Beskyddarverksamhet i konkurrens

[Det är inte speciellt svårt att se militären som en metafor för Centralstaten. Hur maffian arbetar vet väl alla? ]

 

Hans Rosling – Super Soprano of World Prosperity Progress Statistics

Hans Rosling och Gapminder använder Internet och tillgången på statistik precis på det sätt som det skall göras. I början stötte de på motstånd från de vanliga nej-sägarna som givetvis hävdar att det inte är möjligt att släppa all statistik om alla länder fri på det sätt Hans Rosling efterfrågade. Det var FN-chefen för deras enorma statistikdatabas som hävdade det.

Det måste finnas lösenord och pris på den sortens information. De sa i princip till honom att det du tänker göra Hans, det går inte att göra. Vilken tur att det finns personer som inte lyssnar till alla expertliknande överstepräster i vår sekulariserade, semi-religiösa politikerdyrkande värld.

Men vad är det då som driver den så välgörande, välståndsökningen i världen som Hans Rosling visar i sina animerade statistikföreläsningar och som om en så där 35-40 år kommer leda till att i stort sett alla länder i världen kommer att ligga på snarlik välståndsnivå (trots alla statliga resursförstörande interventioner i marknaden).

Jo, det är naturligtvis det de flesta har en vag aning om men egentligen aldrig ordentligt fått lära sig varken i skolan eller senare i livet och som därför ingen riktigt verkar veta hur det borde fungera (inte ens de som gått ekonomlinjen och Handäääls).

Det är givetvis ekonomisk tillväxt (skapandet av resurser), marknadsekonomi, frihandel och liberaliseringar över hela samhällsspektrat som är de viktiga beståndsdelar i berättelsen om hur världens folk och individer skall få det bättre på bekostnad av den ofantliga, skattemissbrukande, resursförstörande och krigförande välfärdsstaten.

Den moderna kontrollerande välfärdsstaten för politiska och moraliska krig på både hemmaplan och bortaplan, kampanjer är ett annat ord för krigföring. Kampanjer har vi gott om i våra välfärdsländer där det samtidigt verkar finnas så mycken ofärd som det måste föras krig mot. Tänk istället att det är ett sätt att påverka människor i massiv skala.

Avsikten och slutmålet är att få alla att tänka och agera på samma eller åtminstone liknande sätt, precis som androider, robotar som inte har annat syfte med livet än bidragsfinansierad familjebildning och statlig måluppfyllelse av den senaste statliga kampanjen. Så tänk vilket kaos det skulle vara om inte staten hade dina skattepengar att finansiera sina välvilliga moralkampanjer gentemot oss medborgare, ingen skulle ju göra som de vill, det skulle ju vara … ja, fullständig anarki.

Nåväl. All utveckling Rosling visar upp sker, som sagt, trots Centralstatens härjningar i folks liv. All utveckling som Rosling visar upp hade gått fortare om vi hade avskaffat ”våra ledare” och därmed hindrat dem från att ställa till med alla problem de senaste två hundra åren. Som mänsklighet bör vi kunna lära av Roslings statistiska perspektiv på historien.

Hans Rosling visar den bästa statistiken du någonsin sett

Hans Rosling: Nya insikter om fattigdom

Så oavsett vad Rosling anser om klimatet och koldioxidens roll i sammanhanget och de förändringar dessa moderna hjärnspöken påstås leda till (den här gången i planetens historia) så visar Roslings statistiska välståndsökningshistoria över världens länder hur som helst att det är ekonomisk tillväxt, vetenskaplig utveckling, resursskapande, ekonomisk frihet, marknadsekonomi, frihandel som är lösningen om man vill HELA mänsklighetens väl.

När man lyssnar på vissa centralpolitiskt finansierade planeträddare av idag får man lätt för sig att det inte riktigt är hela-mänskligheten-scenariot dom kalkylerar med.

¤ — ¤ — ¤

P.S. – att Rosling inflikar klimat och koldioxid som relevant i sammanhanget avslöjar ett grundläggande politiskt avstamp hos honom som räknar med att det är vänsterinspirerade social-centralstatslösningar som skall stå för den huvudsakliga kompassriktningen och pekfingerpekandet för ett lands utveckling.

