En dröm att stilla bedja om …

You call Marxism Scientific?

The experiments have ALL failed.

Now DEAL with the results.

– h/t Absolute Marxist

Bakom ridån, i det fördolda, spelas fienderollen väl

The right-wing socialists are by far the most dangerous, because they are not known as socialists and call themselves capitalists, individualists, private enterprisers, etc.

– E. C. Riegel

Här har vi alltså det största hotet mot den moderna Individens Frihet i det tredje Årtusendet; fasciststatens ekonomiskt förslavade och moraliskt kidnappade storföretagsetablissemang. Dagens Kapitalism i västvärlden lider av allvarligt Stockholmsyndrom.

Det Riegel beskriver är inget annat än det osunda förhållandet mellan den funktionssocialistiska Staten (korporativism) och ägarna av de stora företagen. De borde befinna sig på en konkurrensutsatt marknad istället för att huka under statlig beskyddarverksamhet för att få handla och/eller bedriva ekonomisk verksamhet på ett visst geografiskt område. Det vi ser är inget annat än gammal osund merkantilism i ny tappning, där hela skådespelet går ut på att förmera de statliga finanserna på de övriga och mindre ekonomiska aktörernas bekostnad.

Denna funktionssocialistiska stats politiska överstepräster (moderater, likaväl som sossar, miljöpartister som sverigedemokrater) i vårt moderna post-representativa pseudo-demokratiska system kommer aldrig säga upp sin vänskap med och kontrollmakt över de kapitalister som äger produktionsmedlen i alla företag (fienderollen är bara ett politiskt skådespel) eftersom det är en mer lukrativ affärsuppgörelse dem emellan om de som kan sköta företag och förmera pengar (ta ut vinster) gör det istället för ideologistyrda politruker med företagsekonomisk gråstarr.

Beskyddarpengarna i det här fallet har man döpt om till ”skatt”, en liten obetydlig avgift storkapitalet gärna betalar för att få åtnjuta alla de fina privilegier Staten ger dem. Statlig Kontroll är alltså lättare och mer inkomsbringande än besvärligt statligt ägande och ger mer klirr i kassan. En insikt inte allt för svår att linda tanken runt för en engagerad politiker.

Att denna affärsuppgörelse är till ekonomiskt och utvecklingsmässigt förfång för alla andra i samhället bekommer dem föga då deras utkablade politiska omfördelningsretorik och övriga ”rättvise”propaganda säger något helt annat.

Den röstande massan vars intressefokus sällan riktar in sig på esoteriska bryderier som den här bloggen fokuserar på, köper därför villkorslöst det riggade omoraliska systemets återkommande valfläsksretorik i den naiva tron att beskyddet och säkerheten kommer att bli bättre den här gången än vad den blev förra gången de lovade samma sak.

Den stora röstande massan tror också att det är så här det bör fungera i ett samhälle; att man måste ge upp sin frihet för att åtnjuta fysiskt beskydd, personlig trygghet och ekonomisk säkerhet. Det är sorgligt hur lurade så många har blivit.

Det intellektuella försvarsmekanismen hos de uppgivna är varianter på Churchills åsikt om demokrati som ett skitsystem, men det är det bästa vi har att tillgå, så vad kan vi göra.

Klassisk liberalism, som lösningen på alla samhällsproblem orsakade av socialism (fascism) har blivit så dissad och baktalad genom decennierna att folk har glömt att det finns alternativ till eländesvalet mellan fascism och socialism, och visar enbart hur omfattande och djupt infekterad den svenska samhällskroppen blivit av deras propaganda och omoraliska idéer.

Följande länk leder till ett klipp på UR där ett samtal förs mellan Göran Hägg och Mårten Blomkvist apropå Häggs bok, ”Italien, ett alldeles särskilt land”.

Hägg ställer här till rätta en rad missuppfattningar och myter om Italien. Vi får bland annat ta del av Göran Häggs research om fascismen och Mussolini och Tony Blair, vilket bör ge en och annan socialdemokrat anledning att göra ideologisk vårstädning och värderingsmässig revision.

Morally, the promise of an impossible “right” to economic security is an infamous attempt to abrogate (upphäva) the concept of rights. It can and does mean only one thing: a promise to enslave the men who produce, for the benefit of those who don’t. “If some men are entitled by right to the products of the work of others, it means that those others are deprived of rights and condemned to slave labor.” (“Man’s Rights” in Capitalism: The Unknown Ideal.) There can be no such thing as the right to enslave, i.e., the right to destroy rights.

– Ur Ayn Rand Lexicon – Word: The Welfare State

Karl Marx kritiserade korporativism och Kompis-Kapitalism

Karl Marx kritik av kapitalismen beskrev inte ett system där principen om den fria marknaden råder. Det Karl Marx beskrev är det kompis-kapitalistiska och korporativistiska (fascistiska, funktionssocialistiska) system vi ser idag i alla västerländska post-representativa demokratier; ett ekonomiskt system där enbart de stora företagen som är nära kompis med regeringen och Makten handlar internationellt med varandra på sina egna fördelaktiga avtalade villkor, till förfång för alla mindre strävande företag (och konsumenter) som väljer att gå sin egen väg utan stöd av Staten och dess korporativa dusörer eller subventioner.

David Gordon på Mises Review har läst Hunter Lewis bok, ”Crony Capitalism in America, 2008-2012”:

[…] Marx had been right all along. It was just that he was describing a crony capitalist, not a free price system, and his most devoted followers set up a system in the Soviet Union that was cronyist to the core.

[…] cronyism is once more the order of the day. In the United States, we no longer live under a predominantly private market. “But taking into account companies and other organizations that are directly or indirectly controlled by the government, it becomes clear that most of the economy is in the ‘public’ sphere.

[…] Many of the new mega rich of the 1990s and 2000s got their wealth through their government connections. Or by understanding how government worked. This was especially apparent on Wall Street. … This was all the more regrettable because, in a crony capitalist system, the huge gains of the few really do come at the expense of the many

[…] Government dominance is of course bad for the economy, but it works to the benefit of a small group of the powerful. A great strength of the book is that Lewis names names: he tells us who the predators are.

[…] The allegation of imminent collapse served as an excuse for massive transfers of money to a favored few investment bankers. Lewis devotes particular attention to Goldman Sachs. “At the center of Wall Street stands Goldman Sachs, master of the crony influence game.

