J K Rowlings senaste belletrism

James Delingpole ger sig på en recension av J K Rowlings första trevanden i belletrismens emotionellt känslodånande snårskog.

Efter en extensiv läsning av Delingpoles omdöme av hennes senaste bok är det speciellt ett färgstarkt omdöme som fastnar:

[…] self-flagellatory porn for the bien-pensant bourgeoisie

Jag gissar att det närmast kan översättas till, ”självspäkarporr för den välmenande och/eller rättänkande borgarklassen”.

Delingpole har min fulla respekt vad avser samhälleliga och politiska analyser i övrigt så detta omdöme om Rowlings bok lär ju inte få mig att återuppta mitt, sedan minst 25 år uppskattningsvis, nedlagda läsande av belletristlitteratur.

Eller som en i kommentarerna säger hos Delingpole: ”Precis vad vi behöver nu, ännu en Wigan Pier och Grapes of Wrath (Vredens Druvor). Peka på det positiva, eller hur?

In 1937, Wigan was featured in the title of George Orwell‘s The Road to Wigan Pier, which dealt, in large part, with the living conditions of England’s working poor. In response to a critic, Orwell insisted ”He [Orwell] liked Wigan very much — the people, not the scenery. Indeed, he has only one fault to find with it, and that is in respect of the celebrated Wigan Pier, which he had set his heart on seeing. Alas! Wigan Pier had been demolished, and even the spot where it used to stand is no longer certain.”

Känslor är makt, inte kunskap

Ett kort meddelande från avdelningen Absurditeter-och-missuppfattningar-bortom-Orwells-1984-eftersom-den-inte-var-en-instruktionsbok.

Skolstyrelsen (Dep. of Education) i New York bannlyser 50 ord i standardiserade tester för att inte någon elev skall ta anstöt av dessa farliga, känsloframkallande ord.

Ordet ”terrorism” (barn med anhöriga som dog i 11/9), ”födelsedag” (Jehovas vittnen firar inte födelsedagar), ”dinosaurie” (Kreationister tror jorden bara är 6000 år), ”dans” (associerar för mycket till sex, förutom balett, då), ”Skilsmässa” (ja, gissa själv), är några av de ord som anses olämpliga att finnas med i ett standardiserat kunskapstest.

Detta måste vara en ”anka” eftersom det är valår i USA. Det finns inga rimliga möjligheter att detta kan hända i vänster(liberala), progressiva New York.

Vad är vitsen med förutsättningslös utbildning annars? Vad är meningen med objektiv (och opolitiserad) vetenskap? Vad är meningen med universell kunskap om livet och det vi tillåts veta enbart skall handla om indoktrinering, uteslutning och skyddandet av det egna sekteristiska tänkandet?

Här ser vi alltså ytterligare en effekt av den politiska inkompetensens välmenande försiktighetsåtgärder som leder rakt ner i kunskapsmörkret, Upplysningens motsats.

Det är inte svårt att veta vilket gammalt etablissemang som önskar oss alla dit

Jag-har-inget-att-dölja-argumentets snäva synsätt

Vi måste lära oss att ta hänsyn till integritetens pluralistiska karaktär, dess många olika aspekter, annars kommer vi bara fortsätta prata förbi varandra och ”jag-har-inget-att-dölja-argumentet” kommer fortsätta framstå som det enda förhållningssättet för alla dom som inte orkar bry sig i frågan.

Så här skriver Daniel Solove i sammanfattningen på kompendiet, ”I´ve Got Nothing To Hide and Other Misunderstandings of Privacy”:

[…] As I have sought to demonstrate in this essay, understanding privacy as a pluralistic conception reveals that we are often talking past each other when discussing privacy issues. By focusing more specifically on the related problems under the rubric of “privacy,” we can better address each problem rather than ignore or conflate them. The nothing to hide argument speaks to some problems, but not to others. It represents a singular and narrow way of conceiving of privacy, and it wins by excluding consideration of the other problems often raised in government surveillance and data mining programs. When engaged with directly, the nothing to hide argument can ensnare, for it forces the debate to focus on its narrow understanding of privacy. But when confronted with the plurality of privacy problems implicated by government data collection and use beyond surveillance and disclosure, the nothing to hide argument, in the end, has nothing to say.