Upprepa en lögn tillräckligt länge …

”Varje felaktigt använd skattekrona är en stöld från folket”

Ernst Wigforss, fd socialdemokratisk finansminister

Rätt (s)orts åsikter i debatten och rätt (s)orts demokratiska beslut

[…] ”Det viktigaste för oss [d.v.s. socialdemokraterna] är inte vem som äger företagen, utan vem som bestämmer över dem.” När jag läste de där orden som Olof Palme hade uttalat, tänkte jag för mig själv – ”Precis de där orden hade Benito Mussolini kunnat ha sagt också!”

[…] De flesta svenskar gör inte det. Därför ser de inte att (s) har drag av fascismen. De flesta svenskar har bara en ”slarvig” definition av fascismen. De tänker – ”fascismen är ett dyrkande av våldet och brutaliteten”. Men den exakta definitionen av begreppet fascismen är – ”totalitär funktionssocialism”. Fascismen är funktionssocialismen när den har gått så långt att den har blivit totalitär. Essensen i det system som rådde i Italien under Mussolini och i Tyskland under Hitler, var att de privata kapitalisterna fick äga företagen i teorin, men att det var ”staten” som bestämde över företagen i praktiken (hur styrda av byråkratutövning och myndighetsregler är svenska privata företag idag?). Det var Mussolini, Hitler och deras byråkrater som bestämde vad de italienska och tyska företagen skulle producera, vem de skulle anställa, vem de skulle sälja till, vilka priser de skulle ta, vilka löner de skulle betala.

[…] Finns det några konkreta tecken på att vi är på väg mot fascismen? För att svara på den frågan måste vi känna till vilka konkreta egenskaper fascistiska samhällen brukar ha. Ett par viktiga egenskaper är korporativismen och rasismen. Många, dock inte alla, fascistiska samhällen har historiskt kännetecknats av korporativism och/eller rasism.

[…] Korporationerna blir till hälften privata organ och till hälften politiska organ. På så sätt flätas staten samman med det privata näringslivet och med intresseorganisationerna. Känner du igen det här? Det påminner mycket om dagens Sverige, eller hur?

[…] Och hur är det då med rasismen? Tja, alla socialister är väl övertygade *motståndare* till allt som heter rasism? I teorin ja. Men jag har arbetat mera än 30 år inom industrin. Jag har snackat med massor av socialdemokratiska jobbare, mest metallarbetare. Och jag har råkat på *väldigt* många sossar som inget hellre vill än att staten ska minska invandringen. Att vilja minska invandringen är förstås inte liktydigt med att vara rasistisk. Men det ligger väldigt nära. Det är fråga om xenofobi – d.v.s. en rädsla för, eller fientlighet mot, *främmande* (jag berättade om en invandringsfientlig socialdemokratisk klubbordförande som jag kände i essän ”Varför jag hatar facket” –  http://henrik-unne.blogspot.com/2009/02/varfor-jag-hatar-facket.html ).

Det är inte konstigt att sossar vill minska invandringen. De är kollektivister. Så de är vana att tänka i termer av att – ”det är vi mot dem”.

[…] Tja, jag har en del personlig erfarenhet av graden av den där demokratin hos den svenska arbetarrörelsen. De stödjer demokratin mycket konsekvent – så länge de demokratiska besluten är just de beslut som de själva vill ha! Men sossarna blir hur intoleranta och ”odemokratiska” som helst när någon snubbe dristar sig till att motsätta sig ”arbetarrörelsens värderingar”. Jag blev själv mobbad och utfryst när jag valde att i mera än 25 år stå utanför facket (Metallindustriarbetarförbundet). Sedan, för ett par år sedan efter drygt 25 år som skubbare, fattade jag beslutet (som visade sig vara ett misstag) att gå med i facket igen. Jag resonerade att det viktigaste för mig var att bilda opinion för mina åsikter. Och jag tänkte att om jag gick med i facket skulle jag kunna få in debattinlägg i fackets tidning, Dagens Arbete. Jag ville gärna exponera några hundratusentals arbetare för mina radikala åsikter. Men jag räknade fel när jag trodde att jag skulle få delta i debatten i Dagens Arbetes spalter.

