Fasciststatens samhällsekonomiska irrfärder

I vänstersocialist-staten (socialism/kommunism) ägs produktionsmedlen av staten och numera vet man av erfarenhet att det ekonomiska systemet med tiden går käpprätt åt helvete just för att det styrs av företagsekonomiskt blinda politrucker.

Det mest absurda är nog att de begriper sig på ekonomi men ogillar det ”de fria” fascistekonomierna i väst åstadkommer för samhället och för enskilda människor i stort.

Om vi är riktigt uppmärksamma nu, så är ju ”de fria ekonomierna” enbart högersocialismens, något mer framgångsrika ekonomiska övningar. DDR byggde ju av rädsla och avundsjuka sin ”anti-fascistiska skyddsvall” rakt genom Tyskland och Berlin. Man kan ju bara föreställa sig avundsjukan hos vänsterpolitruckerna om de fick se vad Liberalismens fria handel (inte frihandel) och anarkokapitalism på sunda och minimalt och objektivt reglerade marknader kan åstadkomma för folk och samhälle. Vad fascistekonomi åstadkommer för internationella storbolag och Stater vet vi redan, det är rena mumman för de inblandade gängen.

I höger-socialisternas (fascisternas) stat går det lite bättre. Där kontrolleras och beskattas och styrs nämligen de som äger och förstår sig på produktionsmedlen istället. Ägande involverar så mycket oönskat ansvar. Därför låter man de som förstår sig på ägande, underhåll, tillverkning, marknadsföring, ekonomi och allt annat som hör företagandet till att sköta det dom är bäst på.

Här tillkommer även en bonuspoäng för fascisterna; när det går dåligt för näringslivet har politikerna en syndabock på köpet som det går att snickra kreativ beskattnings- och regleringspolitik utav i evighet. Det är denna insikt många före detta sovjetkommunister kommit till insikt om efter de befunnit sig ett tag i Väst. Skillnaden nu är bara att de måste ge sken av att jobba för sina politiska målsättningar i ”fri västerländsk demokratisk anda”, vilket kan vara nog så jobbigt … om man inte har statliga privilegier på sin sida vill säga.

Kontroll och regleringssocialism måste ju vara en bättre lösning än vad de där kommunisterna sysslar med, tänker fascisterna. Att fascism primärt sysslar med nationalism och segregering av människor i staten är enbart propaganda från deras socialistiska kusiner längre ut på vänsterkanten. Fascisternas ekonomiska övningar vill vänster-socialisterna sällan prata om.

Eftersom vi nu är i Sverige så är allt en salig blandning av än det ena och än det andra, så ingen kan ha riktigt rätt i sin samhällsanalys. Alla kan peka finger åt alla och alla kan ha lite rätt eftersom alla missförhållanden som dessa båda socialistiska ismer ställer till för oss medborgare manifesterar sig i Sverige.

I fasciststaten instrueras och påverkas alla till att tänka på helheten, nationen, kroppen (corpus, korporativism) gruppen (fasces).

Då finns oxå bara utrymme för ett slags tänkande, då bygger inte längre samhällstanken på att ena åsiktsmässigt oliktänkande och ekonomiskt fria medborgare utan då gäller som högsta ideal istället folklig politisk aktivism där klasskampen för gruppens rättigheter sipprat ner i de djupare folklagren på behörigt avstånd från de styrande i toppen. Nere hos folket gäller principerna om att dela och splittra och vinna över medborgare i olika läger och rättighetsgrupper samtidigt som Staten roffar åt sig äran och lägger armen om dem som lyckas skrapa åt sig mest och störst rättigheter på den generella rättvisans och det allmännas bekostnad.

Detta är viktigt att ha i tankarna (!) när man läser om följande absurditeter i Aftonbladet.

Nu får alla etanolbilsägare läsa om hur lurade de blivit. Är det nån som frågar sig varför just Aftonbladet har den nyheten? Är alla samhällsduktiga AB-läsare sossar och miljöpartister, måhända? Utan att göra vidare efterforskning om vad AB skrivit om etanol tidigare, så vågar bloggen sig kanske på en gissning om att AB pushat sina läsare att köpa etanolbil eftersom det är så miljövänligt.

