Den Statliga Ludovico-kuren

Mikko Hyppönen på TED Talk talar om övervakningsstaten:

[…] People who say, -”I have nothing to hide”, simply haven´t thought about this long enough. ‘Cos we have this thing called privacy, and if you think that you really have nothing to hide, please tell me that the first thing you do because then I know that I shouldn´t trust you with any secrets because you can´t obviously keep a secret.

[…] people are more brutally honest with search engines than they are with their own family. A search engine know more about you than your family does.

[…] Privacy is non-negotiable, it should be built in.

[…] Frankly, Kimberly. What I´m sending is none of your business and it shouldn´t be none of your gov´s business either.

– Mikko Hyppönen

De som försvarar staten och deras myndigheters beteende med att det ändå inte är nåt att bry sig om bör därför lämna diskussionen och istället återgå till sitt statligt påbjudna Clockwork Orange-tänk.

[…] Alex represents the unconscious: man in his natural state. After he is given the Ludovico ‘cure’ he has been ‘civilized’, and the sickness that follows may be viewed as the neurosis imposed by society.

[…] The government eventually resorts to the employment of the cruellest and most violent members of the society to control everyone else — not an altogether new or untried idea. […] The Minister, played by Anthony Sharp, is clearly a figure of the Right. The writer, Patrick Magee, is a lunatic of the Left. ‘The common people must be led, driven, pushed!’ he pants into the telephone. ‘They will sell their liberty for an easier life!’

But these could be the very words of a fascist (a right-wing socialist).

Yes, of course. They differ only in their dogma. Their means and ends are hardly distinguishable.

[…] Somehow the prison is the most acceptable place in the whole movie. And the warder, who is a typical British figure, is more appealing than a lot of other characters.

The prison warder, played by the late Michael Bates, is an obsolete servant of the new order. He copes very poorly with the problems around him, understanding neither the criminals nor the reformers. For all his shouting and bullying, though, he is less of a villain than his trendier and more sophisticated masters.

Stanley Kubrick interviewed by Michael Ciment

h/t – henrik alexandersson

USB-minne: NSA: Det mest farliga vapnet i kriget mot terrorismen

Journalisten och författaren Jon Rappoport går i svaromål i sin artikel, ”Rappoport replies to a Salon.com article that he´s a Conspiracist”, på en annan artikel, “Here come the Edward Snowden truthers.”, skriven av Alex Seitz-Wald på Salon.com.

Seitz-Wald skriver högdraget och förlöjligande om Rappoport och ett par andra journalister, debattörer och skribenter som inte okritiskt köper Snowdens och medias bild av händelserna och orsakerna till varför och hur de skett. Seitz-Wald skriver bland annat:

[…] Why would these people find it easier to believe Snowden is an [sic] CIA plant than a whistle-blower? Conspiracists are reflexively skeptical of the ‘official narrative,’ even when it should confirm their worldview. Snowden should be a victory for them, but because the mainstream media and the government are corroborating much of what Snowden leaked, the mainstream account immediately becomes suspicious.

Rappoport menar ironiskt att Seitz-Wald har helt rätt i det han säger. Rappoport är kritisk till all officiell information, alltid, hela tiden:

[…] Let’s see. Seitz-Wald claims I would doubt any mainstream account, right? Well, he’s absolutely on the money. I do. Like clockwork. I get up in the morning, I do 70,000 pushups, check my screen, read a “mainstream account” (of anything), and the pleasure of doubt moves right in. I pour milk on my doubt, a few strawberries, and that’s breakfast.

I doubt medical news, political news, economic news, energy news, military news, intelligence-agency news, and news about media. And that’s just for starters.

[…] Unfortunately, the press and public are conditioned to look at disruptions in the body politic as one-move chess games. The hero (or villain) executes a single powerful play and then all hell breaks loose.

Intelligence work doesn’t operate that way. It never has. It’s about prelude, lead-in, middle strategy, end-move, cover story, false trail, and limited hangout.

[…] Has he asked the question with any degree of heat, and has he followed up, and has he stuck to his guns to press the issue further and further to a resolution or a meltdown?

No. And why not? Because those media stars know how far they can go, before the kind of official access they need to keep their jobs would evaporate in a wind of ill-will. To put it another way, they’re cowards.

[…] For another even greater miracle, suppose Alexander finally, after heavy grilling, finally jumped out of his chair and said, “Okay, you want the story? Here it is. It wasn’t our fault. We’re not bumblers. We have security that would make an ant squirm to get through, and even he wouldn’t make it past first base. Somebody with far more skill than Snowden penetrated us, and it’s a heavy blow, and we’re working on it!”

Then, all bets would be off.

Varför anses det av vissa typer av människor (som gärna själva hävdar att de har ett öppet sinne och spänstigt intellekt) att all information som transpirerar via statens egna nyhetsorgan (Rapport och Aktuellt) rätt in i folks vardagsrum är korrekt, välmenande och helt sanningsenlig och att de som kritiserar och ifrågasätter den statliga informationens riktighet, de som är skeptiska och frågvisa till alla officiella berättelser om hur verkligheten är förskaffad reflexmässigt anses vara lögnare och paranoida, löjliga och aningslösa ”konspirationsteoretiker” som fantiserar ihop fantastiska historier då de tycker verkligheten är så tråkig?

Är det så enkelt att vissa inte bryr sig eftersom de accepterar att de är maktlösa och stolt bär denna insikt som en ordensutmärkelse på bröstet och vill skryta för omvärlden om det?

Ligger det inte i själva det journalistiska och vetenskapliga och undersökande värvet att vända och vrida på samhällsinformationen, att granska, undersöka och att vara obekväm, att ställa upp hypoteser och teorier för att se om de håller? Tydligen inte. I den demokratiska konsensuskulturens korthus duger det inte med alternativa verklighetsberättelser, då riskerar nämligen allt att rasa.

Är det inte journalistiskens uppgift att plocka isär och granska påståenden och ställa myndighetspersoner och andra ansvariga makthavare mot väggen, ”trampa dem på tårna” och dissekera deras verksamhet istället för att blint acceptera alla officiella berättelser och servera dem likt processad statlig och näringslös snabbmats-information?