[…] De ville att fackets tidningar skulle vara fyllda med debattinlägg som förespråkade välfärdspolitik och utjämning, och som fördömde kapitalismen och borgarna. Deras debattsidor skulle tydligen inte innehålla någon debatt. Detta innebar att ledarna för fackföreningarna visade ett suveränt förakt för sina egna medlemmar. Ledarna för facket tyckte tydligen att de egna medlemmarna inte var tillräckligt myndiga för att ta ställning i politiska frågor alldeles själva. Ledarna för facket tyckte att de egna medlemmarna behövde förmyndare som ”filtrerade” de politiska åsikterna, så att medlemmarna inte kom i kontakt med några ”olämpliga” åsikter. Som t.ex. mina åsikter.

– Henrik Unné om socialdemokraterna i artikel på Newsmill (2010-09-04, Uppdaterad: 2011-11-02)

Den politiska energigalenskapens hysteriska tidsålder

Imagine you invented a machine that revolutionized travel. You know your invention could cut local and long distance travel time substantially and vastly improve the ability for business to deliver freight efficiently. The invention would add trillions to global GDP. If released, your invention would no doubt be universally used and admired. However, based on the initial safety assessments, analysts predict that if used widely your invention would cause the deaths of 300,000 Americans per year and countless more around the globe. Would you still release it?

If not, imagine a world without cars.

It turns out that car accidents are among the leading causes of death in the US, and yet few of us would give up the luxury, convenience, and autonomy of owning an automobile. We’ve decided the benefits are worth the risk.

Now, the bigger question: why isn’t this same measure used when judging nuclear energy?

Citatet ovan passar in apropå den senaste tidens anti-kärnkraftshysteri och lögnerna om strålningens farlighet i grundvattnet runt det havererade kärnkraftsverket i Fukushima Dai-ichi.

Mer om denna hysteri kan man läsa i Capitalism Magazine i artikeln av John Downs, ”The Symptoms of Nuclear Hysteria”. Där kan man ta del av en mer vetenskapligt och faktamässigt orienterad inställning till de få kärnkraftskatastrofer, snarare missöden, som trots allt inträffat de senaste 60 åren till skillnad från de faktiska lögner som prånglas ut av välståndsfientliga vänsterjournalister och miljögröna aktivistfascister som Greenpeace och deras falska påståenden kring kärnkraftens mytiska farlighet.

John Downs säger följande om radioaktiv strålning och de nivåer som EPA tillåter:

[…] But radiation is not nearly as pernicious or outright dangerous as the media leads us to believe. In the US, by EPA regulations, nuclear plants are expected to annually release radiation less than what any passenger receives on one flight from LA to New York (a route I travel quite often). Living in a brick or concrete building for a year will give you twice the dose of that flight. A chest X-ray will give you over 80 times the dose of your brick-walled apartment. A nuclear plant worker is allowed 10 times the dose from a medical X-ray scan per year. Still, the worker would have to receive double his maximum yearly dose to have a measurable increase in cancer risk – and 4 times that dose in a day to show any signs of radiation sickness.

[…] In comparison, other forms of energy have led to significant deaths and environmental risks. The burning of fossil fuels pumps greenhouse gasses into the atmosphere. Coal mines collapse, trapping and killing miners. Oil tankers and offshore derricks spill petroleum into the ocean. But these risks are more tolerated than nuclear concerns.  The difference lies in the fear of radiation.

Perhaps due to its invisibility, or its mysterious and often long-delayed effects, or perhaps as a relic of Cold War propaganda, the threat of radiation exposure provokes an irrational, emotional response. As a result, nuclear power is often held guilty until proven innocent.

[…] The risk is truly minuscule, especially when we consider the alternatives. As much as President Obama likes to talk about “renewable energy” and “green initiatives,” the reality is that there is no clean source that can provide energy nearly as inexpensively as our current sources. This means that a switch to entirely “green” sources, including wind, solar, and hydro, would cause the average American’s standard of living to drop by an order of magnitude. So, the viable alternatives to nuclear energy are limited to coal, oil, and natural gas. Each of these poses significantly more health and environmental dangers than nuclear.