Om de har gjort det så har de med all sannolikhet säkert inte berättat om de utbud- och efterfrågeaspekter som styr den av fasciststaten skattetyngda och sönderreglerade globala biobränslemarknaden, ja, alla marknader egentligen. Givetvis är det den rena otyglade och giriga kapitalismen som återgigen får spela syndabock när tokvänsterns ekonomiska irrfärder med småfolkets pengar kör i diket.

Etanolbränsleboomen är alltså över. Ekonomisk hållbarhet var det ju aldrig fråga om, det visste alltför många redan från början. Det där med ekonomisk hållbarhet har aldrig legat för varken vänster eller höger-socialister. Funkar det inte så betalar ju staten mellanskillnaden, så i deras virtuella verklighet fungerar det ju med Disneylandekonomi.

Robert Collin:

[…] Svensk etanol- och biogasproduktion ser just nu ut att vara mycket dyra äventyr. Dyra för skattebetalarna, som betalat det mesta av notan, och dyra för dem som lurades att köpa etanolbilar.
[…] Det har gått så långt att en del tillverkare, som Ford, uppmanat ägarna att köra på bensin. Andra tillverkare rekommenderar en tank ren bensin för att tvätta ur motorn efter två, tre tankar E85. Bilisterna blev försökskaniner i ett projekt som aldrig borde ha ägt rum. Det är inte konstigt att Lantmännen överväger att stänga fabriken.

Lurades att köpa etanolbilar!? Det låter det. Jag vet inte hur många ställen i socialisternas rättighetskatalog man kan åberopa angående det här. Givetvis kommer besvärade politiker återigen hänvisa till den besvärliga och otillräckligt reglerade kapitalismen och den trilskande, dumma marknaden.

Alla som nu känner sig skamsna men fortfarande vill ha ett ord med i debatten kommer att skylla på de enda två saker i den här världen som politiker förstört så till den grad att ingen längre vet eller förstår vad ”fri” som försättsord innebär i ekonomiska sammanhang, än mindre hur detta kan rädda mänskligheten från en återgång till nån modern avart till senmedeltida privilegie- och feodalsamhälle där byteshandel återuppstått igen.

Man förstår med lätthet att bevarandet och konsolideringen av den fascistekonomiska och politiska maktbasen överglänser allt annat i prioritet, speciellt när man läser Henrik Alexanderssons, ”TTIP: Slaget om demokratin och den fria ekonomin”.

En liten passus till Henrik bara; ekonomin har aldrig varit fri, den har alltid varit i händerna på socialister, speciellt i de korporativa höger-socialisternas händer eftersom …

Free Markets and Capitalism are perpetual revolution. You need socialism to keep the establishment in place

[…] The right-wing socialists are by far the most dangerous, because they are not known as socialists and call themselves capitalists, individualists, private enterprisers, etc.

 

Den Statliga Ludovico-kuren

Mikko Hyppönen på TED Talk talar om övervakningsstaten:

[…] People who say, -”I have nothing to hide”, simply haven´t thought about this long enough. ‘Cos we have this thing called privacy, and if you think that you really have nothing to hide, please tell me that the first thing you do because then I know that I shouldn´t trust you with any secrets because you can´t obviously keep a secret.

[…] people are more brutally honest with search engines than they are with their own family. A search engine know more about you than your family does.

[…] Privacy is non-negotiable, it should be built in.

[…] Frankly, Kimberly. What I´m sending is none of your business and it shouldn´t be none of your gov´s business either.

– Mikko Hyppönen

De som försvarar staten och deras myndigheters beteende med att det ändå inte är nåt att bry sig om bör därför lämna diskussionen och istället återgå till sitt statligt påbjudna Clockwork Orange-tänk.

[…] Alex represents the unconscious: man in his natural state. After he is given the Ludovico ‘cure’ he has been ‘civilized’, and the sickness that follows may be viewed as the neurosis imposed by society.