Den politiska energigalenskapens hysteriska tidsålder

Imagine you invented a machine that revolutionized travel. You know your invention could cut local and long distance travel time substantially and vastly improve the ability for business to deliver freight efficiently. The invention would add trillions to global GDP. If released, your invention would no doubt be universally used and admired. However, based on the initial safety assessments, analysts predict that if used widely your invention would cause the deaths of 300,000 Americans per year and countless more around the globe. Would you still release it?

If not, imagine a world without cars.

It turns out that car accidents are among the leading causes of death in the US, and yet few of us would give up the luxury, convenience, and autonomy of owning an automobile. We’ve decided the benefits are worth the risk.

Now, the bigger question: why isn’t this same measure used when judging nuclear energy?

Citatet ovan passar in apropå den senaste tidens anti-kärnkraftshysteri och lögnerna om strålningens farlighet i grundvattnet runt det havererade kärnkraftsverket i Fukushima Dai-ichi.

Mer om denna hysteri kan man läsa i Capitalism Magazine i artikeln av John Downs, ”The Symptoms of Nuclear Hysteria”. Där kan man ta del av en mer vetenskapligt och faktamässigt orienterad inställning till de få kärnkraftskatastrofer, snarare missöden, som trots allt inträffat de senaste 60 åren till skillnad från de faktiska lögner som prånglas ut av välståndsfientliga vänsterjournalister och miljögröna aktivistfascister som Greenpeace och deras falska påståenden kring kärnkraftens mytiska farlighet.

John Downs säger följande om radioaktiv strålning och de nivåer som EPA tillåter:

[…] But radiation is not nearly as pernicious or outright dangerous as the media leads us to believe. In the US, by EPA regulations, nuclear plants are expected to annually release radiation less than what any passenger receives on one flight from LA to New York (a route I travel quite often). Living in a brick or concrete building for a year will give you twice the dose of that flight. A chest X-ray will give you over 80 times the dose of your brick-walled apartment. A nuclear plant worker is allowed 10 times the dose from a medical X-ray scan per year. Still, the worker would have to receive double his maximum yearly dose to have a measurable increase in cancer risk – and 4 times that dose in a day to show any signs of radiation sickness.

[…] In comparison, other forms of energy have led to significant deaths and environmental risks. The burning of fossil fuels pumps greenhouse gasses into the atmosphere. Coal mines collapse, trapping and killing miners. Oil tankers and offshore derricks spill petroleum into the ocean. But these risks are more tolerated than nuclear concerns.  The difference lies in the fear of radiation.

Perhaps due to its invisibility, or its mysterious and often long-delayed effects, or perhaps as a relic of Cold War propaganda, the threat of radiation exposure provokes an irrational, emotional response. As a result, nuclear power is often held guilty until proven innocent.

[…] The risk is truly minuscule, especially when we consider the alternatives. As much as President Obama likes to talk about “renewable energy” and “green initiatives,” the reality is that there is no clean source that can provide energy nearly as inexpensively as our current sources. This means that a switch to entirely “green” sources, including wind, solar, and hydro, would cause the average American’s standard of living to drop by an order of magnitude. So, the viable alternatives to nuclear energy are limited to coal, oil, and natural gas. Each of these poses significantly more health and environmental dangers than nuclear.

I artikeln, ”The Enemies Of Nuclear Power”, säger Travis Norsen:

[…] Its safety record is also exemplary. In America today, the nuclear industry ranks among the safest places to work. It experiences only 0.34 accidents resulting in lost work time per 200,000 worker-hours, compared with a 3.1 average throughout private industry. While during the past 40 years, hundreds of thousands have died as a result, directly and indirectly, of coal mining and other means of energy production, there has not been a single fatality, or even a serious injury, resulting from the operation of civilian nuclear plants in the United States.

[…] The annual probability of radiation leakage for the newest reactors is estimated at less than one in a billion–a level of safety no other source of energy can even approach.

Why then is opposition to nuclear power so strong?

The loudest objection raised by the anti-nuclear groups is that there is “no safe level of radiation.” It is also the phoniest. The major sources of radiation are natural and ubiquitous: we are continuously bombarded with radiation from cosmic rays in the upper atmosphere and from naturally occurring radioactive elements in the earth. Compared with these background sources, the radiation from nuclear power plants is negligible.

[…] The average annual radiation dose received by Americans is 360 millirems (or “mrems”), about 300 of which come from naturally occurring sources like radon. By contrast, you would get only 0.01 mrems per year as a result of living 50 feet from a nuclear power plant. Even a single annual cross-country airplane flight exposes you to 3 mrems, while a medical X-ray gives you a dose of 20 mrems.

