Hanne Kjöller vs. Den Svenska Kåren av lättkränkta Primadonnor

Apropå den galet överdrivna kritiken mot opinionsbildaren Hanne Kjöller angående hennes bok, ”En halv sanning är också en lögn”, från en lättkränkt, ömfotad journalistkår bestående av, kunde man tro, en hoper maktkramande Primadonnor så vill bloggen bara förtydliga en sak:

Fakta är viktigt när det gäller undersökande journalister. Opinionsbildare som Hanne Kjöller lyder inte under samma strikta regim avseende faktapresentation. Detta är fundamenta för de flesta medelbegåvade journalister som inte deltar i den här förvalslika kättardödardebatten.

Man kunde nästan tro att Hanne skrivit en bok om synen på faktafel inom den grävande journalistiken och konsten att peta efter ruttna tårtrussin i opinionsbildande texter när man lyssnar på stormen som alla politiserade kränkta känsloatleter dragit igång, en storm så stor att den helt kommit att dränka det som står i Hannes bok.

På Adlibris går boken att köpa och Hanne säger bland annat följande om den i presentationen:

[…] »En halv sanning är också en lögn. Orden nådde mina öron första gången i en teveintervju för många år sedan. Formuleringen var Henning Mankells. Meningen har sedan dess legat och skvalpat i mitt huvud. Som mediekonsument har jag gång på gång blivit påmind om hur sant påståendet är. Hur journalister genom att utelämna vissa avgörande uppgifter kan skapa en helt felaktig, och då menar jag verkligen helt felaktig, bild av verkligheten. Vissa reportrar har mer och mer gått in i rollen som aktivister snarare än journalister. I stället för att söka sanningen, också när den är obekväm för den enskilde, har reportrar iklätt sig Robin Hood-kostymen och blivit ett slags överklagandeinstans som driver enskilda fall. Arbetsverktyget är ofta en dramaturgisk modell med offer, hjälte och skurk. Haken med denna Hollywoodtypiska berättarteknik är att den vanligen fördummar mer än den förklarar.

Så, nu vet alla hur en modern kättare i den socialistmoderatstyrda lilla monarkin Sverige i utkanten av världen kan se ut. Nån som har ett rött piller jag kan få?

De Fördömdas Planet och obekväma faktum

Walter Starck, en av de ledande forskarna och pionjärerna kring korallrevsforskningen i världen, skriver intressant i På Quadrant Online om Antropogenic Global Warming

Sammanfattningsvis visar artikeln på hur demokratiska människors ökande insikt om att AGW är en bluff och enbart framställer demokratier i dålig dager. Kan detta vara ett av kommunistinternationalens syften? Nåväl, …

Starck radar upp de vanligaste variationerna på undergångs- och förstörelsetemat som kablas ut i TV, radio och tidningar med jämna mellanrum och sågar dem jämns med fotvårtorna:

[…] Climate alarmists claim that the global climate has warmed by about 0.7°C over the past century and that this is entirely due to the greenhouse effect of fossil fuel emissions. Even if one ignores the sundry uncertainties involved in the amount and cause of any such warming and accepts the entire fraction of a degree as real and due solely to the use of fossil fuels, why should this be so alarming? 0.7° is only a small fraction of the warming which occurs daily between night and day or winter and summer or from one day to the next.  It is an amount which commonly occurs while one is eating breakfast or within a few minutes of the sun emerging from behind clouds.  As an annual average it is about what one might expect from moving a two hour drive along the coast or a hundred metres downhill.  In other words, it’s barely perceptible, trivial in either detriment or benefit and totally incommensurate with all the dramatic claims being made.

[…] The idea that a few degrees of warming will somehow wreak havoc on the environment arises from the postmodern mythology of nature as fragile and existing in a delicate state of balance which is vulnerable to collapse at the slightest disturbance. If caused by humans, any detectable effect is described as an impact.

[…] This fairy tale view of nature has found strong appeal with the large population of urban non-producers which our increasing prosperity has spawned. Environmentalism offers them a satisfying sense of righteousness and absolves any need of gratitude for the effort from others their way of life demands or guilt about the massive impact it imposes on nature.  In reality, the delicate fragile myth bears little relation to the tough, hard, messy and often tragic struggle which is life in nature. This is also the reality with which primary producers must cope in order for the urban cocoon to exist. Without a constant flow of energy, food and water the condition of life in the huge modern urban areas would become desperate within a few days; and ironically, it is where the naïve demands of climate alarmists would quickly lead if fully implemented.

Det är en insiktsfull analys Starck ger av hur den miljö- och klimatindustri fungerar som har till syfte att ”omvända” oss syndfulla naturförstörande urbana lättingar.