[…] The government eventually resorts to the employment of the cruellest and most violent members of the society to control everyone else — not an altogether new or untried idea. […] The Minister, played by Anthony Sharp, is clearly a figure of the Right. The writer, Patrick Magee, is a lunatic of the Left. ‘The common people must be led, driven, pushed!’ he pants into the telephone. ‘They will sell their liberty for an easier life!’

But these could be the very words of a fascist (a right-wing socialist).

Yes, of course. They differ only in their dogma. Their means and ends are hardly distinguishable.

[…] Somehow the prison is the most acceptable place in the whole movie. And the warder, who is a typical British figure, is more appealing than a lot of other characters.

The prison warder, played by the late Michael Bates, is an obsolete servant of the new order. He copes very poorly with the problems around him, understanding neither the criminals nor the reformers. For all his shouting and bullying, though, he is less of a villain than his trendier and more sophisticated masters.

Stanley Kubrick interviewed by Michael Ciment

h/t – henrik alexandersson

Fasciststatens aningslösa represenTanter

Kapitalism är evig revolution. För att hålla etablissemanget på plats krävs socialism

Dick Erixon analyserar Barbro Hedvalls funktionssocialistiska tankar i artikeln, ”Kommer valet verkligen handla om jobben”. Erixon påstår att hon är socialliberal. Den beteckningen är en snällare, modernare och finare politisk etikettering i tider då den centralplanerande Fascismen gör allt större framsteg just på grund av att den inte längre kallar sig Fascism. Beteckningen socialliberal är dessutom ett hån mot allt vad liberalism står för.

Bloggen menar att Hedvall bara är ett av den moderna fascismens försvarare och Centralstatens aningslösa represen[tant].

Hedvall tillhör dom som försvarar rikemanssocialismen (Fascism) och det ekonomiska centralstatsplanerandets principer, sen får hon och hennes gelikar kalla sig precis vad de vill för att det skall låta fint i den politiska marknadsföringen. De försöker inbilla sig att de är vänster-humanist-socialister som vill alla väl … bara de får lägga beslag på allas pengar först. Deras skattefinansierade välmenande ekonomiska missbruk och det privilegiesamhälle de skapat har vi väl sett resultaten av allt för länge nu. Att Sveriges statsfinanser går relativt sett bättre ekonomiskt än omvärlden tar många bedömare till intäkt för att de skall tillåtas fortsätta med sina centralplanerande galenskaper. Att medborgarnas köpkraft decimeras är av mindre betydelse för dem. Du kan ju alltid vända dig till någon av Statens alla institutioner om det krisar privatekonomiskt.

Hur som helst, de kan lura flertalet ett tag men inte alla hela tiden. Det är ändå i ord och handling såna här personer till slut avslöjar sig.

Som belägg för dessa påståenden står bland annat hennes uttalanden (Erixon inleder):

[…] Och Hedvall – som den socialliberal hon är  – vänder sig mot valfriheten och vill se mer politisk centralstyrning. Hon använder vänsterns retorik (”svårt att förstå att valfrihet skulle förutsätta vinster på Caymanöarna”) för att tala mot att medborgarna ska få göra egna val. Ja, hon menar att väljarna inte vill göra egna val (politiker har “en attityd som antyder att vi, medborgare, inte har förstått finessen att vi helt enkelt måste lära os att uppträda som kunder. Vi måste förstå att uppskatta entreprenörerna” skriver hon sarkastiskt).

På vänsterns vis ser hon mer makt till medborgarna som något negativt:

[V]alet borde handla om vilken samhällsmodell vi vill ha: vill vi vara kunder eller medborgare?

Isaac Asimov – Stiftelsen och Hari Seldons Psychohistory: The Rise of the Fascist State Marketplace

På Onlinemagasinet Townhall Finance hittade bloggen en artikel med följande rubriksättning, ”The Rise of the American Fascist State”.  Artikeln tar avstamp i Isaac Asimovs sci-fi-epos Stiftelsen och matematikern Hari Seldons matematiska sidogren, kallad, psykohistoria.