I artikeln, ”The Enemies Of Nuclear Power”, säger Travis Norsen:

[…] Its safety record is also exemplary. In America today, the nuclear industry ranks among the safest places to work. It experiences only 0.34 accidents resulting in lost work time per 200,000 worker-hours, compared with a 3.1 average throughout private industry. While during the past 40 years, hundreds of thousands have died as a result, directly and indirectly, of coal mining and other means of energy production, there has not been a single fatality, or even a serious injury, resulting from the operation of civilian nuclear plants in the United States.

[…] The annual probability of radiation leakage for the newest reactors is estimated at less than one in a billion–a level of safety no other source of energy can even approach.

Why then is opposition to nuclear power so strong?

The loudest objection raised by the anti-nuclear groups is that there is “no safe level of radiation.” It is also the phoniest. The major sources of radiation are natural and ubiquitous: we are continuously bombarded with radiation from cosmic rays in the upper atmosphere and from naturally occurring radioactive elements in the earth. Compared with these background sources, the radiation from nuclear power plants is negligible.

[…] The average annual radiation dose received by Americans is 360 millirems (or “mrems”), about 300 of which come from naturally occurring sources like radon. By contrast, you would get only 0.01 mrems per year as a result of living 50 feet from a nuclear power plant. Even a single annual cross-country airplane flight exposes you to 3 mrems, while a medical X-ray gives you a dose of 20 mrems.

[…] They are against nuclear power, not on any sound scientific grounds, but for the same reason they consistently oppose logging and oil drilling and dam construction–because they want to reverse the progress we have made in conquering nature to serve man’s interests.

Ja, ni förstår ju att sån här nyansering av hur det verkligen förhåller sig med kärnkraft inte passar in i den Grönpolitiska propagandan, eller hur?

Så det är som vanligt med (grön-)vänstern och deras förhållande till siffror, statistik, fakta, vetenskap och verkligheten, de jobbar alla emot dem så det är därför de drivs till att berätta lögner för den del av befolkningen som de vet inte har kunskap att ifrågasätta deras politik, de är ju dessutom redan köpta via deras korrupta och resursförstörande bidragspolitik.

Den politik de driver måste förneka, relativisera och ljuga om verkliga förhållanden för att kunna få igenom sin politiks misantropiska ”endlösung” (alltså, konsekvenser de aldrig nånsin själva kan förmå sig att inse och givetvis än mindre erkänna). Det är en politik som strävar efter att hålla de fattiga i världen på sin fattigdomsmatta och använda dem som schackbönder i deras avskyvärda politiska spel för att vinna den politiska makten. Energipolitiken är bara en av deras spelstrategier för att nå detta slutmål.

För vidare läsning och kunskapsmässig förkovran:

The Enemies of Nuclear Power ( … the motives of it´s militant opponents)

Låt sökandet efter sanning ske på bästa sätt

KEYNES

AT

HARVARD

Economic Deception
as a Political Credo

[…] Keynesian measures in the United States proceeded at full speed. Keynes’ influence was tremendous. A swarm of those who had been associated with the Socialist Party and its various divisions (League for Industrial Democracy, Rand School for Social Science, etc.) and their sympathizers entered various government agencies by the thousands. Keynesism was a respectable cover for emergency measures that were really designed for socialist purposes, as was realized by Frankfurter, Lippmann and their associates who could count on the help of Fabian minded persons like the President’s wife and Labor Secretary Frances Perkins.

Merkantilismens återkomst

Library of Economics and Liberty kan vi läsa följande:

[…] Mercantilism is economic nationalism for the purpose of building a wealthy and powerful state (på bekostnad av ekonomisk frihet och individuell och medborgerlig frihet pga rättighetsöverträdelser från Statens håll). Adam Smith coined the term “mercantile system” to describe the system of political economy that sought to enrich the country by restraining imports and encouraging exports. This system dominated Western European economic thought and policies from the sixteenth to the late eighteenth centuries. The goal of these policies was, supposedly, to achieve a “favorable” balance of trade that would bring gold and silver into the country and also to maintain domestic employment.

