bor i den, och vilka metoder man anser sig ha rätt att ta till för att göra nåt åt det hela.

Så den bild som presenteras oss mediakonsumenter grundar sig i generell intellektuell lathet och bekvämlighet och medlöperi parat med gängse medial fårskocksmentalitet, generella vänsterattityder och socialist- och kommunistdriven historierevisionism.

Yes, the existence of a separate Palestinian identity serves only tactical purposes. The founding of a Palestinian state is a new tool in the continuing battle against Israel… “ (Zuheir Muhsin, late Military Department head of the PLO and member of its Executive Council – Dutch Newspaper Daily Trouw, March 1977)

A Day In Dogville – The Dead Dog Murder Mystery

En förunderlig liten mordgåta från MGM, på den tid då det begav sig.

– [Del 2] –