[…] They are against nuclear power, not on any sound scientific grounds, but for the same reason they consistently oppose logging and oil drilling and dam construction–because they want to reverse the progress we have made in conquering nature to serve man’s interests.

Ja, ni förstår ju att sån här nyansering av hur det verkligen förhåller sig med kärnkraft inte passar in i den Grönpolitiska propagandan, eller hur?

Så det är som vanligt med (grön-)vänstern och deras förhållande till siffror, statistik, fakta, vetenskap och verkligheten, de jobbar alla emot dem så det är därför de drivs till att berätta lögner för den del av befolkningen som de vet inte har kunskap att ifrågasätta deras politik, de är ju dessutom redan köpta via deras korrupta och resursförstörande bidragspolitik.

Den politik de driver måste förneka, relativisera och ljuga om verkliga förhållanden för att kunna få igenom sin politiks misantropiska ”endlösung” (alltså, konsekvenser de aldrig nånsin själva kan förmå sig att inse och givetvis än mindre erkänna). Det är en politik som strävar efter att hålla de fattiga i världen på sin fattigdomsmatta och använda dem som schackbönder i deras avskyvärda politiska spel för att vinna den politiska makten. Energipolitiken är bara en av deras spelstrategier för att nå detta slutmål.

För vidare läsning och kunskapsmässig förkovran:

The Enemies of Nuclear Power ( … the motives of it´s militant opponents)

I det fall du missat den – Four Horsemen

Följande klipp är en paneldiskussion på presstv.com om filmen Four Horsemen:

På svensk TV i Kunskapskanalen repriseras just nu en engelskspråkig dokumentär av Ross och Megan Ashcroft med den knastertorra svenska titeln, ”Systemfel som hotar världen”.

Den engelska titeln, ”Four Horsemen”, anspelar på Uppenbarelsebokens undergångsprofetior i Bibeln där mänskligheten förvarnas om undergången när Apokalypsens fyra ryttare sveper i sporrsträck över världen och allt läggs i ruiner där de dragit fram. En klatschig, målande och färgstark titel för att fånga uppmärksamheten kring en viktig film som borde angå alla som anser att de lever i en demokrati.

Filmen avhandlar många ämnen som har beröring i dagens globala värld men alla ämnen faller tillbaka på orsakerna till den globla ekonomiska krisen och hur det är vi medborgare i västvärldens alla (sken)demokratier som får betala alla krisernas ekonomiska konsekvenser, aldrig dom som orsakar kriserna.

Enligt bloggen går inte filmen hela vägen i sin förklaring till vad som gått snett. Den nämner socialt organiserat våld, skuld, orättvisa, och fattigdom (Four Horsemen) och hur dessa får allt större fotfäste i folklagren.

Filmen analyserar de korrupta och farliga system som orsakar finansiell och etisk kollaps. Är det möjligen de socialistinfluerade tendenserna och regleringarna i ekonomierna som avses? Det nämns aldrig, vilket gör bloggen fundersam på ur vilket temperament filmen är gjord. Nånstans ute på vänsterkanten kan man nog med stor säkerhet säga att filmen tar sitt avstamp då socialismens skadeverkningar i på Den Fria Marknaden aldrig nämns med någon större akuratess.

Filmen har rätt på många punkter och fel på andra mer väsentliga punkter, enligt bloggen. Filmen komplicerar och problematiserar väl mycket kring frågor som kan lösas enbart genom större och mer och tydligare marknadsinslag. Statliga hjälplån till exempel förstör mer än dom hjälper ett land. Konsekvenserna blir helt andra än vad som avsågs från politiskt korrekt håll på hemmaplan.

Handla med fattiga länder istället för att ösa pengar över dem, är en enkel lösning. Som det är nu, visar filmen, går pengarna för IMF-finansierade infrastrukturprojekt rakt ner i det fattiga landets styrande elits fickor och de internationella företags fickor som satts att bygga det fattiga landets nya fina infrastruktur (som ingen i landet har råd att nyttja eftersom de är så fattiga). Vid sidan om står den dystra bonden och tittar på, fortfarande lika fattig, med sin hacka på axeln som sin dyrbaraste ägodel.

Kapitalismen (eg. Den Fria Marknaden) omnämns i filmen bara som att, ”Kapitalismen har inte misslyckats, den har fungerat perfekt, enligt de regler dess skapare satt upp (!?). ”Kapitalismen behöver reformeras. Vilken slags kapitalism skall vi ha i framtiden?” Det är fel frågeställningar och med fel och förvirrande begrepp.