De övriga käpphästarna du säkert hört varianter på i media är hur havsnivån ökar och hotar att dränka bosättningar och ödelägga tusentals människoliv. Utrotning av av tusentals djurarter påstås givetvis också vara en konsekvens av ökande värme på jorden.

Korallrevens påstådda oerhörda känslighet inför mänsklig indirekt påverkan är en annan viktig banérförare i kampen mot och avvecklandet av den västerländska välståndsmaskinen. Starck har dock en annan historia att berätta för oss demokratiska medborgare om orsakerna till de vitblekta korallreven:

[…] Coral reefs have survived everything from asteroid impacts to ice ages and even extensive reconfiguration of the oceans and continents by plate tectonics. Nevertheless, the self-appointed experts of climate change tell us that coral bleaching due to a barely detectable warming threatens reefs with extinction and is already devastating them through coral bleaching events. […] What the doomscryers have failed to recognise is that the warm water associated with bleaching events does not come from heating of the atmosphere but is a result of periods of extended calm weather when normal wave driven mixing ceases and a shallow surface layer heats up from the sun. A week or more of calm weather can result in the upper metre or two of the ocean becoming bathtub warm. […] The strong bleaching events claimed to be due to climate change have all been the result of this kind of El Niño associated calms which have nothing to do with atmospheric co2 […] Scars from numerous past bleaching events can be seen in the skeletons of corals over the past thousand years and also in fossil corals from millions of years ago.

Där ser man. Undanhållandet av obekväma faktum går uppenbarligen igen i all verklighetsbeskrivning hos våra människoälskande planeträddare. De ljuger inte men de säger inte heller hela sanningen. De anser säkert att de arbetar med helgade medel.

Så därför använder jag mig av den ännu mänskliga rättigheten (men ännu ej den demokratiskt politiska förmånen) att betacka mig för denna sortens människors allomfattande politiska avsikter, som denna natur-, miljö- och klimatalarmism till syvende och sist kokar ner till.

Starck fortsätter sina smått prosaiska sågningsövningar av alarmisterna genom att avhandla de mest kända käpphästarna och påstådda hoten som vi matas med och det är allt ifrån metangasutsläpp från nötboskap, alternativ energi och mediafenomenet att Goda Nyheter på det här området är Dåliga Nyheter och hur klimatexperterna fungerar.

Han fortsätter med en styckerubrik som handlar om ClimateGate, en annan om hur Peer-Review går till, en annan om var forskarpengarna på området kommer ifrån (Starck lär ju veta). Litanian verkar inte ha någon ände men han avslutar faktiskt med den nästan viktigaste punkten i hela bluffen och det är kvalitén på vetenskapen som bedrivs, den urusla alltså.

Det är mycket intressant läsning och ger en AGW-kritiker en rejäl arsenal av argument.

Så till exempel är ju Stora Barriärrevet ett av medias käraste och tydligaste exempel på hur fruktansvärt vi människor indirekt skadar vår planet, eller hur? Saken är  bara den att det finns inga synliga bevis, inte om man skall tro det som står i Walter Starcks artikel från 2005 i alla fall, ”Great Barrier Reef threatened: so where is the evidence?”

Om inte den mediala sanningen befriar dig är det nåt fel på de filter den måste passera igenom!

Förmynderiets ansikte

Dick Erixon klär av stockholmsvänstern och deras syn på vad höjda skatter har för effekt i våra plånböcker och hur det påverkar våra konsumtionsmönster.

Vänstern har en patologisk felsyn på det här med frihet det är alldeles uppenbart. Dom anser på fullaste allvar att det är dom (makten) som skall bestämma vad vi medborgare skall konsumera … i ett fritt samhälle.

Givetvis stoppar det ju inte med att bara styra konsumtionsmönster, de vill ju styra och ställa i precis allt vi gör men det är i plånboken allting tar sin början. Så pass begriper även socialister av ekonomi. Pengars värde däremot är det sämre ställt med eftersom de är så vana att slänga andras pengar omkring sig.

Vänstern verkar mer se till Maktens frihet att diktera medborgarnas handlingar in i minsta detalj. På så vis kan de ju dessutom cementera sin egen maktposition för långa tider, trots att vi har ”demokrati”… jag menar, det är dom ju så vana vid att det säkert utvecklats till traditions- och vanetänkande.

Dom är offer för och förblindade av sin egen patologiska politiska felsyn om hur man ser till medborgnas väl och ve för att istället som nu, prioritera sin egen maktpolitiska situation den närmaste mandatperioden.

Om detta må vi upplysa, utbilda och informera medborgarna.

Klimatalarmister, vindflöjlar och döda fiskar…

Det hettar till i klimathysterin.