[…] Many of you may be familiar with the Foundation series by Isaac Asimov. In it, mathematician ”Hari Seldon spent his life developing a branch of mathematics known as psychohistory. Using the laws of mass action, it can predict the future, but only on a large scale; it is error-prone on a small scale.”

In practice, we can see that this would be theoretically correct: we study history precisely because human nature is relatively the same and the same events recur with the same predictable responses. If history really were chaos–a muddle of events appearing randomly and being resolved in unpredictable ways–there would be no point in studying it.

The Concise Encyclopedia of Economics definierar Fascism på följande sätt:

As an economic system, fascism is socialism with a capitalist veneer. […] In its day (the 1920s and 1930s), fascism was seen as the happy medium between boom-and-bust-prone liberal capitalism, with its alleged class conflict, wasteful competition, and profit-oriented egoism, and revolutionary Marxism, with its violent and socially divisive persecution of the bourgeoisie. Fascism substituted the particularity of nationalism and racialism—“blood and soil”—for the internationalism of both classical liberalism and Marxism.

Where socialism sought direct totalitarian control (ownership) of a society’s economic processes […] fascism sought that control indirectly, through domination of nominally private owners. Where socialism nationalized property explicitly, fascism did so implicitly, by requiring owners to use their property in the “national interest”—that is, as the autocratic authority conceived it. (Nevertheless, a few industries were operated by the state.) Where socialism abolished all market relations outright, fascism left the appearance of market relations while planning all economic activities. Where socialism abolished money and prices, fascism controlled the monetary system and set all prices and wages politically. In doing all this, fascism denatured the marketplace. Entrepreneurship was abolished. State ministries, rather than consumers, determined what was produced and under what conditions.

Nu när du har läst och förmodligen omvärderat den vida spridda, vänster-socialistiska, mytiska bilden om deras höger-socialistiska, politiska kusin som de älskar att hata eftersom fascisterna anser sig ha en ”bättre” lösning på hur man skall råna och förtrycka folket, så vill bloggen att ni överväger följande utdrag ur en artikel på The Huffington Post, ”Taxpayer Dollars Paid A Third of Corporate CEOs”:

[…] More than one-third of the nation’s highest-paid CEOs from the past two decades led companies that were subsidized by American taxpayers, according to a report released Wednesday by the Institute for Policy Studies, a liberal think tank.

”Financial bailouts offer just one example of how a significant number of America’s CEOs owe much of their good fortune to America’s taxpayers,” reads the report. ”Government contracts offer another.”

IPS has been publishing annual reports on executive compensation since 1993, tracking the 25 highest-paid CEOs each year and analyzing trends in payouts. Of the 500 total company listings, 103 were banks that received government bailouts under the Troubled Asset Relief Program, while another 62 were among the nation’s most prolific government contractors.

Notera hur nästan 40% av amerikanska företagsledare har fått sin inkomst betald av amerikanska skattebetalare. Är det sannolikt att det fungerar på helt annorlunda, bättre och mer moraliska sätt i andra västerländska fascistiska beskyddarekonomier? Sånt här är inget annat än flagranta uttryck för hur den fascistiska statens styresmän ser på hur marknaden och företagen skall skötas … med folkets pengar.

Betrakta följande statistik från The Wall Street Journal: a) År 1982 utgjorde nya företag ungefär hälften av alla amerikanska företag, enligt folkräkningsdata. År 2011 stod de för drygt en tredjedel, b) från 1982 till 2011 minskade den andel av arbetskraften som arbetar på nya företag till 11% från mer än 20%, c) det totala investerade riskkapitalet i USA föll nästan 10 % förra året och ligger fortfarande under sin prerecession topp, enligt PricewaterhouseCoopers.

Liknande siffror och statistiska samhällsekonomiska mönster hittar den nyfikne anti-fascisten i alla västerländska ekonomier.

Med allt detta i åtanke vill bloggen därför bara göra en liten anteckning om hur svårt det är att argumentera för att det bara är slumpen som styr och att all oro i världen beror på den otyglade kapitalismens inneboende svagheter och att det är den som ger upphov till ekonomisk otrygghet. Det krävs en alldeles särskild form av religiöst präglad politisk indoktrinering för att sådan propaganda och mytbildning skall kunna slå rot i en hel nations folkmentalitet, ja i all fall till skrämmande stor del. Allt börjar i skolan, kanske redan på lekis och i lågstadiet och med det som småskolefröknarna (såväl manliga som kvinnliga) tutar i de små liven av sin införskaffade och instuderade livskunskap.