[…] The crony capitalists have naturally enough endeavored to find an ideological justification for their control of the economy. They look down on the masses and allege that only an educated elite is fit to rule. “The implicit skepticism about voters’ ability to make disinterested and sound judgments about where the country should go is certainly nothing new. It is the theme of Plato’s Republic, … by the 20th century, the debate had subtly shifted and … the choice was now between ‘average people’ and ‘smart people,’ or, in the usual formulation, ‘experts.

Göteborgspolitiken – den korporativa konsensuskulturens frimureri

– Problemet med att betrakta korruption som resultatet av en anda, är att man inte kan åtala en anda. Men här finns faktiska beslut. Ett politiskt ansvar att utkräva.

– Bo Rothstein, Statsvetare, Göteborgs Universitet

¤¤¤   ¤¤¤   ¤¤¤

Andreas Ekström, Sydsvenskan, 27 aug 2012:

[…] Göteborgsandan är inte ett positivt begrepp. Det är ett uttryck för en djupt rotad samförståndskultur där näringsliv och politik gör upp om storaffärer, infrastruktur och idrott utanför offentligheten. Den bygger på att man känner varann, att man litar på varann och framför allt på att man odlar misstänksamhet mot allt som är främmande.

Jens Littorin, Dagens Nyheter, 13 jun 2013:

[…] – Man kan säga att det gjorts en bypass på den officiella apparaten, vilket slutit makten till ett enda politiskt centrum, säger Erik Amnå.

Han menar att det egentligen inte är något fel på Göteborgsandan i sig och att andra kommuner är gröna av avund på den.

– Felet är att man ensisigt fokuserat på resultat och tonat ner den offentliga kontrollen, säger Amnå.

Jan Höglund och Kenny Genborg, Göteborgsposten, 13 jun 2013:

[…] Göteborgsandan totalsågas i granskningen av muthärvan. Hård kritik riktas mot det politiska ledarskapet. Det skapade ängslig anpasslighet.

Borås Tidning, 12 jun 2013:

[…] Koncentrationen av makt skapade en ängslig anpasslighet som höll tillbaka civilkurage och öppenhet, ibland även politisk opposition. Denna anda kom att dominera, heter det i rapporten som presenterades i Göteborg på torsdagen.

Erik Amnå, professor i statskunskap vid Örebro universitet, har lett den tre personer starka kommissionen. Han beskriver Göteborg som en stad besatt av sin egen självbild.

– Och det är viktigt att hålla denna självbild vid liv av den politiska eliten. Den förre kommunstyrelseordföranden (Socialdemokraternas Göran Johansson) förkroppsligar naturligtvis denna självbild väldigt tydligt. Men den åberopas även av nuvarande politiker och chefer som stolt vill bära den vidare, säger han till TT.

Maria Ludvigsson, Svenska Dagbladet, 14 jun 2013:

[…] Mutor och allmänt korrupt beteende blev med tiden vardag och trots att inblandade borde ha förstått att allt inte var helt korrekt, saknades ryggrad att säga nej. Det kollektivt allmänt vedertagna kan värma gott i en period. […] Ett parti har dominerat Göteborgspolitiken under lång tid och nog hade rörlighet i såväl parti- som stadshustopp varit nyttigt. Men många personer med ”starke man”-karaktär har hängt kvar och sannolikt stärkt den omtalade ”Göteborgsandan”. […] På körskolan är lektioner om grupptryckets skadliga inverkan på föraren obligatoriska. Precis som med Göteborgsandan beror väl skadligheten på om gruppens – eller andans – värderingar är goda eller inte. I Göteborg hade sannolikt lite grupptryck från moraliskt högstående kolleger behövts.

Björn Af Kleen, Caroline Lagergren, Fokus, 31 jan 2011:

[…] Vill man söka Göteborgsandans rötter är det förnäma kvarteret på höjden bakom Götaplatsen en passande start. Villastaden i Lorensberg är ett slags gestaltning av stadens högborgerliga historia i brunt tegel. […] Den korrupta homosociala gratifikationskultur som reportrarna Janne Josefsson och Nils Hansson avslöjade i »Uppdrag granskning« har utspelat sig i Göteborgs bygg- och bostadssektor och speglat vilka livsstilsdrömmar som driver lokala pampar till misstänkt brottslighet.

[…] Det är inte alltför långsökt. Göteborg, mer så än andra svenska städer, har en historia av intimt samarbete mellan privat och offentlig sektor. Och man kan fråga sig huruvida det är denna smidiga samarbetskultur – Göteborgsandan – som nu muterat i tiotalet misstänkta mutbrott. Från början, i det sena 1800-talets välståndsökning, när Göteborg blev rikets första hamnstad, var det inte så mycket ett »samarbete« mellan offentligt och privat som karaktäriserade staden. På den tiden var politiker och kapitalist två sidor av samma mynt.

[…] Symboliskt för Göteborgsandan, enligt Catharina Thörn. Hon definierar andan till en tystnadskultur som kväver konflikter till förmån för en »elitistisk vision av stadens utveckling«.

[…] – Det kanske allra viktigaste i Göteborg är att vi har fått vara massmedialt ifred på ett helt annat sätt än Stockholmspolitiker, säger han. – Det har långt fram i nutiden varit lättare att jobba med frågor över partigränser utan att omedelbart bli beskylld för att vara kryptokommunist eller högergubbe och hur kan du som sosse, och så vidare. Det tror jag spelat väldigt stor roll.

Centralbankssystemet, den Gordiska knuten och det nödvändiga Alexanderhugget

Richard Eberling skriver på Daily Bell i artikeln, ”The Federal Reserve’s ‘Exit Strategy’ is Just More Monetary Manipulation”:

[…] The confusion is exacerbated when it is remembered that the price inflation ”target” is not something objectively ”out there,” confronting the Federal Reserve authorities as something to be battled with. It is a statistical construct that averages the prices of a selected ”basket” of goods and services, the value of which is heavily influenced by the very monetary policies that are meant to ”control” it. It is like the dog chasing his own tail.

Och så här kommer de att hålla på att försvara sina politiska dumheter och ekonomiska vansinnigheter ända till universums slut och värmedöden avlöser dem … om inget folkligt uppvaknande sker inom överskådlig tid.

Endast merkantilister och deras politiska polare (protektionister och korporativister) kan komma på att göra politik av konsten att kontrollera ett helt lands ekonomi genom att försöka slå i det demokratiska underlaget att det går att kontrollera exakt hur stor penningmängd det bör/måste finnas vid varje givet tillfälle på en marknad.

Ordet ”Vansinnigt” kan inte ens börja beskriva vidden av att ens vilja försöka sjösätta ett sånt tokigt ekonomiskt projekt (endast JMK, mottagare av Riksbankens ekonomiska pris) … bara för att denna klass skall kunna fortsätta behålla makten, oavsett vilka obetydliga politiska partier som styr för tillfället.