Stephen H. Schneider, biologiprofessor vid Stanford University, är en av de som idag skriker högt om Global Uppvärmning.

Det som hettar till sakernas tillstånd i den här frågan är att han skrek lika högljutt för trettio år sedan, men då var det: -”The Iceage Is Coming”, och att vi kanske borde smälta ner de enorma istäckena vid polerna.

Schneider hotade producenterna av filmen ”Not Evil Just Wrong”, Phelim McAleer och Ann McElhinney, med advokater och åtal om de inte klippte bort det stycke i filmen där han i ett program från 70-talet varnar för den kommande Istiden.

Moderna Myter har klippet där den bortredigerade (censurerade) passagen från den slutliga filmversionen kan ses.

Det är så här alarmisterna gör politik av vetenskap och när det blir obekvämt hotar man med munkavle och censur.

Gore, t.ex.  ger bara intervjuer med godkända journalister och där han har fått se frågorna i förväg. James Hansen (NASA:s numera utfryste forskare) har tappat all trovärdighet. Ben Santer snyggar till data för att passa sin agenda, och ljuger om vad vetenskapen kan intyga. Mann, Gavin och Briffa skyler över allvarlig vetenskaplig ordelighet med rekonstruktioner av temperaturer med hänvisning till trädringar.

Dessa herrar behöver sen bara vicka lite grann på sitt pekfinger åt medias håll så kommer naiva journalister rusandes och prånglar ut deras budskap på nyhetsplats i både tidningar och TV, i featureartiklar och i dokumentärer.

Tre-stegsraketen vänsterforskare – vänsterpolitiker – vänstermedia har blivit en ”Match Made In Heaven”. Man behöver inte ha speciellt livlig fantasi för att inse att när detta äktenskap väl etablerats fungerar resten som ett självspelande piano.

Men allt kanske bara är så enkelt som att när man jobbar i en grönsakshandel, så säljer man grönsaker, jobbar man hos en bilförsäljare, så säljer man bilar, jobbar man i en klädaffär, så säljer man kläder och jobbar man för IPCC, så säljer man…och då behövs ingen j-la vetenskap för att övertyga.

__________________           ********            _________________

ClimateDepot ges intressanta fakta om hur forskarsleven svängdes på 70-talet i fråga om klimatförändringar och de kraftfulla åtgärder som skulle behövas för att ”rädda” jorden … från nedisning (!).

Att tongångarna var så här på 70-talet förnekas givetvis starkt av nutidens ”bättre vetande” uppvärmningsideologer och deras godtrogna lärjungar.

De gör nämligen allt som krävs för att bilden av dom som maktambitiösa, opportunistiska vindflöjlar absolut aldrig skall få fotfäste i medvetandet hos den moderna mediakonsumerande mänskligheten.

***   ***   ***

Schneider har även gjort ett uttalande i Discovery Magazine 1989 som säkert hamnat i klimatalarmismens Hall of Shame:

On the one hand, as scientists we are ethically bound to the scientific method, in effect promising to tell the truth, the whole truth, and nothing but — which means that we must include all the doubts, the caveats, the ifs, ands, and buts. On the other hand, we are not just scientists but human beings as well. And like most people we’d like to see the world a better place, which in this context translates into our working to reduce the risk of potentially disastrous climatic change. To do that we need to get some broadbased support, to capture the public’s imagination. That, of course, entails getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have. This ‘double ethical bind’ we frequently find ourselves in cannot be solved by any formula. Each of us has to decide what the right balance is between being effective and being honest. I hope that means being both.

—-

Å ena sidan är vi etiskt bundna, som vetenskapsmän, till den vetenskapliga metoden som innebär att vi måste säga sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen – vilket då även innebär att vi måste inkludera all den tvekan och osäkerhet som vi ser i våra forksningsresultat. Å andra sidan är vi inte bara vetenskapsmän utan även vanliga människor och som de flesta människor vill vi att världen skall bli ett bättre ställe, vilket kan översättas till att vårt arbete går ut på att reducera potentiell katastrofal klimatförändring. För att göra det behöver vi ett brett stöd, så vi kan fånga allmänhetens fantasi och föreställningsförmåga. Det betyder att vi får en massa mediatäckning. Vi måste framställa skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska påståenden och vara väldigt tysta om de tvivel vi kan ha. Detta dubbla etiska koppel vi så ofta befinner oss i kan inte lösas med någon formel. Var och en av oss måste bestämma vad som är den rätta balansen mellan att vara effektiv och att vara ärlig. Jag hoppas det betyder att man är båda.

Information vill vara fri och prasselpressens död?

Den prasslande pressen har länge gnällt, gnytt och åmat sig för att de inte kan ta betalt för sina webupplagor på Internet, vilket bland annat visas här.

