Stuffed politicians, Peak CAGW and Climate Hysteria

The Further a Society Drifts From the Truth, the More It Will Hate Those Who Speaks It

– George Orwell

Alex Singleton på Adam Smith Institute i artikeln, ”Parliament goes hostile on Climate Change” refererar till David TC Davies som i tisdags sa följande om den Brittiska The Climate Change Act:

[…] Parliament’s cushy consensus over climate change is dead. In 2008, when the Climate Change Bill had its third reading in the Commons, only five MPs voted against. But with doomsday predictions failing to materialize, and the planet failing to warm, MPs are starting to get more skeptical.

Peter Lilley sa följande:

[…] The Act is not just the most expensive, impractically ambitious and uncertainly based piece of legislation that I have ever known; it is unique in being legally binding and unilateral. No other country has followed us down that route. Since we went down that route, Canada and Japan have resiled from Kyoto, and Australia has just abandoned its carbon tax. It is time we looked critically at the Act, repealed or revised it, and do not allow ourselves to be slavishly, legally bound to continue doing something that no longer accords with the evidence or goes along with what the rest of the world is doing.

En ledamot i Brittiska Parlamentet, Alan Whitehead, var som förstummad och höll däremot inte med sina parlamentskollegor:

[…] “I really do not know where to start…” “That’s cos you’ve been stuffed!” interjected Tory Philip Davies, to widespread amusement.

Fritt fall för klimatmaffian, alltså. Nu är det ett faktum. I Australien får regeringen gå på grund av allt obekräftat klimatnonsens.

I Tyskland höjs tonläget med ökad frekvens. I England lämnar råttorna det sjunkande skeppet. I EU ställer sig kritikerna på stadiga fötter och avfärdar klimathotet och först ut är naturligtvis Nigel Farage som direkt konfronterar Barosso:

Det framstår allt mer klart och tydligt att allt sedan Berlinmurens fall så har de socialistiska och kommunistiska hordernas åsiktskompost lyckats rätt väl att samordna sig och tränga in i medvetandet hos allt för många drönare och dessutom lyckats rätt bra i sina strävanden att underminera det västerländska välståndsmaskineriet, dess ekonomi, dess indutri, dess uppfinnigsrikedom, dess kreativitet, dess individualitet till allas förfång och underkastelse inför miljökollektivism och klimataltruism.

Detta har de lyckats med genom att byta den nerskitade röda aftondressen till en grön mitt under pågående festligheter i början på 1990-talet och sen byta ut vokabulären om klasskampen mot klimat- och miljökampen. Slutmålet är dock det samma, tro inget annat.

De har lyckats lura med sig en stor del av den nyreligiösa, manipulerbara, icke-kritiskt tänkande delen av befolkningen som söker livsstilar och massrörelser som myror söker sin stack och de har även lyckats manipulera, via sina lobbygrupper och NGO:er, den demokratiska parlamentarismens representanter att ge sig ut på en sällan skådad, socialistisk och statsfinasierad ekonomisk äventyrsvandring som saknar motstycke i känd politisk historia och till och med inom fiktionens värld.

Dylik skit kan nämligen ingen normalbegåvad skarvare till författare skruva ihop, så fullständigt galen och uppåt väggarna är denna centralmaktsreligiösa klimathysteri och ekonomiskt samhällsomvandlande bidragscocktail som finansierar allt med förstavelsen ”miljö-” och som en fritt fungerande marknad aldrig skulle ta i med tång ens.

När det gäller det frikostiga gödslandet med skattepengar rakt ner i alla de ”klimat- och miljöalternativa” svarta hålen verkar miljöetablissemangets principer om Försiktighetsåtgärder som bortblåsta.

Tillgången på skattepengar är nog det enda de verkar tro är en outsinlig global resurs för den uppfattningen verkar de ha tagit till sig med hull och hår … ”det är ju häftigt att betala skatt”, gu´bevars.

De förstår tyvärr sämre varför samhällets grottväggar börjar rasa samman eftersom de inte är lika häftigt för vänster- och miljöpaddlare att ta till sig kunskapen om hur resurser skapas … av fria individer, på fria marknader utan några frihandelsavtal eller dito zoner, i länder befriade från allomfattande staters skatteglaciärer.

– h/t Klimatupplysningen i inlägget, ”Vår blogg har passerat 10 miljoner hits” och signaturen Slabadang

“A lie can travel all the way around the world while the truth is putting on its shoes.”