[…] Too many people are asking why a handful of people should control literally tens of trillions of dollars on a regular basis and set the price and value of money, as well. The result has been a string of catastrophes and many believe now that central banking is not going to survive growing public disapproval.

So another tactic has to be created. Enter ”public” monopoly central banking and further redistributionist schemes such as the one being enunciated in the Washington Post.

[…] It probably will never happen or at least will never be fully implemented but the idea is to confuse people about the real solution, which is free-market economics.

[…] Is all this a coincidence? We are supposed to believe all this is simply the emergence of ”good” ideas into the marketplace? No, we have a hard time seeing it as anything but a campaign.

Ur kommentarerna:

”It consistently amazes me that the left can peddle this crap — but the very low level of economic understanding of the general public certainly helps this meme (and similar) to be translated into various policies.”

– Daily Bell i, ”Universal Basic Income Promotion Hits The Washington Post”

Myten om Rättvis Handel

Trade is not simply a matter of exchanging widgets for gadgets; it affects the way people live their daily lives. Since practically no one can make all the things he wears, eats, and uses, a person’s standard of living and opportunity in life depend largely on his opportunities for trading the product of his labor with others. Pervasive trade barriers effectively force people to use inferior building blocks for their lives. Trade barriers are an attempt by politicians to control the market. And politicians cannot control the market without commanding everyone who must rely on that market.

Neomerkantilisterna, protektionisterna och korporativisterna i alla västvärldens mjuksocialistiska och ekonomiskt överreglerade stater (med skendemokratiska stunder av borgerliga, konservativa regeringsrussin, som fortsätter att administrera samhällets i grunden socialistiska paraplyorganisation) har ju länge understött marknadsföringen av det ekonomiskt vansinniga projektet med Rättvis Handel rätt länge nu.

Granskningar visar att Rättvis handel är orättvist (!) och handlar mer om ekonomisk okunnighet, välfärdsångest och missriktad välvilja från mestadels vänsteraktivister och ovan nämnda typer av statsmakter.

Hur ändrar vi på dessa missförhållanden med endast en röstsedel i handen vart fjärde år? Om man inte vill sälla sig till den inepta, skattemedelsförsörjda politikeradelns skara, vill säga, och lura sig själv om att det är så man förändrar saker och ting i vårt samhälle.

James Bovard är policyanalytiker på The Cato Institute och han har granskat den världsomspännade bluffen Rättvis Handel i policydokumentet, ”The Myth of Fair Trade”:

Economic xenophobia is the core of the U.S. anti-dumping law. The Commerce Department acts as if every sale of a foreign product at a low price is a Trojan Horse–an insidious attempt to undermine the American economy. While American politicians lecture the world on fair trade, our antidumping laws are an inquisitorial nightmare for foreign companies, a mockery of due process and justice.(9) Dumping occurs when a company charges a lower price for a product in an export market than in its home market. Differential pricing according to demand and market conditions is a normal business practice, yet the U.S. government con siders it highly pernicious when done by foreign companies exporting to the United States.

Res Ipsa Loquitor, …

På Daily Bell i artikeln, ”Stock Markets Up, Gold Down – Is Something Wrong With This Picture?”, är de mer än lovligt misstänksamma mot den gängse mediarapporteringen om att mer pengar nu börjar strömma in i hedgefonder och aktiemarknaden och att guld och andra värdefulla metaller sjunker.

De menar att man lätt skulle kunna tro att de gamla goda tiderna är tillbaka igen och att den centralekonomiska finansiella krisen är över, …

För att beskriva hur det verkligen står till refererar Daily Bell till publicisten och finansoraklet Mortimer Zuckerman som i en WSJ-artikel från i mars, säger:

[…] The Great Recession is an apt name for America’s current stagnation, but the present phase might also be called the Grand Illusion—because the happy talk and statistics that go with it, especially regarding jobs, give a rosier picture than the facts justify. The country isn’t really advancing. By comparison with earlier recessions, it is going backward.

Låt sökandet efter sanning ske på bästa sätt

KEYNES

AT

HARVARD

Economic Deception
as a Political Credo

[…] Keynesian measures in the United States proceeded at full speed. Keynes’ influence was tremendous. A swarm of those who had been associated with the Socialist Party and its various divisions (League for Industrial Democracy, Rand School for Social Science, etc.) and their sympathizers entered various government agencies by the thousands. Keynesism was a respectable cover for emergency measures that were really designed for socialist purposes, as was realized by Frankfurter, Lippmann and their associates who could count on the help of Fabian minded persons like the President’s wife and Labor Secretary Frances Perkins.

Det korrumperade Centralbankssystemet

Thomas J. DiLorenzo skriver på Mises i artikeln, ”The Corrupt Origins of Centralbanking”:

[…] Central banking has been a corrupt, mercantilist scheme (idag lämpligt ihopsydd med korporativismen) and an engine of corporate welfare from its very beginning in the late 18th century. The first central bank, the Bank of North America, was ”driven through the Continental Congress by [congressman and financier] Robert Morris in the Spring of 1781,” wrote Murray Rothbard in The Mystery of Banking (p. 191). The Philadelphia businessman Morris had been a defense contractor during the Revolutionary War who ”siphoned off millions from the public treasury into contracts to his own … firm and to those of his associates.” He was also ”leader of the powerful Nationalist forces” in the new country.

The main objective of the Nationalists, who were also known as Federalists, was essentially to establish an American version of the British mercantilist system, the very system that the Revolution had been fought against.

 

Merkantilismens återkomst

Library of Economics and Liberty kan vi läsa följande:

[…] Mercantilism is economic nationalism for the purpose of building a wealthy and powerful state (på bekostnad av ekonomisk frihet och individuell och medborgerlig frihet pga rättighetsöverträdelser från Statens håll). Adam Smith coined the term “mercantile system” to describe the system of political economy that sought to enrich the country by restraining imports and encouraging exports. This system dominated Western European economic thought and policies from the sixteenth to the late eighteenth centuries. The goal of these policies was, supposedly, to achieve a “favorable” balance of trade that would bring gold and silver into the country and also to maintain domestic employment.

[…] Most of the mercantilist policies were the outgrowth of the relationship between the governments of the nation-states and their mercantile classes. In exchange for paying levies and taxes to support the armies of the nation-states, the mercantile classes induced governments to enact policies that would protect their business interests against foreign competition.