Diskussionen handlar om Den Fria Marknaden och hur välfärden bäst skall distribueras till alla medborgare, inte om hur kapitalismen skall ändras. Ordet kapitalism är ett kunskapsalienerande begrepp skapat av Karl Marx för agiterande, retorikinkontinenta socialister.

Socialister vill gärna peka på kapitalismen och roffa-åt-sig-perspektivet, säga nåt elakt om rövarbaroner och orättvisa och vad man som medborgare kan kräva här i livet och så vidare.

Samtidigt har socialister en blind fläck när de inte inser att det är deras handelshindrande regler som skapar och lockar till sig dessa rövarbaroner och roffa-åt-sig-mentaliteten och försätter en stor del av den övriga marknadens andra, mindre, aktörer ur stridbart skick genom de kostsamma tillstånds- och licensprocesser och allsköns annan byråkratiskt, monopoliserande smörja som injiceras i ekonomin.

Det är ett riggat system för att enbart locka till sig de kapitalstarka intressena i Statens tjänst (Staten och Kapitalet). Ett korrupt och korrumperande system, helt enkelt.

Den Fria Marknaden har inget överordnat etablissemang som sätter spelregler efter politiskt humör för att tillfredsställa en opinion och gynna sig själva. Det överordnade är Markanden i sig själv. Och det mest irriterande är att den sköter sig själv utan alla politiker och deras verklighetsförvridande dekret. Marknaden är utgångspunkten, Marknaden är alltings förutsättning som man förhåller sig till, som man vårdar och inte ens förhandlar om hur man får påverka genom politiska, dekret och regleringar. Det gör Lagen istället. Det är som med den amerikanska konstitutionen, den får inte och kan inte inskränkas, den kan bara utökas.

Den här dokumetären har nåt för alla, såväl nya som gamla skolor och ideologier, utom Den Fria Marknadens lösningar. Det skapar intrycket av att ingen i filmen riktigt förstår vad det är som är fel men eftersom det är så många kloka personer med i filmen (22 stycken och Noam Chomsky; suspekt bara det. Han är lingvistikprofessor) som ger så många kloka svar eftersom de är så många och de är kloka och, … ja, ni hajar. Ordet kapitalism och att vi behöver en annan sorts kapitalism, upprepas väldigt ofta i filmen. Det är inte det saken borde handla om. Det är som Obama och hans ”Change”. Jaja, men ”change” av vad då, herr President? Please, be more specific about what you want to change?

Vi behöver mer Fria, Öppna Marknader utan politikerinblandning, subventioner, bidrag och utlandsstöd eftersom det bara konserverar systemfelen och göder de som gynnas av systemfelen.

Filmen visar mest på dåliga exempel om hur det går till nu istället för att vara pedagogisk och komma med mer lösningar av det slag bloggen önskar (ni vet, mer av allt det den klassiska liberalismen står för) för att vi skall kunna ta oss ur detta eviga ekorrhjul av statliga lånekriser som etablissemanget orsakar men som medborgarna får betala via arbetslöshet, sänkta löner och högre skatter och ”nya kapitalistiska spelregler” för varje ny ekonomisk dikeskörning.

Det finns i grunden bara en orsak. Sluta upp med de socialistiska inslagen i de statliga ekonomierna och marknaderna. Sluta ge politiker incitament för att lägga sig i affärsverksamhet. Sluta upp med politikerstyret av våra ekonomier.Tvätta rent lakanet, en gång för alla, för alla folks väl.

Man jag vet lika väl som alla andra libertarianer att den dagen det verkligen händer, ja, då kramar vi snöbollar i helvetet också.

I Kunskapskanalens tv-tablå anmäls filmen på följande sätt: ”I konsekvensernas tidsålder måste vi granska och ifrågasätta hela systemet i vårt nuvarande samhällsbygge.”

Det är en högst subjektiv och otydligt, svepande ideologisk beskrivning, anser bloggen. Klangbotten för en sådan beskrivning är den alltför vanliga anti-kapitalistiska mentaliteten som enbart visar hur djupt de kunskapsmässiga frätskadorna nått när det gäller synen på ekonomi och dess roll för välfärdens utveckling.