[…] Most of the mercantilist policies were the outgrowth of the relationship between the governments of the nation-states and their mercantile classes. In exchange for paying levies and taxes to support the armies of the nation-states, the mercantile classes induced governments to enact policies that would protect their business interests against foreign competition.

Hos Lew Rockwell säger, Thomas J. DiLorenzo, följande i, ”What Hamilton has Wrought”. Hamilton har emellanåt kallats, The American Machiavelli:

[…] As George Will once wrote, Americans are fond of quoting Jefferson, but we live in Hamilton’s country. The great debate between Hamilton and Jefferson over the purpose of government, which animates American politics to this day, was very much about economic policy. Hamilton was a compulsive statist who wanted to bring the corrupt British mercantilist system — the very system the American Revolution was fought to escape from — to America. He fought fiercely for his program of corporate welfare, protectionist tariffs, public debt, pervasive taxation, and a central bank run by politicians and their appointees out of the nation’s capital.

[…] Jefferson and his followers opposed him every step of the way because they understood that Hamilton’s agenda was totally destructive of liberty. And unlike Hamilton, they took Adam Smith’s warnings against economic interventionism seriously. Hamilton complained to George Washington that ”we need a government of more energy” and expressed disgust over ”an excessive concern for liberty in public men” like Jefferson.

[…] Hamilton and his political compatriots, the Federalists, understood that a mercantilist empire is a very bad thing if you are on the paying end, as the colonists were. But if you are on the receiving end, that’s altogether different. It’s good to be the king, as Mel Brooks would say. […] Hamilton was the instigator of ”crony capitalism,” or government primarily for the benefit of the well-connected business class.

[…] Thus, Wall Street investment bankers became inveterate (inbitna, vanemässiga) lobbyists for any and all tax increases (on the rest of the population, anyway) to assure that their own principal and interest would be paid, and that they could promise their clients — the purchasers of government bonds — that the bonds were a good investment. They were corrupt from the very beginning.

På Azizonomics i, ”The Return of Mercantilism”, kan vi läsa följande dystra sammanfattning av vart det merkantilist-korporativistiska systemet tagit USA:

[…] First, states around the world, and especially America, have massively adopted corporatist domestic policies, even while spouting the rhetoric of free trade and economic liberalism publicly.

[…] Second, the key difference between a free market economy, and a corporatist command economy is the misallocation of capital by the central planning process. While mercantile economies can be hugely productive, the historic tendency in the long run has been toward the command economies.

[…] Third, these two facts taken together mean that the inherent long-term advantage of the free market system — and by implication, of the United States over the BRICs — has to some degree been eradicated […] This is the worst of both worlds for America. All of the disadvantages of mercantilism — the rent-seeking corporate-industrial complex, the misallocation of capital through central planning, the fragility of a centralised system — without the advantage of a strong domestic productive base.

Vågar bloggen påpeka att resten av världens merkantilist-korporativistiska länder förmodligen kommer att gå samma öde till mötes gällande välfärd, tillväxt och välstånd.

De monomana konfliktmakarnas strategier

Dick Erixon rakar återigen hem en fullpoängare i artikeln, ”Sverigedemokraternas bäste vän: Khemiri”, när han beskriver gnället från kulturelitens senaste gullgosse.

”Khemiri utmålar sig och alla med invandrarbakgrund – “mörka, icke-blonda, svarthåriga” – som svaga, stackars offer som vita svenskar ständigt trampar på, förnedrar och utsätter för ett “konstanta lågintensiva förtryck”. Vi är riktiga svin som inte erkänner hur dåliga vi svenskar är som människor. Samtidigt tycks Khemiri mena att alla med invandrarbakgrund är änglar som inte ens kan ha tillstymmelse till fördomar och förakt mot svennar.”