Hos Lew Rockwell säger, Thomas J. DiLorenzo, följande i, ”What Hamilton has Wrought”. Hamilton har emellanåt kallats, The American Machiavelli:

[…] As George Will once wrote, Americans are fond of quoting Jefferson, but we live in Hamilton’s country. The great debate between Hamilton and Jefferson over the purpose of government, which animates American politics to this day, was very much about economic policy. Hamilton was a compulsive statist who wanted to bring the corrupt British mercantilist system — the very system the American Revolution was fought to escape from — to America. He fought fiercely for his program of corporate welfare, protectionist tariffs, public debt, pervasive taxation, and a central bank run by politicians and their appointees out of the nation’s capital.

[…] Jefferson and his followers opposed him every step of the way because they understood that Hamilton’s agenda was totally destructive of liberty. And unlike Hamilton, they took Adam Smith’s warnings against economic interventionism seriously. Hamilton complained to George Washington that ”we need a government of more energy” and expressed disgust over ”an excessive concern for liberty in public men” like Jefferson.

[…] Hamilton and his political compatriots, the Federalists, understood that a mercantilist empire is a very bad thing if you are on the paying end, as the colonists were. But if you are on the receiving end, that’s altogether different. It’s good to be the king, as Mel Brooks would say. […] Hamilton was the instigator of ”crony capitalism,” or government primarily for the benefit of the well-connected business class.

[…] Thus, Wall Street investment bankers became inveterate (inbitna, vanemässiga) lobbyists for any and all tax increases (on the rest of the population, anyway) to assure that their own principal and interest would be paid, and that they could promise their clients — the purchasers of government bonds — that the bonds were a good investment. They were corrupt from the very beginning.

På Azizonomics i, ”The Return of Mercantilism”, kan vi läsa följande dystra sammanfattning av vart det merkantilist-korporativistiska systemet tagit USA:

[…] First, states around the world, and especially America, have massively adopted corporatist domestic policies, even while spouting the rhetoric of free trade and economic liberalism publicly.

[…] Second, the key difference between a free market economy, and a corporatist command economy is the misallocation of capital by the central planning process. While mercantile economies can be hugely productive, the historic tendency in the long run has been toward the command economies.

[…] Third, these two facts taken together mean that the inherent long-term advantage of the free market system — and by implication, of the United States over the BRICs — has to some degree been eradicated […] This is the worst of both worlds for America. All of the disadvantages of mercantilism — the rent-seeking corporate-industrial complex, the misallocation of capital through central planning, the fragility of a centralised system — without the advantage of a strong domestic productive base.

Vågar bloggen påpeka att resten av världens merkantilist-korporativistiska länder förmodligen kommer att gå samma öde till mötes gällande välfärd, tillväxt och välstånd.

Historiska lögner och manipulation om samhälle, ekonomi och politik

[…] When one uses the logical framework of Austrian, free-market analysis to analyze the Way the World Works in the modern age, one inevitably comes to the conclusion that modern society is built around fundamental untruths. The first one is economic: It is the idea that central bankers can efficiently and effectively set the price of money. They cannot.

The second lie is that laws and regulations are necessary and that they can save society from ”anarchy.” In fact, anarchy is only the absence of government. That’s the real definition.

The third lie is that government is essential for purposes of defense and defending its citizens. But a quick survey of modern wars shows a disturbing tendency of governments – especially certain Western governments – to foment the very wars that citizens believe they’re being protected from.

Det är lätt att avfärda och håna dom som pekar på just den här typen av konspiration. Det beror på att sanningen om vad som hänt och händer i den här trötta gamla världen är så chockerande att de flesta helt enkelt inte kan eller vill förmå sig att tro på det. Det som skrämmer oss blir föremål för hån, spott och spe … från alla håll. Det är en försvarsmekanism, det inser man enkelt med lite vardagspsykologi.

Financial Illiteracy of Those Who Mock Conspiracy Theorist

[…] Every part of modern society, from its basic economic building blocks to its liturgical belief in dysfunctional ”laws and regulations” to its deep-seated reverence for the manipulated destruction of war, is questionable on a factual basis.

The reality of modern society is increasingly pathological – and the ones with the pathology are those who lead the rest of us along using paradigms that are evidently and obviously dishonest and dysfunctional.

Ur kommentarerna:

Posted by dave jr on 01/29/12 10:16 AM

Hey SPPS (Social Psychological and Personality Science), talk about contradictory thinking.

To theorize is to keep an open mind, to consider new evidence and explaination. It is to hold off on any particular belief in order to allow fact or data to be collected. It is a practical method for seeking truth when the offical narratives carry contradictions.

To believe is to close the mind, to reject further evidence and explaination. It is to lend faith to others. It is to surrender the mind to authority.

To believe without fact of sound evidence is blind faith. THIS is not just ”nutty”, but irresponsible and dangerous to society at large. It seems ”belief systems” have plagued mankind since the beginning of recorded history. It is also the foundation of institutions.

It is the State that wages war against other States and/or belief systems. It requires people to surrendered their mind, to support and fight for the institution. And it is the people, all people who are harmed.

Det behöver givetvis inte vara en konspiration, man kan kalla det vad man vill egentligen, för så fort en regering och centralmakt bildats någonstans så strävar den per automatik att växa i omfattning och vilja att kontrollera sin omgivning i allt större detaljrikedom.

Till slut har det gått så långt att Makten och dess representanter totalt förlorat perspektiv på vilka de en gång var satta att tjäna och vilkas intressen de var satta att försvara. Man kan helt enkelt säga att politik till sin natur går ut på att konspirera och försöka göra de stora penseldragen under den demokratiska radarn.

Ingo Bischoff, President of the San Francisco School of Economics:

[…] Are there designed efforts to maintain and grow big government and central banking … ? Without a doubt. The question is whether every such effort amounts to a conspiracy. To openely seek one’s self interest, and to enter alliances to be successful in that search is not a conspiracy, as long as it does not subvert the law.

Den enda allestädes närvarande ideologin

Fascism is the system of government that cartelizes the private sector, centrally plans the economy to subsidize producers, exalts the police State as the source of order, denies fundamental rights and liberties to individuals, and makes the executive State the unlimited master of society … This describes mainstream politics in America today. And not just in America. It’s true in Europe, too. It is so much part of the mainstream that it is hardly noticed any more.

– Lew Rockwell

Förvirring, lögner, ihopblandning och historielöshet

Och nu, ännu mer av sånt man egentligen inte borde bry sig om eftersom det ändå inte spelar nån roll i långa loppet.

Med hänvisning till rubriken så visar Johan Norberg att så är fallet i sin artikel, ”Defaming Milton Friedman”. Artikeln är ett svar på Naomi Kleins antikapitalistiska och mytskapande bok, Chockdoktrinen.