Det är som det är sagt. Det finns ingenting som behöver ifrågasättas i systemet och samhällsbygget mer än de förvridna ekonomiska principerna för sund marknadsekonomi som enbart gynnar de som har, äger för mycket och redan befinner sig på spelplanen där de inte vill ha mer konkurrens, det vill säga storföretagen, stor-, och investeringsbankerna och sist men absolut inte minst, den parasiternade, politikerstyrda, totalomfattande, lägga-sig-i-allting-Välfärdsstaten, utan  så att de alla istället kan få mer utdelning, i evighet, från den vinst- och inkomstbringande såssleven när den svingas över den globala marknadsbuffén.

En aforism som fastnade hos mig i filmen är den att, ”Socialism är för rika och Kapitalism är för fattiga”.

Vi behöver inte fundera länge för att förstå varför vi har mycket av det ena och mindre av det andra i våra ekonomier. Det är inte svårt att de inte vill ändra på ett sånt system utan istället komma med nya lösningar hela tiden. Det betyder att de inte ens på demokratisk väg skulle få för sig att lämna rikedomsbuffén i värmestugan.  Bloggen undrar om det är detta system SVT och en mängd andra anser behöver ifrågasättas i dessa konsekvensernas tidevarv?

Knappast. Vänstertrojkan, i alla dess kalejdoskopiskt gnistrande färger, tillsammans med sina propagandaorgan vill helst renodla maktbasen ännu mer i det redan pågående centralstyrda socialistiska ekonomiprojektet och tvätta bort de marknadsmässiga inslagen i alla system.

Att de skulle inse att det är deras socialistiska ideologi i det marknadsmässiga systemet som leder oss till alla dessa kriser kommer de aldrig att erkänna. Ideologi går alltid före verkligheten. Kollektivet går före individer. De vill hellre styra och fingra och politisera hela vår tillvaro, ställa samhällsgrupp mot samhällsgrupp … och skapa kriser som de sen kan skylla (the usual suspect) för och sen komma med sina lösningar ännu en gång. Det är ett självförsörjande krissystem med åtföljande politiska åtgärder i ett evigt kretslopp, helt enkelt.

Att politikerna långsiktigt korrumperas av verklighetens aktörer (Kapitalisterna, bankerna, Företagen) genom deras påstötningar om ständigt nya privilegier och dispenser från regelverket som en konsekvens av socialismens systembromsande effekter på marknaden är av mindre vikt.

Filmen är en berättelse om förlorare, nämligen alla vi medborgare som sätts i skuld för att kunna åtnjuta det mervärde vi skapat genom vårt arbete.

Legaliserat bedrägeri nämns i paneldiskussionen i klippet ovan. Så sant, så sant.

Vargens makt över Rödluvans verklighetsförståelse

Det enda säkra man kan säga om oss/dom som älskar frihet när man ser sig om i världen är att vi/de gjort ett dåligt jobb för att få gemene man att förstå sig på ekonomi.

Med det principmässiga yttrandet inleder John Stossel sin artikel Greed is Good – The Pursuit of Self-Interest Benefits Everyone.

Den ofärdiga tanken och den intellektuella ryggmärgsreflexen hos de flesta oskolade är att hur kan karln påstå nåt så befängt som att girighet (self-interest) är något bra som gynnar alla?

Stossel förklarar:

Greed is a constant. Did you ever turn down a raise? We need a free market because it restrains greed. Laws against theft and fraud help, but competition does more.

What could be more humane? Nothing has done more than markets to lift people out of the mud and misery of primitive life.

But progressive blogger Sally Kohn argues: ”We all have a little greed in us. The question is, what values do we hold alongside greed as a society … so that we operate for the better good of everyone?”

What values? My vision of the ”better good” may be different from hers. I don’t want government to decide for me.

”Property rights constrain self-interest,” libertarian economist Donald Boudreaux pointed out. ”We’re all self-interested. We care more about ourselves, our family and our loved ones than we care about strangers. … The problem with government is that it is the institution that best allows people to grab more than what they deserve.

Idag har alla begrepp förvridits till oigenkännbarhet. Joseph Sobran säger så här om Statens roll i våra liv idag:

”Need’ now means wanting someone else’s money. ‘Greed’ means wanting to keep your own. ‘Compassion’ is when a politician arranges the transfer”.

Men hur gör vi med de fattiga då? Och Staten/regeringsmakten behövs ju för att säkerställa jämlikheten på samma sätt som föräldrar behövs för att fördela sockerkakan bland familjemedlemmarna? Verkligheten är ju den att vi har begränsat med resurser, eller hur?