Det verkar som om någon är ute för att provocera och medvetet skapa motsättningar i tider där folket i samhällets botten- och mellanskikt redan känner sig pressade och utsatta och irriterade på inkompetenta ”folkvalda”. Bättre propagandist för de som kräver en stark ledare eller dito stat (tänk; folket i tyskland på 30-talet) är svår att uppbåda (socialister vurmar ju gärna för såna).

I det här sammanhanget när Sverige och invandrare och flyktingar debatteras i media kommer jag alltid att tänka på USA. Det är en märklig skillnad på folk som invandrar eller flyr/söker asyl och kommer till Sverige och folk som kommer till USA på ungefär liknande villkor.

I USA blir dom och uppfattas och känner sig som ”amerikaner” i samma sekund de satt sin fot på amerikansk mark, och dom är stolta över det och de möjligheter som nu ligger i deras framtid, de har invandrat eller flytt dit för att skaffa nytt medborgarskap och se till att få ett nytt liv … trots alla upptänkliga fel, orättvisor och eventuellt ”lågintensivt förtryck” som finns i det samhället. I USA gnäller de inte, där jobbar de på och skapar sin egen framtid (även om Obamas centralistiska vänsterpolitik numera håller på att förändra bilden av USA som möjligheternas land; han har väl Sverige som förebild?!).

I Sverige blir du aldrig svensk. Här är du alltid invandrare eller flykting i nån form, mer eller mindre. Och dom nyttjas och utnyttjas politiskt (ungefär som de arabiska flyktingarna i UNWRA:s flyktingläger) för att slå sina politiska motståndare i huvudet när helst det passar i debatten.

I Sverige kan de på sin höjd uppnå status som tredje-generationssvensk, vilket då skall visa ungefär hur duktiga och hur länge de och deras familjer tvingats stå ut i vårt kalla, oförsonliga, rasistiska och kulturdepraverade land.

Vad tror en sån som denne Khemiri (och hans politiska strateger) att han uppnår med sitt politiserade anti-svenska gnäll, annat än konfliktskapande? Vad tror han blir bättre med att han framställer sig som ett offer? Syftar hans anektoder och hörsägner (inget visar att det är nåt annat i artikeln) om lågintensivt förtryck i det svenska samhället till att hjälpa socialisterna till makten eftersom bidrag till alla offer i samhället och moraliska pekpinnar i morgon-TV-sofforna blir fler och större  och mer frekventa då? Eller är det så banalt att alla socialistiska humanister och statsförsörjda kulturarbetare söker uppfostra och ta ur svensken hans (latenta) rasism genom att framhålla offerstämpeln. Att demonisera en stor del av en befolkning som varandes rasister lär inte vara ett framgångsrecept för valseger 2014, det är då ett som är säkert.

För att vara författare verkar du vara en gnällspik av sällan skådad sort, endast värdigt en svensk socialist. Men du har väl lärt dig hur man marknadsför sig i Sverige om man vill ha lite dusörer och ryggklappningar från stats- och etablissemangshåll. Kanske lurar ännu ett litet författarpris runt hörnet inom kort.

Det sätt socialister bygger politisk opinion på i det här fallet är avskyvärt och ovärdigt en demokrati.

Cancersvulsten mitt i London City och dess metastaser

The Daily Bell introducerade begreppet Directed History, ungefär ”regisserad eller guidad historia” (numera ger sökbegreppet ca. 265.000 svar på Google).

Det är en uppfattning som hävdar att vår senaste 2-300-åriga världshistoria inte enbart utgörs av en serie slumpmässiga händelser som tagit oss i olika oförutsägbara riktningar och vars orsaker endast akademiskt skolade historiker klarar av att utröna.

Enligt denna syn på historien så har många, för att inte säga de flesta, av de makrohistoriska, omvälvande händelserna vi läst om i våra historieböcker planerats noggrannt i förväg av en ekonomisk/politisk gränsöverskridande superelit med en ekonomisk agenda, dels för sig själva och dels för världens alla länder (det handlar om Rotschilds, Morgans, Warburgs, Rockefellers och deras polare).