To make her case, Klein exaggerates the market reforms in question, often ignoring central events and rewriting chronologies. She confuses libertarianism with the quite different concepts of corporatism and neoconservatism. And she subjects Milton Friedman to one of the most malevolent distortions of a thinker’s ideas in recent history.

Den mest uppenbara lögnen är det boktiteln syftar på, Chockdoktrinen, säger Norberg.

“Only a crisis – actual or perceived – produces real change. When that crisis occurs, the actions that are taken depend on the ideas that are lying around. That, I believe, is our basic function: to develop alternatives to existing policies, to keep them alive and available until the politically impossible becomes politically inevitable.” This, says Klein, is “the shock doctrine.”

The quote is not, in fact, from one of Friedman’s most influential essays; it’s from a very brief introduction to a reprint of his book Capitalism and Freedom. And it is not a rationale for welcoming disasters; it’s about the uncontroversial fact that people change their minds when the old ways seem to fail. Friedman provides a telling example, which Klein neglects to quote: Young Americans joined him in opposing the military draft after the Vietnam War forced them to risk their lives on another continent.

Det är sånt här man har att kämpa emot. Det dominerande sociala temat i vänsterns beskrivning av verkligheten är att kapitalism är dåligt (det är inte kapitalism det är frågan om), rovgirigt och att det tömmer jorden på resurser, förstör både vår miljö och klimatet. Under kapitalismen manipulerar, lurar och bedrar eliten sig till sina förmögenheter, de trampar bokstavligen över lik, är det meningen att man skall förstå.

Samtidigt förordar de korporativistisk kompis- och statskapitalism med tydliga inslag av socialism (tullar, höga skatter på lön och konsumtion och kostsamma licenser, särlagstiftning, priviliegier, avgifter för att få bedriva näringverksamhet, kostnader som bara de rika har råd med) har sina fördelar.

Det är alltså lite som modernare varianter av sovjets, nazisternas och mussolinis koporativa, fascistiska centralorkestrerade ekonomier, helt enkelt. Inte så mycket att orda om, eller?

En halvtotalitär, elitstyrd  teknokratekonomism med den moderna skillnaden att den idag har en ur politisk marknadsföringssynpunkt (påstådd demokrati) mer opinionsmässigt fördelaktigare reklambanner som kan med att ljuga folk rätt upp i ögonen med det mångtydiga budskapet: ”Röstar ni på oss, så skall vi ta pengar från de oförtjänt rika och ge till de som är fattiga på grund av att det finns rika som roffat åt sig av det som tillhör alla”.

Det sorgliga är folk går på det här budskapet för att slippa bry sig. Det tråkiga är att ingen tänker djupare på vad det är vänstern och de konservativa säger och vad det har för djupare innebörd och att de inte har förmåga att se dess långsiktiga konsekvenser för samhällets grundpelare: folks egna pengar, samhällsekonomin, jobben och välståndsökningen.

Men det är som det har sagts av så många andra att när dessa fyra grundpelare börjar verka till medborgarnas fördel (ökat ekonomiskt välstånd), det är då politiken mister sin uppgift, det är då folk slutar bry sig om vad politiker säger.

Det är samtidigt just därför vi medborgare för alltid kommer att få leva under oket av politiskt orkestrerade kriser av diverse slag. Det gynnar politiken att folk får känna på lite lågkonjunktur då och då och får möjlighet att motionera sitt krismedvetande med jämna mellanrum, så varför ändra på nåt?

Vi är dömda att leva under dessa inkompetenta välgörares ok, för tid och evighet. Deras livsluft är att hantera sina egna skapade kriser för att verka opinionsmässigt handlingskraftiga inför sina väljares ögon … detta fungerar givetvis bara så länge de får skimma lejonparten de pengar som utgörs av våra löner och vår konsumtion.

När Socialism och dess utestängande regleringar är för de rikas intressen och kapitalism med fria marknader är för de fattiga och deras drömmar, så är det inte svårt att förstå varför vi har mer i världen av det första och betydligt mindre i världen av det senare.

Eller som Friedman sa i Reason Magazine, 1978:

Business corporations in general are not defenders of free enterprise. On the contrary, they are one of the chief sources of danger … Every businessman is in favor of freedom for everybody else, but when it comes to himself that’s a different question. We have to have that tariff to protect us against competition from abroad. We have to have that special provision in the tax code. We have to have that subsidy.

God Jul!

Amazonas regnskog, äganderätt och sund marknadsekonomi

Bloggen gjorde lite efterforskning på nätet om vad det finns för lösningar på hur Brasilien ska (måste) lösa den meningslösa skogsavverkningen i Amazonas och hittar snabbt ett förslag på en lösning som fungerade för fiskeindustrin.

Bloggaren Ken läste en BBC-nyhet, ”Ownership key to save fisheries”, om hur fiskare hade fått äganderätten till sina fiskevatten i strävan att komma till rätta med utfiskningen av den statliga allmänningen som kallas havet.

Under open access, you have a free-for-all race to fish, which ultimately leads to collapse, said research leader Christopher Costello from the University of California at Santa Barbara (UCSB). […] But when you allocate shares of the catch, then there is an incentive to protect it. […] In places without catch shares, fishermen will often lobby managers to increase the quotas,” […] ”But in fisheries with catch shares I have come across situations where they lobby managers to decrease the catch, because they know that if they back off this season, the stock will grow to a level where they can increase the harvest next time around.

Sånt här borde ju vara självklarheter om fler människor förstod sig på ekonomi och dess välståndsskapande effekter för hela samhället. Nyheten borde väcka fler som är engagerade i att få slut på den fattigdomsrelaterade och vettlösa skogsskövlinghen i hela Amazonasbäckenet. Sälj marken till fattiga bönder till överkomliga priser och betala dem enligt bloggaren Ken´s förslag för att vårda skogen och inte avverka så besinnigslöst bara för att få fram mindre lönsam och ekonomiskt ineffektiv betesmark för kor.

Idén är lysande men Marknaden och principen om Privat Äganderätt har ropat i hjälplös vånda ända sedan det första regnskogsträdet fälldes i Amazonas för att ge plats åt fattiga brasilianares betande kor.

Tyvärr gillar inte Staten lösningen med fri marknad och privat äganderätt i allt för stor utsträckning när det kommer till privat landegendom.

Frågan är även starkt polariserad mellan politiska grupperingar som å ena sidan förespråkar frihet i alla dess aspekter och som ser ekonomisk frihet och äganderätt och marknaden som en grundförutsättning för ökat välstånd och strävan mot t.ex. bättre naturvård som i fallet med Amazonas.