Stossel svarar:

But we don’t have fixed resources! Thanks to economic liberalization, 7 billion people on earth live better than ever. Poverty decreases. That should prove we don’t have fixed resources.

Hong Kong-modellen under hot

Y C Richard Wong har ett klarsynt perspektiv på Hong Kongs ekonomiska historia. Han sitter även på första parkett och kan bevittna hur en aldrig förr skådad och mer framgångsrik ekonomisk modell håller på att luckras upp av allt mer regleringar och anta en alltmer svulstig och omfattande flora av byråkratvälde.

Han berättar att den rådande administrationen visar tecken på att ha allt svårare att stå emot trycket från de grupper som vill intervenera i ekonomin genom regleringar:

What is not so widely recognized is that fewer regulations also leads to a smaller public sector and a more efficient economy.

First, regulations have to be enforced and this would imply a larger public bureaucracy and possibly a busier judiciary.

Second, regulations that are adopted tend to be political compromises between various interest groups. None of the affected parties are fully satisfied with the outcome and often continue to lobby for further regulatory changes. Additional time, effort and resources are inevitably spent on amending and modifying the initial regulations.

Third, adopted regulations, no matter how well conceived, or how thorough the public consultation, inevitably suffer unforeseen third party effects. In other words, parties who have no direct interest may well be affected unintentionally. Further mitigating measures are therefore introduced to correct the unforeseen consequences. This process can continue ad infinitum. Regulations therefore beget regulations. The public bureaucracy expands.

Regulations are essentially another way of redistributing resources within society without resorting to the taxation-spending-deficit financing mechanism. They are rules that force one person pay another directly thus avoiding indirect resource transfers through government.

[…]

Hong Kong today is becoming a more regulated economy and is indirectly growing its government. The administration has proven unable to resist the lobbying for more intervention through regulation. Its attention has been focused on resisting attempts to increased taxes and spending, and avoiding deficits, but not the proliferation of regulations, the growing burden of which will inevitably reduce the flexibility of Hong Kong’s legendary open market.

[…]

Hong Kong’s political system is showing signs of a government divided against itself. This bodes ill for the future of our economy. Citizens on the Mainland sometimes misunderstand this as the incompetence of our civil servants and sometimes mistake it as a failure of our system of government. Hong Kong’s democracy advocates blame the problem on a half-baked democractic system. But I am not sure anyone has the correct answer. The problem is a diffcult one and we face an enormous challenge in understanding our predicament and overcoming it.

En läxa att lära för EU kanske? Skillnaden ligger dock i det omvända för EU:s del; de gör istället allt för att upprättahålla sin ineffektiva socialistiska centralstyrning. Hong Kong kan istället vara på det sluttande planet mot att glida ner i käftarna och offras, i demokratins namn, på det offentliga byråkratiska ekonomiska spenderingsaltaret á la EU:s modell.

För en liten ekonomisk region av HKSAR:s typ får man förmodligen anta att det finns nån slags naturlag eller kritisk övre gräns kring när ett framgångsrikt välståndsprojekt, fritt styrt och fungerande enligt de grundläggande marknadsmässiga reglerna, styrt av lagen och med minimal administrativ politisk [byråkratisk] inblandning blir för stort.

Det måste finnas nån slags tröskel i fysisk utbredning (New Territories?) som överskrids och sen skickar signaler till välståndets och överflödets byråkratgamar och parasiter vilka sen bildar parti och börjar blåsa i regleringstrumpeterna och kräva sin lön och att någon annan skall börja betala för deras medlemmars särintressen för att genomdriva och upprätthålla regleringarna.

Denna avundsjukans hindrande och omdistribuerande styresform har sina försvarare och de menar att Hong Kong är ett flagrant exempel på hur illa det kan gå för en stad/region ur alla [mänskliga] aspekter då flertalet invånare väljer att minimera politikens inverkan i sina liv.

Good Luck, Hong Kong!

Kors i taket … Kapitalismen framställs i god dager

George Reisman har läst följande artikel i NewYork Times, Scaling Caste Walls With Capitalism’s Ladders in India.

Han trodde aldrig han skulle leva länge nog för att se detta hända.

Artikeln berättar om en idag rik indisk man i Indien som föddes i kasten ”de oberörbara” och kapitalismens betydelse för hans framgång.