– Modernare uppdatering av bloggen av Samuel Clemens gamla aforism

Sommarsvensken skall bearbetas med Klimatlögner, manipulation och propaganda

Klimatmanipulationen och den mentala bearbetningen av dig som medborgare avslöjas på The Climate Scam av Lars Jonsson i inlägget, ”Klimatångestens profeter i DN”:

[…] Blott deras bakgrund borde få en kritisk läsare att höja ett varnande finger, en millöpartist, en försäkringsman och en professor vid Centrum för klimatpolitisk forskning (!) i Linköping. Det är inte första gången som jag reagera för denna samvetslösa och numera institutionaliserade spridningen av så kallad klimatångest. Den tycks livnära många i dagens samhälle. För att behålla sitt mandat ligger det i miljöpartistens Per Bolunds intresse att skrämma befolkningen med de ”klimatrelaterade väderfenomenen”, koncernchefen för IF Torbjörn Magnusson, lever ju av att varna för allsköns risker som föranleder dig att se över ”ditt försäkringsskydd” och Björn-Ola Linnér måsta hålla klimatbrasan vid liv eftersom han innehar en professur i hur den skall släckas. Rubriken på artikeln är ”Samhällets beredskap dåligt för att möta extremt väder”.

[…] När jag ser igenom denna statistik tycks mig situationen inte ha förändrats så drastiskt under 1900-talet, även om det finns en pik kring millenniumskiftet. Vådliga skyfall återkommer med viss regelbundenhet, och visst skall vi vara förberedda. Men måste värmlänningarna avregistrera bilen, avstå att grilla fläskkarré och ta cykelsläpet till närmsta Elonbutik för att byta till ett energisnålare kylskåp utifrån SMHI´s rapporter? Jag har svårt att se logiken. kanske är det inte detta som artikelförfattarna hävdar, de kanske nöjer sig med att semestersvensken har tillräckligklimatångest för att via skattsedeln (fortfarande vilja, bloggens anm.) bekosta alla dessa profeter som varnar för syndafloden.

Fundera ett slag i hammocken nu i sommar hur underbart livet skulle kunna vara om alla politiker och deras politiskt anslutna konsensusforskare, domedgasprofeter och handlingskraftiga åtgärdsgenier inte hade tillgång till våra skattepengar på det sätt de har idag. Tänk på hur mycket annat nyttigt våra gemensamma pengar skulle kunna användas till (tänk på vad du själv skulle kunna använda dem till, rent av), istället för att de som nu missbrukas bort på meningslösheter av det här slaget bara för att makten och dess etablissemang skall kunna rättfärdiga sin närvaro och klåfingrighet i våra liv … genom lögner, manipulation och propaganda.

Men de menar väl bara väl, eller hur? Då skall vi komma ihåg att det är lång ansamlad, mänsklig erfarenhet som kommit fram till insikten att Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Frågan är hur snabbt vi kommer dit nu när föresatserna dessutom är skattefinansierade.

Ur kommentarerna:

Signaturen Björn, säger följande:

”När man har läst denna utmärkta sammanställning (av Lars Jonsson, bloggens anm.), inser man att de tre som oroar sig måste lida av antingen fobier, eller så kanske man gör en personlig vinst på att föra ut dessinformation. Frågan är om det inte är åtalbart att individer i samhällstjänst, larmar obefogat. Att larma innan man förstår vad som är vad, orsak och verkan, är det snarare omstörtande verksamhet, som i detta fallet, de tre dessinformatörerna håller sig med. Klimatförändringar har alltid funnits och kommer alltid att finnas så länge vår planet finns till. Men att nu reducera dess orsak till enbart emission av antropogen koldioxid, är ingenting annat än understödd propaganda, som förs av sådana som de tre skribenterna. Denna ansvarslöshet hos offentliga personer måste stoppas, för de bedriver dessutom propaganda med offentliga medel.”

Fria marknadskrafter tillåts inte att verka

I det bleka, flimrande skenet från Earth Hour (!) har Anthony Wile på The Daily Bell en del reflektioner han vill delge oss i artikeln, ”I´m keeping the lights on for Earth Hour”:

Are you going to turn off your lights? I’m not. I think the world has plenty of energy, and if it doesn’t that’s only because free-market forces haven’t been allowed to operate.

Han tycker vi istället borde fira Human Achievement Hour som Competitve Enterprise Institute kommit på. Det är en lämpligare sak att stå upp för i dessa tider av allsköns politiska dysterkvistar som inte har förmågan att inse att den tid vi lever i nu är den bästa av mäniskans alla tider på jorden och att det borde uppmärksammas ännu mer än vad det görs.