På andra sidan står de NGO:er (trädkramare och trädplanterare [välvilliga men naiva]) och olika partigrupper (i Sverige étatister som mp, s, v och borgaralliansen) som uppbackade av Statens fiskala inkontinens skriker sig hesa och bedriver lobbyverksamhet med sina socialistiska enhetshetslösningar (förbud, skatter och bidragsgödsling) och sin veta-bäst-moral som metod och rättfärdigande av allt de inte gillar i samhället eller i sina liv.

Deras lösningar är dåliga eftersom dessa lösningar kräver två dåliga förutsättningar. I sportsammanhang skulle de diskas på grund av doping. Deras lösningar måste nämligen alltid backas upp med andras pengar, nämligen medborgarnas skattepengar (ineffektivt slöseri), och i bakgrunden måste det finnas en skenbart enhetlig folkmoral som arbetas fram i partikanslierna och som sen välsignas av maktetablissemanget som ett gångbart verktyg att förse dem med ännu bättre legitima skäl och ökade inkomster (risk för korruption) för sina politiska åtaganden och försiktighetsåtgärder. Allt för att göda den politiska kroppen för framtiden.

När frågan sen skall marknadsföras skall det ge sken av att så här tycker alla eller åtminstone de flesta och då är det demokratiskt och då är det därmed även rätt och riktigt … även om det praktiska resultatet i verkligheten blir helt fel, uppåt väggarna och bort-i-tok knasigt. Försök att kritiskt granska deras budskap och lösningar och peka på de ekonomiskt ohållbara konsekvenserna och du får en ordentlig smäll på fingrarna om du är en någorlunda offentlig samhällsdebattör. De verkar inte begripa att ekonomiskt hållbarhet kommer före deras gröngardistiska hållbarhetssprinciper. Utan hållbar ekonomi är deras paroller inte värda ett skit. Det börjar fler och fler röstberättigade inse.

Men tyvärr, käre medborgare, det är så här den politiska välviljans rätta ansikte ser ut. Deras fina paroller klarar sig inte ute på den kritiskt granskande marknaden (konsumentdemokrati) på egen hand, prissättningen på deras fina politiska paroller ligger skyhögt över köpkraften hos oss som skall både köpa dem och betala för dem, nämligen medborgarna, företagen och på lång sikt samhället i stort. Och för att dessa politiska sagoboksförfattare skall ha ens den minsta chans att prångla ut sina alster måste de få Statens alla upptänkliga subventioner och bidrag.

Deras halvdana och ofärdiga tankar om hållbarhet t.ex. leder därför enbart till att de förbjuder saker eller ger ut statliga licenser som kostar en mindre förmögenhet och därför bara lockar till sig storindustrin (staten blir vän med storkapitalet/korporativism) som givetvis skövlar skog (förser marknaden med efterfrågat virke) med vinst, osv. Här blir givetvis syndabocken företagen, absolut inte staten och dess bristande och samhällsförstörande marknadsekonomiska moral vilket blir till förfång för alla medborgare.

Moralen går i grunden ut på att, ”Jag är Staten och Makten, gör som jag säger, inte som jag gör, Det staten/Makten gör är rätt”. Staten har mer rätt än företagen eftersom Staten är demokratisk, det är inte företag. Dekret och dogmer och retorik om moral istället för att föregå med praktiska goda ekonomiska exempel.

Varför ser världen ut som den gör? Go figure! Ken´s blog säger avslutningsvis, helt korrekt:

[…]  The big environmental issues won’t be solved by telling other people what to do, banning deforestation or giving money to people to plant trees. We don’t need to wait for scientific advances to fix the environment. We just need some open-minded thinking and some basic economics.

Så frågan som stilla letar sig in i den öppensinniges hjärna är: När skall miljövänsterns gröna gardister och deras stora hjälte, den skattemissbrukande staten, sluta gå över ån efter vatten i sina försök att rädda världen (och helst, en mindre del av dess befolkning) och nån gång göra en insats som bygger upp, stärker och skapar nånting som dessutom är EKONOMISKT HÅLLBART?

Det räcker nämligen inte med att tycka att tycka att nånting är mer hållbart än nåt annat bara för att det är gammal teknik t.ex. och dessutom koppla bort sin lösning från alla ekonomiska kopplingar och förgreningar som det mesta, om inte allt, i vårt samhälle har. Tar de hänsyn även till sådana aspekter i sina lösningar kanske dessa miljöhippies kommer i närheten av börja få vettigt folks politiska förtroende.

Korporativismens nya undersåtar

Henrik Alexanderssons längre analyserande och utblickande blogposter är oftast riktigt läsvärda. Hans senaste, ”Kriget mot de egna medborgarna”, är briljant vid en jämförelse.

Ibland ställer jag den provokativa frågan om man bör reagera när de börjar inskränka friheten – eller om man skall vänta tills det är för sent. Jag börjar frukta att den frågan håller på att bli överspelad. Att det redan är för sent. Att det börjar bli dags att fundera på om det finns någon plan B.

Den stora frågan i alla tider har varit vad som är frihet. Det framstår som allt tydligare att det är helt och hållet en definitionsfråga beroende på vilka perspektiv man har på livet och samhällets styresformer som helhet och människan i synnerhet.

Den rådande definitionen är det Maktetablissemanget som ställer upp, godtyckligt, och förändrar allt eftersom de märker att de håller på att förlora sitt strypgrepp om makt- och ekonomiskt oberoende, välutbildade medborgare som skiter i vad lagen och makten stipulerar åt dem på allt fler områden.

Den som vågar eller orkar lyfta blicken ser ännu fler och större konflikter mellan folket och makten torna upp sig vid horisonten. Man behöver inte vara något samhällsanalytikst geni för att inse att den ohörsamma maktens frenetiska maktkonsolidering bort från folket som sker idag måste leda till konfrontation till slut, när vi har fått nog.

Staten är till för folket, inte tvärtom. Nu roffar Staten och dess allierade åt sig makt på bekostnad av medborgarnas frihet från dess klåfingrighet.

Obamanomics & Euronomics – korporativism, helt enkelt

Det heter så fint att världens hittills mest humanistiske, rättvisa och människoälskande amerikanska president sätter folkens och medborgarnas väl och ve före ”Big Business” och de stora företagskonglomeratens lobbyister och fackföreningsbossarnas intressen.

Författaren till boken Obamanomics, Timothy P. Carney, säger att ”ingenting kan vara längre från sanningen”.