Det är dags att börja kalla det samhällssystem vi lever i för det namn det rätteligen bör ha.

FREE MARKETS AND CAPITALISM ARE PERPETUAL REVOLUTION TO THE BENEFIT OF THE PEOPLE. YOU NEED SOCIALISM TO KEEP THE ENRICHING PARASITIC ESTABLISHMENT IN PLACE

Till sist, av anledningar som inte har bäring på nånting alls som skrivits i detta inlägg, vill bloggen  bara hänvisa till en alldeles utmärkt blogg kallad, Political Calculations.

Socialistisk Frihet: Vilken form av diktatur väljer du?

Ayn Rands lexicons beskrivning av fascism/communism/socialism:

[…] It is obvious what the fraudulent issue of fascism versus communism accomplishes: it sets up, as opposites, two variants of the same political system; it eliminates the possibility of considering capitalism; it switches the choice of “Freedom or dictatorship?” into “Which kind of dictatorship?”—thus establishing dictatorship as an inevitable fact and offering only a choice of rulers. The choice—according to the proponents of that fraud—is: a dictatorship of the rich (fascism) or a dictatorship of the poor (communism).

Bakom ridån, i det fördolda, spelas fienderollen väl

The right-wing socialists are by far the most dangerous, because they are not known as socialists and call themselves capitalists, individualists, private enterprisers, etc.

– E. C. Riegel

Här har vi alltså det största hotet mot den moderna Individens Frihet i det tredje Årtusendet; fasciststatens ekonomiskt förslavade och moraliskt kidnappade storföretagsetablissemang. Dagens Kapitalism i västvärlden lider av allvarligt Stockholmsyndrom.

Det Riegel beskriver är inget annat än det osunda förhållandet mellan den funktionssocialistiska Staten (korporativism) och ägarna av de stora företagen. De borde befinna sig på en konkurrensutsatt marknad istället för att huka under statlig beskyddarverksamhet för att få handla och/eller bedriva ekonomisk verksamhet på ett visst geografiskt område. Det vi ser är inget annat än gammal osund merkantilism i ny tappning, där hela skådespelet går ut på att förmera de statliga finanserna på de övriga och mindre ekonomiska aktörernas bekostnad.

Denna funktionssocialistiska stats politiska överstepräster (moderater, likaväl som sossar, miljöpartister som sverigedemokrater) i vårt moderna post-representativa pseudo-demokratiska system kommer aldrig säga upp sin vänskap med och kontrollmakt över de kapitalister som äger produktionsmedlen i alla företag (fienderollen är bara ett politiskt skådespel) eftersom det är en mer lukrativ affärsuppgörelse dem emellan om de som kan sköta företag och förmera pengar (ta ut vinster) gör det istället för ideologistyrda politruker med företagsekonomisk gråstarr.

Beskyddarpengarna i det här fallet har man döpt om till ”skatt”, en liten obetydlig avgift storkapitalet gärna betalar för att få åtnjuta alla de fina privilegier Staten ger dem. Statlig Kontroll är alltså lättare och mer inkomsbringande än besvärligt statligt ägande och ger mer klirr i kassan. En insikt inte allt för svår att linda tanken runt för en engagerad politiker.

Att denna affärsuppgörelse är till ekonomiskt och utvecklingsmässigt förfång för alla andra i samhället bekommer dem föga då deras utkablade politiska omfördelningsretorik och övriga ”rättvise”propaganda säger något helt annat.

Den röstande massan vars intressefokus sällan riktar in sig på esoteriska bryderier som den här bloggen fokuserar på, köper därför villkorslöst det riggade omoraliska systemets återkommande valfläsksretorik i den naiva tron att beskyddet och säkerheten kommer att bli bättre den här gången än vad den blev förra gången de lovade samma sak.