Nya rön gör dock gällande (obs! skämt) att det inte är nåt konstigt med det. Det är svårt att ta betalt för dussinnyheter i dagens flyktiga och snabbt föränderliga värld (den publicistiska) överhuvudtaget.

Dan Costa på PC MAG har sin förklaring till varför den kostnadsbaserade modell av nyhetsförmdling som många publicister lockas att införa på sina nätupplagor är dömd att misslyckas:

1. Nyheter har ingen livslängd. Den genomsnitliga nyhetsstoryn är färsk knappt ett dygn och i många fall till och med irrelevant inom några minuter.

2. Digitalt innehåll är en handelsvara. Kvalitativt rapporterande tar tid och kräver expertis men tyvärr är det inte värt nåt eftersom det finns så mycket av det. Så fort nyheten släppts har den distribuerats över hela internat inom några minuter. Att låsa in nyheten bakom en betalmur försenar den och den kommer att läsas av färre personer och lämnas utanför debatten.

3. Digital distribution är gratis. Den digitala distributionen är en välsignelse för media. Det kostar lika mycket att nå 100 personer som att nå 1000 personer eller rent av hela världen.

4. Betalat innehåll kan inte delas. Förr var distributionskedjan enkel. Stora lastbilar, och mindre, körde omkring och levererade högar med döda-träd-produkter. Så fungerar det inte längre. Journalister publicerar direkt till nätet utan tryckpressar, distributörer eller papper. Läsarna konumerar dessa digitala bits och gör utdrag, kopierar, vidarebefordrar, bloggar (!), Diggar, Buzzar, IM:ar och Twittrar.

Dan Costa menar att allt har ställts på huvudet idag om hur det tidigare fungerade i relationen mellan läsarna och journlisterna. Alla har fått nya roller.

Läsarna i synnerhet är inte bara konsumenter av nyheter. Vi är i allt större utsträckning brukare och användare av nyheter och vi använder det till att underbygga våra argument i diskussioner med andra eftersom vi är mediadistributörer, vi också, numera.

Så vad ska då alla gråtande och gnällande publicister göra, frågar Dan Costa? De får vända sig till reklamen eftersom de inte kan ta betalt för en sak som finns fri i överfflöd på nätet. De kan däremot ta betalt för vår uppmärksamhet som blir knappare och svårtillgängligare för varje dag som går.

Fritt tillgängligt innehåll är det pris du betalar för läsarnas tid och uppmärksamhet, säger Dan Costa. För mainstream-media är en betalmodell för att nå break-even och för att få läsarnas uppmärksamhet en stängd dörr, helt enkelt. De kommer att stå ensamma på den andra sidan av den dörren, avslutar han.

Kyoto: Economic Pain, No Climate Gain

[…] One final point on the science of climate change: I am approached by many in the media and others who ask, “What if you are wrong to doubt the dire global warming predictions? Will you be able to live with yourself for opposing the Kyoto Protocol?”

My answer is blunt. The history of the modern environmental movement is chock full of predictions of doom that never came true. We have all heard the dire predictions about the threat of overpopulation, resource scarcity, mass starvation, and the projected death of our oceans.

None of these predictions came true, yet it never stopped the doomsayers from continuing to predict a dire environmental future. The more the eco-doomsayers’ predictions fail, the more the eco-doomsayers predict. These failed predictions are just one reason I respect the serious scientists out there today debunking the latest scaremongering on climate change.

But more importantly, it is the global warming alarmists who should be asked the question — “What if they are correct about man-made catastrophic global warming?” — because they have come up with no meaningful solution to their supposed climate crisis in the two decades that they have been hyping this issue. […]

I am reminded of a question the media often asks me about how much I have received in campaign contributions from the fossil fuel industry. My unapologetic answer is ‘Not Enough,’ — especially when you consider the millions partisan environmental groups pour into political campaigns. […]

– Senator James Inhofe, Chairman, Senate Environment and Public Works Committee i A Skeptics Guide To Debunking Global Warming Alarmism, Hot & Cold Media Spin Cycle: A Challenge to Journalists who Cover Global Warming

”…och inte låta oss fångas av historien”

Obama håller verkligen fast vid sin starkaste och, under valrörelsen, mest luddiga och till intet förpliktande valslogan.

”We Need Change”!

Då hopade sig frågetecknen hos mig och jag undrade, ”Vad menar karln?” Nu har dimmorna skingrats betydligt om vad det egentligen var för förändring han var ute efter men som han inte kunde prata om i klara ordalag.

Sweetness & Light har bilder som man givetvis tolkar precis som man själv vill. En förändring är det icke desto mindre.

Obama har sannerligen ett alldeles särskilt sätt att lära sig av historien.