“The notion that ‘big business’ is on the side of the free market is one of progressivism’s most valuable myths. It allows them to demonize corporations by day and get in bed with them by night. Obamanomics is conservative muckraking at its best. It reveals how President Obama is exploiting the big business mythology to undermine the free market and stick it to entrepreneurs, taxpayers, and consumers. It’s an indispensable field guide to the Obama years.”
— Jonha Goldberg, LA Times columnist and best-selling author

“It’s understandable for critics to condemn President Obama for his ‘socialism.’ But as Tim Carney shows, the real situation is at once more subtle and more sinister. Obamanomics favors big business while disproportionately punishing everyone else. So-called progressives are too clueless to notice, as usual, which is why we have Tim Carney and this book.”
— Thomas E. Woods, Jr., best-selling author of Meltdown and The Politically Incorrect Guide™ to American History

Det krävs alltid två för en makttango men att dansa ekonomisk Riverdance med hela folket är tydligen uteslutet för alla västliga välfärdsstaters ledare. Jag har sagt det förr (andra har sjungit om det): Vi kan inte nog snabbt se till att via regleringar separera staten från kapitalets parasiter och låta dem konkurrera på den öppna och fria marknaden på sina egna villkor, globalt, till alla folks fördel framför deras intrigerande makteliter.

För dessa makteliter har med råge visat att de inte är kompetenta att förvalta principerna för sitt ledarskap (euronomics), än mindre de ekonomiska intäkter de fått av folket i alla västvärldens länder. I alla fall den del av folket som inte ser Staten (skattebetalarna) som en manifestering i verkligheten av den mytologiska galten Särimner.

En resencent av boken, Fritz R. Ward, säger:

During his campaign for president, Obama carefully crafted a message of change. A repeated theme of the campaign was that big business had too much power in the Bush administration and his own administration would strictly regulate lobbyists and their corporate sponsors. Throughout the election, the Obama campaign successfully portrayed John McCain as a representative of ”Big Business” while suggesting that Obama was funded by donations from average Americans. This myth is still believed by many Americans today (och världen över, min anm.). Throughout the book, however, Carney shows how fundamentally wrong this conception is. Obama received far more money from big pharmaceutical companies, like Pfizer, from big oil, like Exxon Mobil, from GE and Goldman Sachs, than McCain. Indeed, he received more than any other candidate for President in history.

[…] large corporations routinely benefit from government regulation. Carney details several ways this can happen. Government contracts and direct subsidies are of course enormously profitable, but other effects of regulation are less obvious. One of the least obvious ways is that regulatory costs protect large corporations from competition. Consider for example the Waxman-Markey climate change bill. This bill proposes to limit greenhouse gas emissions by giving away carbon credits to industry and then letting markets decide how to price and trade those credits. Conveniently enough, the bill will simply give away credits worth 51 billion dollars to established corporations like GE, Exxon, and Chevron. But new businesses, hoping to compete with these giants, will have to purchase the credits.

Du ska jobba så att jag får ekonomisk rättvisa

The Ususal Suspects demonstrerar i New York på Wall Street. De vill förstöra kapitalismen och ersätta den med ett rättvisare ekonomiskt system. Tänka sig!

Det kanske är dags att lägga ner utbildningsdepartementet i Sverige innan eländet kommer hit och vi också börjar pumpa ut sån här kunskapssörja i samhället från våra skolor? Jaså, det är redan för sent?

Vi har aldrig haft så lite oreglerad kapitalism och dito marknadstänk i världen som som nu i vår tid, ändå skall vi behöva höra sånt här från folk som inte ens har ett jobb. Till dessa indignerade aktivisters försvar kan man säga att de utifrån en rad grumliga anledningar, som de nog inte är riktigt på det klara med själva, står och skäller vid fel träd.

Man kan inte ha förtroende för de intellektuella tankegångarna i såna här protester när de skäller på sin socialistregering (ja, just det, Obamaadministrationen) och anser att kapitalism är orsak till den allomfattande moderna välvärdsstatens ständiga ekonomiska dikeskörningar som hela tiden räddas med samma idiotiska stimulanspaket till konkurrensutsatta företag och hela den övriga samhälleliga bidragsfloran.

Aktivisterna borde lära sig fokusera på vad det är dom är arga på först. Sen rentvätta sin lista med argument och presentera den på ett mer tilltalande sätt.

Kvantitet är inte alltid bättre än kvalitet. Såna här protester är inget annat än Ravepartyn utan discjockey, ingen tar dom på allvar som är över 25 bast:

Saxat från wikipedia:

Tendenser till modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige[1] och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).

I Sverige kommer detta också till uttryck genom myndigheters och organisationers inflytande i den centrala politiska beslutsprocessen, via det statliga remissinstitutet, reglerad i regeringsformen.

Och på avdelningen Kuriosajournalistik kan jag här länka till ett klipp där Al-Jazeera rapporterar (objektivt och neutralt) om dessa anti-kapitalistprotester:

Media, forskare och myten om ”Peak Oil”

Myten om Peak Oil drivs av generell okunskap om oljeindustrins verksamheter och den forskningsterminologi som finns tillgänglig på området.

Detta är dock ingenting som bekymrar media som villigt och overifierat sprider vidare Peak Oil-rörelsens advokaters myter om att oljan skall ta slut och att vi måste ”ställa om”.

Ja, inte alla. I en NYT op-ed, ”Peak Oil Is a Waste of Energy” förklarar Michael Lynch hur det blivit så att folk på fullt allvar går omkring och tror att oljan skall ta slut inom deras livstid.

A careful examination of the facts shows that most arguments about peak oil are based on anecdotal information, vague references and ignorance of how the oil industry goes about finding fields and extracting petroleum. And this has been demonstrated over and over again: the founder of the Association for the Study of Peak Oil first claimed in 1989 that the peak had already been reached, and Mr. Schlesinger argued a decade earlier that production was unlikely to ever go much higher.

Lynch beskriver vidare hur en annan rapportör och underhållare av Peak Oil-myten, författaren Paul Roberts, förfasades över att den vätska som till stor del kommer upp ur borrhålen i Saudi-Arabiens största oljereservoar i Ghawar-fältet är saltvatten. Han brydde sig inte om att ta reda på eller nämna att orsaken till detta är att man pumpar in saltvatten i borrhålen för att hålla trycket uppe och därmed göra det lättare att få upp oljan.