Den stora röstande massan tror också att det är så här det bör fungera i ett samhälle; att man måste ge upp sin frihet för att åtnjuta fysiskt beskydd, personlig trygghet och ekonomisk säkerhet. Det är sorgligt hur lurade så många har blivit.

Det intellektuella försvarsmekanismen hos de uppgivna är varianter på Churchills åsikt om demokrati som ett skitsystem, men det är det bästa vi har att tillgå, så vad kan vi göra.

Klassisk liberalism, som lösningen på alla samhällsproblem orsakade av socialism (fascism) har blivit så dissad och baktalad genom decennierna att folk har glömt att det finns alternativ till eländesvalet mellan fascism och socialism, och visar enbart hur omfattande och djupt infekterad den svenska samhällskroppen blivit av deras propaganda och omoraliska idéer.

Följande länk leder till ett klipp på UR där ett samtal förs mellan Göran Hägg och Mårten Blomkvist apropå Häggs bok, ”Italien, ett alldeles särskilt land”.

Hägg ställer här till rätta en rad missuppfattningar och myter om Italien. Vi får bland annat ta del av Göran Häggs research om fascismen och Mussolini och Tony Blair, vilket bör ge en och annan socialdemokrat anledning att göra ideologisk vårstädning och värderingsmässig revision.

Morally, the promise of an impossible “right” to economic security is an infamous attempt to abrogate (upphäva) the concept of rights. It can and does mean only one thing: a promise to enslave the men who produce, for the benefit of those who don’t. “If some men are entitled by right to the products of the work of others, it means that those others are deprived of rights and condemned to slave labor.” (“Man’s Rights” in Capitalism: The Unknown Ideal.) There can be no such thing as the right to enslave, i.e., the right to destroy rights.

– Ur Ayn Rand Lexicon – Word: The Welfare State

Ljusets fiender är Mörkrets vänner

I en nyutkommen bok av Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet, som heter, ”Ljusets Fiender, Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten” (2013), gör författaren upp med det kritiska tänkandets skuggsida i den svenska samhällsdebatten:

[…] Men att delar av det svenska etablissemanget relativiserar totalitära ideologier är ingenting nytt, skriver Lundberg. ”Solzjenitsyn får inte bli den enda rösten från Sovjet, ej heller får han bli en slutstation i diskussionen om socialismen”, skrev DN:s dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz 1974, i en sågning av Alexandr Solzjenitsyns Gulagarkipelagen. En uppdatering av tredje ståndpunkten som var särskilt vanlig på 1950-talet, där man vägrade välja sida mellan västvärldens liberala demokratier och Sovjetunionens kommunism. Visst, det ansågs hemskt med sovjetiska arbetsläger, men var livet verkligen så mycket bättre i USA eller Sverige? Tredje ståndpunkten finns ännu kvar i denna form. När Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater 2011 – Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt – fick frågan om vilket land som var mest demokratiskt av Kuba och USA förmådde ingen av dem ge ett rakt svar.

[…] När Ayatollah Khomeini från sin sjukbädd utfärdade en fatwa mot Salman Rushdie år 1989 slöt de flesta svenska debattörer och kulturskribenter upp bakom författaren. Yttrandefriheten och det sekulära samhället försvarades närmast mangrant. Nästan 20 år senare tecknade Lars Vilks sin rondellhund. Av vänstern – akademiker, journalister och kulturskribenter – fördömdes den nästan unisont. I dag har fatwan internaliserats på svenska universitet, kultursidor och i statliga utredningar. Tanken om en islamofobisk västvärld har slagit rot. I sin bok Ljusets fiender – Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (Timbro) visar Johan Lundberg hur ställningstaganden som Myrdals inte längre är en avvikelse, utan snarare tillhör den ideologiska mittfåran.

Är det för långt ifrån sanningen om bloggen påstår att det är människor med liknande eller rent av samma politiska temperament som också kritiserar Hanne Kjöller för hennes fullständigt omoraliska och totalt oförlåtliga faktafel i boken, ”En halv sanning är också en lögn”, istället för att prata om det boken handlar om?