De benämns superelit för att särskilja dem från alla andra, mindre och i sammanhanget, obetydliga nationella kotterier och maktetablissemang, som våra demokratiskt valda regeringar och deras kompisgäng. Vissa av denna superelits representanter hittar vi idag i organisationen, The Trilateral Commission.

Begreppet ”regisserad historia” signalerar att det är en världsomspännande elit som har politiska och ekonomiska planer för alla världens länder. Deras planer och slutgiltiga mål syftar till allas bästa och därför kan de också framställas som välvilliga och goda, precis som det görs med välfärdsstatens socialister och konservativa, som är de som verkställer denna elits planer i världens alla länder.

Det påstått demokratiska, politiska spelet vi beskådar från våra tv-soffor, i utrikes- och inrikesrapporteringen, är inget annat än tidsfördriv och meningslös underhållning och kvasidemokratiskt smink för att avleda uppmärksamhet från det som denna superelit håller på med ute i världen.

Egentligen behöver man inte ta ställning till huruvida de är goda eller onda. Carroll Quigley, till exempel, ansåg dem vara goda och störde sig på allt tal om konspirationer som följde i kölvattnet på hans bok, Tragedy and Hope: A History of the World in Our Time.

På The Daily Bell anser de att Quigley hade fel eftersom minsta lilla tecken på att denna elits globala planer stöter på motstånd eller är på väg i fel riktning så drar de sig inte det minsta från att knuffa ner världens länder i vilka slags lämpliga kriser som helst som kan tänkas verka för deras syften.

Hemvisten och maktbasen för denna superelits ekonomiska härjningar ligger på ett för de flesta människor okänt och ganska osannolikt ställe, nämligen i frimurarstadsdelen, City of London, ”The city within the city” eller som den också benämns ”The welthiest squaremile on earth”, ett litet borough innanför den gamla ursprungliga romerska ringmuren kring London och som åtnjuter alldeles egna, speciella privilegier som andra londonboroughs inte åtnjuter.

Filosofiprofessorn Steven Yates, säger:

The superelite are global. There is an excellent case to be made that their home base is the City of London (the ”City Within the City”), which headquarters the British Crown, the Bank of England, N.M. Rothschild and Sons, the London Stock Exchange, and the London School of Economics (LSE) founded by the Fabian Society and contained within the University of London. Satellite bases are to be found in Basel, Switzerland (the Bank for International Settlements), Brussels in Belgium, New York City, Washington D.C. of course, and elsewhere.

Värt att notera är att LSE, London School of Economics, som grundades av det socialistiska Fabian-sällskapet (grundare: George Bernhard Shaw och makarna Webb) ligger i Clare Market, på praktiskt gångavstånd till denna priviligierade lilla stadsdel.

Är det någon som nu börjar få lättare att lägga ihop debit och kredit om hur politiken och de ekonomiska hjulen snurrar (eller stannar) i vår värld och var värderingarna och influenserna kommer ifrån och vilka som samarbetar?

I följande artikel hos The Daily Bell finns mer att läsa för den intresserade: ”Directed History – A Fact of Life?

På Swash.com kan du i fem delar läsa Rob Rimes essä, “The Five Developmental Stages of the Progressive Beast”, … ”Once understanding how the Fabian Society works, you’ll see how it created a template used by the Progressives.”

Rob Rimes i ”The Fabian Society: Britain´s socialist Movement and It´s Hold On America”:

[…] How did the Fabian Society pull the wool over the eyes of the people as well as opposing politicians? Well, to start, the word “socialism” was not to be used. Instead, they talked of benefits for the people. These benefits were welfare, medical care, higher wages and better working conditions. On one hand they called for social justice and socialist legislation behind a mask, while on the other hand they spoke out against the spread of communism. The reason for this was not because they opposed communist ideals, they just opposed the methods the communists used to obtain them. However, the Fabians were very aware that if the world was pointing the finger at Russia, China and all the other communist shitcocks that rose to power, that no one would be watching them and their slow-roasted socialism could flourish. In fact, the Fabian Society adopted the turtle as their symbol.