En annan kritiker och konsult Matthew Simmons är bekymrad över att ojeprospekterarna använder sig av s.k. ”Fuzzy Logic” (ung. ‘grumlig logik’) för att hitta olja. ”Fuzzy Logic” är ett programmeringsmetod som har varit känd i många år och används där många sökta faktorer är svårfångade och varierande – allt från fysik till internationella relationer – och har visat sig framgångsrik för sitt syfte.

Lynch nämner att det ovan nämda bara är de allra senaste argumenten som fabricerats fram och håller fram de tre vanligaste huvudargumenten hos Peak Oil-rörelsen:

[…] for the most part the peak-oil crowd rests its case on three major claims: that the world is discovering only one barrel for every three or four produced; that political instability in oil-producing countries puts us at an unprecedented risk of having the spigots turned off; and that we have already used half of the two trillion barrels of oil that the earth contained.

Och Lynch fortsätter att metodiskt beskära och såga av de vilt växande mytskapande grenarna i Peak Oil-skogen.

I slutklämmen på sin artikel gör Michael Lynch en prognos för framtiden som är ljusare än någon svensk politker någonsin kunnat förutspå, än mindre ana eller ens vågat sig på att tänka i sin numera nästan allomfattande inställsamma, politiskt korrekta, ”ställa om”-kreativitet:

[…] Oil remains abundant, and the price will likely come down closer to the historical level of $30 a barrel as new supplies come forward in the deep waters off West Africa and Latin America, in East Africa, and perhaps in the Bakken oil shale fields of Montana and North Dakota. But that may not keep the Chicken Littles from convincing policymakers in Washington and elsewhere that oil, being finite, must increase in price. (That’s the logic that led the Carter administration to create the Synthetic Fuels Corporation, a $3 billion boondoggle that never produced a gallon of useable fuel.)

GM – en spegelbild av USA:s färdriktning

George Reisman ger sin syn på GM, slöseriet med miljarder dollar och den generella färdriktningen på välståndsutvecklingen i landet som president Obama är satt att regera, i inlägget ”GENERAL MOTORS, RIP”:

…”What has happened to General Motors is symbolic of what is happening to the United States. The United States is being destroyed economically and culturally by irrational theories and policies. The standard of living of its people is falling. Government officials are preparing to accelerate the fall by means of the imposition of insane policies designed to curtail energy consumption and roll back the production of wealth. The American people have elected a President who has expressed regret that the Supreme Court “never entered into the issues of redistribution of wealth” because it “didn’t break free from the essential constraints that were placed by the Founding Fathers in the Constitution.” […]

På grund av Googles uppenbara inkompetens, oansvarighet och feghet så kommer Reisman att flytta sin blogg till WordPress.

[…] Whatever the explanation, Google in this case has shown itself to be incompetent, grossly irresponsible, and cowardly. It apparently does not care about the consequences of its actions or show any readiness to correct them or willingness even to hear about them. Nothing less than a public campaign is required to get its attention. This is not a good performance for a company whose motto is supposedly, “Don’t Be Evil.” What Google has done in this case is evil.

Ekonomen George Reisman tystas av Google

Yttrandefrihetens fiender har svårt att verka i sina mörka hålor i dessa den folkliga masskommunikationens (internet) tidevarv. De blir snabbt uthängda och avslöjade av de som förtrycks (i det moderna västerländska samhällets rättsstater) för sina (obekväma, kritiska) åsikters skull.

Vissa prussiluskor tycker inte om den här formen av spontana, folkliga sociala nätverk som är så oerhört diversifierat och mångsidigt att de blir alldeles yra i huvudet när de företar sig sina futila försök att censurera, styra och kontrollera nätet.

Ett tydligt exempel på detta är Googles försök att tysta den ytterst vederhäftige och ypperligt gode Österrike-ekonomen George Reisman för hans samhällskritik, i synnerhet avseende de ekonomiska aspekterna. På Capitalism.net bekräftar Reisman att det inte gick att uppdatera det inlägg han tänkte göra den fjärde maj.

Google har tvingats använda sig av något så fint som spam-robotar och nu påstår alltså google i sitt svar till Reisman att hans blogg identifierats som en spam-blogg. Det är inte mycket till spam -robotar om det har tagit dem tre och ett halvt år att definiera den som en sådan. Det är rent ut sagt skamligt av Google. Reisman noterar:

NOTE TO READERS: I was unable to post this entry on my regular blog, because has labeled my blog as ”spam.” It’s declared, ”Your blog is marked as spam. Blogger’s spam-prevention robots have detected that your blog has characteristics of a spam blog. (What’s a spam blog?) Since you’re an actual person reading this, your blog is probably not a spam blog. Automated spam detection is inherently fuzzy, and we sincerely apologize for this false positive. We received your unlock request on May 2, 2009. On behalf of the robots, we apologize for locking your non-spam blog. Please be patient while we take a look at your blog and verify that it is not spam.”

Apparently they have decided that it is spam.

Reismans kritik är alltid skarp, vass och oerhört ”spot on”, alltid träffsäker och alltid på tvärs med det amerikanska, alltmer social(demokratiska)istlika, etablissemangets ageranden. Detta är ju givetvis en irriterande vagel i ögat på de påstått klarsynta styrande i alla etablissemangets maktskikt.

Dessa maktskikt försöker ju ständigt föra ut sitt budskap via sina mediala bundsförvanter i gammelmedia om att de minsann har koll på läget och vet vilka åtgärder som är de bästa för ALLA, … (inte minst för dom själva).

Till lågskattezonernas försvar

Richard W. Rahn på Cato Institute reagerar på att Obama vill höja skatterna för företag och göra det dyrare att investera i USA. Det kommer att driva företagen ut ur USA. Han menar att det är precis fel väg att gå för att skapa fler arbetstillfällen och göra USA konkurrenskraftigt på den alltmer globaliserade världsmarknaden.

Hmmm, från vilket politiskt håll känns den typen av skattepolitik igen?

In Defense of Tax Havens

Indeed, to the extent tax competition between jurisdictions holds down the increase in the growth of governments, citizens of all countries experience more job opportunities and higher standards of living. And to the extent that businesses and individuals are discouraged by taxes or regulations from investing outside their own jurisdictions, they may simply choose to work and save less, period

Välkommen till den Korporativistiska Staten 2.0

Antipiratbyrån terroriserar och brottsprovocerar företag, institutioner och barnfamiljer. De kan inte anklagas för brottsprovokation eftersom de inte är en svensk myndighet.

De står utanför lagen och kan därför agera lite som de själva vill utan bli dömda för någonting.

Hmmm, var känner jag igen det där med att stå utanför lagen?

Nyheter24 berättar mer i artikeln ”Antipiratbyrån utpressar tonåringar”.