Detta är den bästa av tider just på grund av all den energikrävande teknik vi lärt oss använda, på grund av teknikutveckling, teknikskiften (och därmed skiften av de resurser vi nyttjar, de tar därför aldrig slut under någon given teknikera), på grund av forskning, på grund av uppfinningsrikedom, på grund av mänsklig strävan och företagsamhet, trots det allestädes närvarande regleringsklimatet orsakat av den parasiterande centralmakten.

Låt inte de rödgröna socialisterna och de borgerliga, konservativa verklighetsfrånvända, finansiellt illitterata misantroperna infiltrera dina tankebanor med flummigt snack om hållbarhet, natur- och resurshushållning, de vet nämligen inte vad de pratar om, de går på en känsla, de tycker och de känner och de tror.

De är inte medvetna en sekund om vilka hål deras fina paroller gräver i medborgarnas lönekuvert eftersom det hela tiden handlar om någon annans pengar och därför bryr de sig heller inte. Det skulle förvåna om de ens vet var pengarna kommer ifrån. Med en sån attityd är det lätt att slänga kostsamma, utopiska paroller omkring sig.

Känslor är bra i sitt rätta sammanhang men inte när de enbart används för att vädja till en oinformerad demokratisk opinion och för att kväva politiska motståndares vädjan till förnuft och hållbarhet även på det ekonomiska området.

[…] There is no question that quasi-political movements like Earth Day are funded by various elite groups that use them to consolidate consensus for global government. The emphasis is always on attacking competitive enterprise in order to offer government as the solution and ”protector.

Divätemonoxid … ???

Det här är ju bara för roligt. En av vänsterpartiets nedskickade deltagare på Doha-konferensen chattade med SvD:s läsare om klimatet. Det blev inte mycket klimatsnack, mest ironiseringar över hela mijlöcirkusen från läsarnas sida. Vänsterpartiets Jens Holm svarar t.ex. på en läsares lite kluriga fråga att han har dålig koll på huruvida hans parti vill förbjuda divätemonoxid (H2O – vatten) eftersom som det står för 95% av växthuseffekten.

Jag får en känsla av att gapet mellan folket/-en och den förda politiken i den här frågan bara blir större och större ju längre vi matas med gammelmedias tendentiösa rapportering kring det här generella klimat-, miljö- och omställningstramset.

Kent: Är ni beredda att förbjuda divätemonoxid då den svarar för 95% av växthuseffekten? Om inte varför?

Jens Holm: Har tyvärr dålig koll på det.

Hans: Hur skiljer sig V:s miljöpolitik från MP:s?

Jens Holm: Mycket tycker vi gemensamt om, men vi betonar klimatinvesteringar mer än vad de gör. Jag tycker också att våra satsningar på mer av offentlig konsumtion också träffar mer rätt ur ett klimathänsenende. Men känns bra att ha en så pålitlig partner som MP i riksdagen.

Rikard: Anser du att kontinuerlig ekonomisk tillväxt uttagen i större produktion ( i väst) är förenligt med en ambition att nå 2-gradersmålet?

Jens Holm: Nej, det är inte hållbart. Jag vill att våra moderna samhällen ska ställa om och konsumera mer av skola, äldreomsorg, kultur och annat som tär betydligt mindre på klimatet och våra knappa resurser.

En stilla undran; förtjänar sånt här klimatpolitiskt vänstertrams vuxet, utbildat och hårt arbetande folks respekt? Denna ekvation fungerar ju bara om majoriteten inte vet eller kan någonting om det politikerna talar om och när politiska paroller, drömtillstånd och floskler blir viktigare än verkligheten och de faktiska omständigheter som råder där.

Kling och Klang på nya äventyr – eller berättelsen om välvilligheten hos systemets fångar

I gårdagens DN skrev Hanne Kjöller en ledare, Polisen: Vill inget se, vill inget höra, om Sveriges duktigaste polis … någonsin, forskaren Stefan Holgersson. Det är en märklig berättelse vi läsare får ta del av. Hur stod killen ut under alla år?

Ledaren är en bekräftelse på hur illa centralstyrd svensk brottsbekämpning fungerar. Den visar även på hur totalt naiva och inkompetenta chefsgarnityret är eller är de bara offer för ett korrumperande systems tyngd? Det är rent ut sagt häpnadsväckande hur läsaren får den rådande inkompetensen beskriven för sig, den verkar sprida sig som en inverterad murgröna i polisledningen och växa exponentiellt neråt i hierarkin. Givetvis smittar det av sig på moralen hos den vanliga polisen ute i verkligheten.

Det mest iögonfallande som träder fram för läsarna är när Holgersson till slut börjar forska istället. Då visar en av hans undersökningar på ett avancerat trolleri med statistik.

Detta statistiktrolleri har vuxit till den grad att det har blivit en dygd att kunna visa upp fina siffror på att någonting görs, men ingen statistik på att brottsligheten minskar. Det är viktigt att kratta grusgången så att Statens tjänare har någonting att göra. Det är viktigare att upprepade gånger ta samma brottsling/-ar för samma förseelser än att se till att ta storskurken, langaren så droghanteringen försvinner helt:

[…] I en verksamhetsplan från ett län sägs att ”antal anmälda ringa narkotikabrott ska uppgå till minst 1 200”. Låt säga att ett län tagit en storskurk högt upp i narkotikahierarkin så att knarket faktiskt minskat, ja då blir det svårt att nå målet. Att sy in en knarkkung är direkt kontraproduktivt för att uppnå måluppfyllelse. Det polisen i stället får göra är att gång på gång slita in missbrukare. Och att bokföra stora beslag som flera små.

[…] Hans-Gunnar Axberger, professor i medierätt och docent i straffrätt, som satt i betygsnämnden när Holgersson disputerade. Han menar att reaktionen är typisk för en myndighet som inte tål kritisk granskning. Axberger karakteriserar Holgerssons vetenskapliga arbete som ”begåvat och kreativt på gränsen till nyskapande. Ingen som är insatt kan tveka om att det är mycket intressant forskning.”

Det finns mer saker Hanne Kjöllers ledare berättar om kring Holgerssons polis- och forskarkarriär (alkotesten, t.ex.) som borde uppröra även den minst samhälls- eller polisverksamhetsintresserade av svenskar.

Den före detta polisen på bloggen ”Morgonsur” har också intressanta saker att säga på samma tema som Stefan Holgersson.

En iakttagelse: Det verkar som om det börjar bli/är med före detta poliser som lämnar yrket av olika skäl som med före detta professorer (emeritusar) inom olika klimat- och miljörelaterade forskningsgrenar; när de lämnar sina offentliga uppdrag så vill de gärna prata och skriva av sig, låta sig intervjuas och så vidare och det är då sanningarna kommer fram, då avslöjas falskspelet, lögnerna och fusket, ineffektiviteten, myglet, korruptionen och rent av konspirationen (Delingpole: BBC-skandalen).

Två nämnare är gemensamma i aladåben: centralstyrning och ägarlösa skattepengar. Det är två viktiga ingredienser för att de ska kunna hålla trolleriverksamheten levande i dessa politiserade (ovetenskapliga?) cirkusbrancher.

Politiska karriärer vid sidan om verkligheten

[…] Ett skäl till att politiker inte grottar ner sig i de detaljerade regler som försämrar företagsklimatet är, tror jag, att det har låg status inom politiken att rodda runt i verkliga problem. Man vill hellre tala i princip, i övergripande termer och i enkla slagord. Det innebär inte karriärframgångar att vara insatt i verklighetens villkor, så som det faktiskt var förr. Många politiker har helt enkelt inte den intellektuella kapaciteten att förstå den verklighet man bestämmer över. […]

– Dick Erixon, ”Sverige – en fet katt”.

Syn på pengars ursprung formas redan i Unga Örnar

Norrbottenskuriren skriver att Unga örnar i Luleå skickar in bidragsansökningar till flera olika kommunala nämnder. Det i sig är ju inte så märkligt. Det märkliga uppstår när någon till slut märker att bidragen gäller för samma verksamhet i alla ansökningsfallen.

Detta hävdar Anette Asplund, gruppledare för KD i Luleå. Asplund har kontrollerat de bidrag som Unga örnar fått.

– De har ju redan fått pengar för dessa aktiviteter från andra håll. Jag har inget emot att Unga örnar gör bra saker för barn och ungdomar. Men då får de hitta på något annat och inte söka pengar för samma saker från olika håll. Det är inte trovärdigt, de måste redovisa var de får pengarna från, säger hon.

Vidare skriver tidningen att ”oppositionen är mycket kritisk till att Unga örnar ska få en dryg halv miljon kronor ur fullmäktiges konto för oförutsedda utgifter för ett projekt där 16 procent av pengarna går till verksamhet och resten till organisationens egna kostnader för löner och administration.”